Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Spartacus—Sparvhök
204
Nödvändigheten att skaffa jordlotter åt den
tillväxande befolkningen drev S. till
erövringen av Messenien i det första messeniska
kriget i senare hälften av 700-talet; invånarna
gjordes till heloter el. utvandrade. Det andra
messeniska kriget, i mitten av 600-talet, var
ett långvarigt uppror, vars hjälte är
Aristo-menes. Fynden visa, att S. under denna tid
deltog i den allmänna kulturutvecklingen, och
traditionen talar om inkallandet av
främmande konstnärer, skalder (Tyrtaios) och
musiker. S. stod i förbund med Elis och vände
i mitten av 500-talet sina erövringsplaner mot
Arkadien, närmast Tegea, men lyckades ej
genomföra dem utan nöjde sig med ett
förbund, början till Peloponnesiska förbundet.
Därjämte förde rivaliteten med den gamla
huvudmakten på halvön, Argos, till krig, vari
S. erövrade s. delen av Peloponnesos’ ö. kust
(Kynuria). Dessa hårda ansträngningar synas
ha medfört en skärpning av den statliga
organisationen; S. isolerade sig från den allmänna
kulturutvecklingen och stelnade i de bekanta
formerna men förvärvade också ställningen av
den obestritt främsta makten i Grekland och
fick ledningen i kriget mot perserna. Segern
till lands kunde S. emellertid ej fullfölja till
sjöss. Det drog sig tillbaka, vartill även nya
påfrestningar bidrogo: ett nytt uppror av
mes-senierna och en fruktansvärd jordbävning (464),
för vilken en stor del av det unga manskapet
föll offer. I det med Aten utbrytande
peloponnesiska kriget (se Grekland, sp. 1030)
segrade visserligen S. och fick jämte sitt
eget förbund Atens havsvälde att behärska.
Men detta översteg dess krafter, och det
tvangs för en tid till samgående med
Persien. S :s stormaktsställning krossades i
slaget vid Leuktra (372) av Epaminondas, som
371 sprängde Peloponnesiska förbundet och
befriade Messenien. S:s senare historia är i
synnerhet intressant för de revolutionära
reformer, som försöktes av Agis IV (244—240)
och sattes i verket av Kleomenes III
(235—-220). Skulderna avskrevos; jorden, som
kommit i några få familjers händer, uppdelades
på nytt, nya medborgare upptogos, den
lykur-giska författningen återställdes sådan man då
tänkte sig den. Bakgrunden för den sociala
omgestaltningen var krigen med Akajiska
förbundet (se Akajer). Då detta kallade den
makedoniske konungen Antigonos Doson till
hjälp, blev Kleomenes slagen vid Sellasia (221).
Därmed slutade den gamla kungaätten, och S.
föll i händerna på tyranner. Mest bekant av
dessa är Nabis, som stupade i striden mot
akajerna. Detta blev den gamla spartanska
statens undergång. Under den romerska tiden
var S., ehuru med inskränkt område, en fri,
med Rom förbunden stad. Enl. tidens anda
återställdes de gamla formerna i stor
utsträckning, varom talrika inskrifter vittna,
men saknade verklig betydelse och
utplånades snart i den allmänna nivelleringen. S.
blev en obetydlig lantstad.
Litt.: M. P:n Nilsson, »Die Grundlagen des
spartanischen Lebens» (i Klio, bd 12, 1912);
om utgrävningarna se The Annual of the
Bri-tish School at Athens fr. o. m. bd XII; »The
sanctuary of Artemis Orthia», utg. av R. M.
Dawkins (1929). M.PnN-n.
Spa’rtacus, ledare av ett slavuppror mot
Rom (d. 71 f. Kr.), bördig från Trakien,
desertör från hjälptrupper i romersk tjänst, greps
som rövare och sattes i gladiatorsskolan i
Ca-pua. S. rymde därifrån och samlade (73 f. Kr.)
ett band av slavar och löst folk, vilket växte
till en betydande här, som härjade och
plundrade samt lyckades bringa Syditalien i sitt
våld. S. var en betydande strateg och
organisatör, men oenighet med resningens
germansk-keltiska element och de rovlystna
upprorsmännens disciplinlöshet satte en gräns för
hans framgångar. Praetorn Marcus Crassus
sändes 72 mot honom med en stor styrka och
lyckades efter svåra motgångar fullständigt
besegra de upproriska. S. stupade i Apulien
71. Resterna av hans skaror tillintetgjordes
av Crassus’ och Pompeius’ trupper. E. St.
Spartakiäd, benämning på Röda
sportinter-nationalens (jfr I dro 11 so r ganis a t i
o-n e r) internationella arbetarolympiader. Den
första s. hölls 1928 i Moskva (sommaridrotter)
och Oslo (vinteridrotter); den andra var
ämnad att äga rum i Berlin 1931 men förbjöds
av polisen. Å. S-n.
Spartakus [J"pa’rtakos], eg. Spar
takus-b u n d, tysk kommunistisk organisation, ledd
av K. Liebknecht och Rosa Luxemburg och
uppkallad efter den förres s. k. Spartakusbrev
(syftande på slavledaren Spartacus, se d. o.)
1915—16, vilka från extremt
revolutionärt-socialistiska synpunkter kritiserade
krigspolitiken och den bestående samhällsordningen.
Dess medlemmar, spartakisterna, förde
under revolutionstiden nov. och dec. 1918 en
intensiv, från Ryssland understödd agitation.
31 dec. 1918 ombildades gruppen till Tysklands
kommunistiska parti. Efter 1920 har namnet
spartakister ersatts av kommunister. R. L-dm.
Spartan, invånare i Sparta, medlem av den
spartanska staten; person med enkla och
stränga (»spartanska») levnadsvanor. A.M.A.*
Spartel, K a p, sp. Cabo Espartel, udde på
Nordafrikas kust, vid västra inloppet till
Gibraltar sund, v. om Tanger.
Spartiät, se Sparta, sp. 202.
Spa’rtium ju’nceum, en med Genista
besläktad buskartad baljväxt i
Medelhavsländerna. Fibrerna i de vidjelika, nästan
bladlösa grenarna användas till nät och korgar
m. m. — Till samma släkte har förr hänförts
Sarothamnus (se Har-ris). G. M-e.
Spartivento [-vä’ntå], K a p, udde på
Kala-briens sydkust, uppges ofta vara Apenninska
halvöns sydligaste punkt, som dock är det
närmare Messinasundet belägna Capo dell’ Armi.
Spa’rtum, lat. namn på espartogräs (se d. o.).
Sparvhök, Acci’piter nisus, tillhör
under-fam. hökar av rovfåglarnas ordn. och
utmär-kes av långsträckt kropp med litet huvud,
näbb med skarp hake, täml. korta vingar och
lång, tvärt avskuren stjärt. Mellantån är
mycket lång. Färgen liknar duvhökens (se
d. o.) men är mörkare, med inblandning av
rostrött på buken och sidorna. Hanen är 32—
34 cm lång, honan 38—40 cm. S. förekommer
i Sverige från Skåne till barrskogens
nordgräns och häckar helst i tät, snårig barr- el.
blandskog. Den lever företrädesvis av
småfågel (hindrar gråsparvarnas alltför starka
förökning) men angriper även större fåglar,
ss. rapphöns. S. är flyttfågel; äldre hanar
övervintra stundom. T. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
