Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparris - Sparrisflugan - Sparrlosta, Axlosta - Sparrman, Anders - Sparrmania (Sparmannia) africana - Sparrsätra - Sparta (Sparte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Sparrisflugan—Sparta
202
kristalliserande ämne, asparagin, som anses
stegra urinavsöndringen. A. plumosus (från
Kap) jämte ett par andra arter odlas som
prydnadsväxter i boningsrum. G. M-e.
Sparrisflugan, Platyparèa poecilo’ptera, se
Borrflugor.
Sparrlosta, Ax los t a, Brachypödium,
grässläkte med i två rader ställda, kortskaftade,
nästan trinda, mångblommiga småax. Två
fleråriga arter växa mindre allmänt på backar
el. i lundar i s. och mell. Sverige. G. M-e.
Sparrman, Anders, naturforskare (1748—
1820). Lärjunge till Linné, reste S. redan
17-årig som skeppsläkare till Kina och
återkom med goda samlingar. På Linnés förslag
reste han 1772 till
Kaplandet, deltog
därifrån i Cooks andra
världsomsegling,
återkom 1775 till Kap och
vände hem 1776 med
värdefulla samlingar
och iakttagelser, vilka
han beskrev i »Resa
till Godahoppsudden,
södra pol-kretsen» etc.
(2 bd, 1783—1818).
Ännu en resa till Afrika
företog S. jämte den
kände C. B. Wadström
1787—88 i koloniseringssyfte, men den
förfelades. Led. av Vet.-akad. 1776, blev S. intendent
för dess samlingar 1780 och prof, och assessor i
Collegium medicum 1790. Han skrev dessutom
en svensk ornitologi (1806—17) m. m. E-k N-d.
Sparrma’nia (S p a r m a’n nia) africäna,
»rumslind», till fam. Tiliaceae hörande litet
träd med hjärtlika, flikiga, mjukhåriga blad.
Härstammar från Kaplandet och odlas för de
vackra vita blommorna som krukväxt. G. M-e.
Sparrsätra, socken i Uppsala län, Äsunda
härad, på Mälarslätten, n. v. om Enköping,
kring övre loppet av Enköpingsån; 32,66 kvkm,
683 inv. (1932). 1,989 har åker, 848 har
skogsmark. Ingår i S. och Breds pastorat i
Ärkestiftet, Asunda kontrakt.
Spa’rta, off. S p a’r t e, huvudstad i grek,
landskapet Lakonien, även kallat Lakedaimon,
ligger på högra stranden av floden Eurotas,
på en bördig slätt, i v. dominerat av Taygetos’
väldiga bergskedja; 7,190 inv. (1928). Den
nuvarande staden, huvudort i nomos Lakonia,
anlades 1834 vid ruinerna av det gamla S.;
arkeol. museum, sidentillverkning.
Orten hade bebyggelse redan under mykensk
tid; Menelaos’ helgedom, vilken i själva verket
är Helenas tempel, på Eurotas’ vänstra strand,
har mykenska lämningar. Viktigare var dock
Amyklai, något söderut, med Apollon
Hya-kinthos’ tempel. S. blev de invandrande
do-rernas huvudort. Det omgavs med murar först
av Nabis (se nedan). Dess byggnader voro
få och föga betydande. Utförlig beskrivning
finnes hos Pausanias (se d. o.). Utgrävningar,
som sedan 1906 företagits av den engelska
arkeologiska skolan i Aten, ha bragt i dagen
bl. a. resterna av teatern och Athena
Chal-kioikos’ helgedom (»kopparhuset») på den
kulle, som kallas Akropolis, samt Artemis
Orthias helgedom vid Eurotas. Fynden i
denna äro synnerligen rikliga och sträcka sig
från den historiska tidens början till romersk
tid. Här försiggick en ryktbar tävlan mellan
de spartanska ynglingarna om vem som längst
kunde uthärda gisselslag, förmodligen en
gammal fruktbarhetsrit, vars betydelse
förskjutits. Under romersk tid var den ett skådespel
som andra, och en liten teater uppfördes för
åskådarna. S. härjades av goterna under
Alarik 396 e. Kr., därefter av slaver men befästes
på nytt av bysantinerna. 1248 grundade den
franske hertigen av Morea, Guillaume II de
Villehardouin, på en från Taygetos
utskjutande kulle fästningen Misithras (Mistra, se
d. o.), som blev härskarsäte och numera är
en ytterst intressant ruinstad.
Hos Homeros är S. sekundogenitur inom
Atridernas hus, dess härskare Menelaos är
yngre broder till konungen av Mykenai
Aga-memnon, ett förhållande, som motsvarar de
båda provinsernas betydelse i den mykenska
kulturen. Förmodligen på 1000-talet
invandrade en dorisk starn, som underkuvade den
äldre befolkningen och utvecklade en
egendomlig organisation, som h. o. h. ställde den
härskande stammen i krigsberedskapens tjänst.
De spartanska inrättningarna tillskrivas
Ly-kurgos, numera ofta betraktad som en mytisk
gestalt. Traditionen torde dock innebära, att
S:s författning är en medveten skapelse av
statsmannavilja, ehuru den utvecklats ur
äldre ansatser. Invånarna i bergstrakterna
i ö. (perioikerna) behöllo sin
personliga frihet men saknade medborgerliga
rättigheter; de ägnade sig åt handel och industri,
vilka voro förbjudna för medlemmarna av
den härskande klassen, spartiaterna.
Invånarna på slätten blevo statslivegna (h e 1
o-t e r), som odlade jorden åt spartiaterna.
Jorden gick i arv och fick ej säljas. När gossen
uppnått sju år, upptogs han i det statliga
upp-fostringsverket och genomgick årsklass efter
årsklass, huvudsaki. sysselsatt med
idrotts-övningar. Vid tjugu års ålder inträdde han
i härens första uppbåd, som låg kasernerat
i S. Han fick och måste gifta sig, men
familjen levde på hans jordlott på landet under
hustruns närmaste uppsikt; därav de
spartanska kvinnornas bekanta självständighet.
Även dessa idkade idrott och ansågos för de
skönaste och friaste i Grekland. Från
egendomen bragtes till spartiaten livsmedel som
hans bidrag till de gemensamma måltiderna
(syssitierna). Om detta var omöjligt, t. ex. på
grund av jordlottens otillräcklighet, miste
spartiaten sin medborgerliga ställning. I
spetsen för staten stodo två konungar, en av
Agi-dernas och en av Eurypontidernas hus. Dy
voro främst oinskränkta överbefälhavare i
krig; i fred var deras makt ringa och
kring-skars med tiden alltmer av eforerna, som
tillvällade sig det väsentliga av
styrelsemakten; de kunde t. o. m. suspendera konungen.
Den viktigaste politiska korporationen var de
gamles råd (gerousia), bestående jämte
konungarna av 28 på livstid valda män över
60 år. Folkförsamlingen (apella) valde
geron-ter och ämbetsmän, och till den hänskötos
ibland viktiga avgöranden, t. ex. om krig och
fred, men i verkligheten hade den ringa makt
och betydelse. Den spartanska författningen
och tukten idealiserades av grekiska
författare och lades till grund för deras
spekulationer om statens bästa inrättning (bl. a. Platon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
