Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparre, Carl Gustaf - Sparre, Carl Larsson - Sparre, Christian - Sparre (af Söfdeborg), Claes - Sparre, Conrad - Sparre (af Sundby), Erik - Sparre (af Söfdeborg), Erik Josias Philip - Sparre, Erik Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Sparre, C. L.—Sparre, E. L.
194
sked 1734. Han blev 1737 landshövding i
Nyköpings län och var 1738—39 en av
hattarnas mest drivande krafter. Riksråd 1739, gick
han i spetsen för den nya hattregimens flesta
krigsförberedande åtgärder. T. S-g.
Sparre, Carl Larsson, frih., krigare (f.
1627, begravd 1702), bror till Svante L. S. och
Per L. S.; jfr släktövers. Blev guvernör
på ösel 1659, generalmajor 1664. Han blev
s. å. guvernör över Västernorrland,
Jämtland och Härjedalen samt 1675 general.
Som chef från s. å. för den i Jämtland
sammandragna hären gjorde S. ett misslyckat
försök till infall i Norge 1676. Vid norska
angreppet aug. 1677 gjorde S. reträtt och fick
lämna befälet. Han blev jan. 1678 åter
befälhavare och företog juli s. å. infall i Norge,
varvid Röros brändes; hösten s. å.
entledigades S. (om striderna i Jämtland jfr monogr.
av J. Bromé 1915). S. blev president i
troll-domskommissionen 1674 och var lagman i
Västernorrland, Jämtland och Härjedalen 1681—
91. Reduktionen ruinerade S.; jfr J. A.
Alm-quist, »Graningeverken» (1908). (B. H-d.)
Sparre, Christian, norsk amiral (f. 1859).
Var 1900—01 sjöminister i Steens
vänsterministär och därefter kommenderande amiral.
En långvarig konflikt mellan S. och
amiral-stabschefen Jacob Börresen (se d. o.) avgjordes
av skiljedomstol 1909. S. var 1913—18
stor-tingsman och blev 1923 ordf, för
vänsterpartiet i Oslo. S. är känd som duglig och
självständig politiker och hängiven försvarsvän.
Han har bl. a. utgivit »Norges sjöförsvar
1814—1914» (1914) och »Verdenskrigen
til-sjös» (1925). ö-g.
Sparre (af Söfdeborg), Claes, greve,
överamiral (1673—1733); jfr släktövers.
Tjänstgjorde under nordiska kriget (se d. o.) som
fartygs- och eskaderchef samt som högste
befälhavare över flottan. S. fick 1715 befälet
över beredskapseskadern i Karlskrona och
sedan över samtliga eskadrar där. Med denna
flotta beordrades S. undsätta Rügen. Med den
jämstarka danska flottan utkämpades (28
juli 1715) sjöslaget vid Rügen, i taktiskt
hänseende oavgjort men strategiskt till dansk
fördel. 1719 blev S. överamiral, riksråd,
president i Amiralitetskollegium (till 1727) och
greve samt fick kort därpå befälet över
svenska örlogsflottan, vilken i förening med en
engelsk flotta sökte skydda Sverige mot ryska
landstigningsföretag 1719—21. ö-g.
Sparre, Conrad, frih., krigare (1680—1744);
jfr släktövers. Stred, i fransk tjänst under sin
farbror Erik S. i spanska tronföljdskriget,
gick i svensk tjänst, blev överstelöjtnant vid
Halländska reg:tet 1717 och fick överstes
avsked 1719. Tapper och rådig, användes S. i
olika uppdrag och upplevde en rad av äventyr.
Han utmärkte sig vid Holowczin, räddade sig
till Turkiet, deltog där i utarbetandet av
Karl XII:s stora exercishandbok, följde Loos
(se d. o.) till Palestina, deltog i kalabaliken,
kom i brandenburgsk fångenskap vid
Stral-sunds kapitulation 1715, rymde till Sverige
1717 och deltog i Karl XII:s sista fälttåg.
S. tecknade och målade. Wdt.
Sparre (af S u n d b y), E r i k, greve,
krigare, diplomat (1665—1726), halvbror till Axel
S. (d. 1728); jfr släktövers. Gick redan 1683
i fransk krigstjänst, kom i gunst hos
Ludvig XIV och blev överste 1694. S. infann sig
1703 hos Karl XII i Polen, blev svensk
infanteriöverste och utmärkte sig vid Thorns
belägring. Han
återvände dock till
Frankrike och blev 1707
generallöjtnant. S. hade
1706 återkommit till
Sverige men vägrade
att låta bruka sig i
svensk krigstjänst.
Rådet sände honom
1712 till Frankrike
för att utverka
penninghjälp, vilket
lyckades. S. blev nu
svensk
generallöjtnant s. å. men nytt-
jades mest som diplomat (1714 i Berlin och
Baden). Efter Karls hemkomst sändes S. med
instruktion av dec. 1714 som ambassadör till
Paris och avslöt 1715 en förmånlig
subsidietraktat där. Förhandlingarna med
jakobiter-na gingo genom S., även sedan han 1717
hemkallats. 1719 ledde S. som riks- och
kansliråd en tid den svenska
utrikespolitiken. Han blev s. å. greve och
fältmarskalk samt sändes på rundresa till Wien,
Paris, Hannover och Dresden för att söka
hjälp mot Ryssland men lyckades ej häri.
Efter Nystadfreden 1721 drog han sig från
politiken men kvarstod i rådet. I tillkomsten
av hannoverska alliansen 1726 tog han dock
verksam del. — Litt.: P. Sörensson, »Sverige
och Frankrike 1715—1718» (3 bd, 1909—21);
Sigrid Leijonhufvud, »E. S. och Stina Lillie»
(1911). P. S-son.*
Sparre (af Söfdeborg), Erik Jo sias
Philip, greve, ämbetsman, politiker (1816
—86); jfr släktövers. S. blev 1850 assessor i
Svea hovrätt och redan 1858 landshövding i
Alvsborgs län, på
vilken post han till sin
död utvecklade en
mångsidig och
betydelsefull verksamhet,
bl. a. för
järnvägs-byggandet inom
länet. S., som deltagit
i samtliga
ståndsriksdagar 1844—66, var
1866—69 led. av Första
kammaren och 1870—
86 av Andra
kammaren. 1848—72 och 1874
—77 var S. ordf, i
lag
utskottet, där han nedlade ett högt värderat
arbete. Som politiker var S. starkt
konservativ, ivrig protektionist och f. ö. en av
riksdagens hänsynslösaste polemiker. B. E-r.
Sparre, Erik Larsson, riksråd,
statsman (1550—1600), son till L. S. S. (d. 1554);
jfr släktövers. Rikt begåvad, fick S. en
ytterst vårdad uppfostran och förvärvade på en
gång lärd och praktisk bildning. Vid 25 år
var S. riksråd samt lagman över Västmanland
(med Dalarna) samt blev något senare
ståthållare där. Redan 1575 kallades S. vice
kansler. I brytningarna mellan Johan III och
hertig Karl tog S. ganska verksam del på
XVIII. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
