Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
Spegel, H.
214
riska s. och linser är sålunda en fullständig
överensstämmelse rådande (se Lin s). Den
hos de sfäriska linserna förekommande
»sfä-riska aberrationen» finnes även hos s. I det
föregående ha endast s. k. c e n t r a 1 a
strålar, d. v. s. strålar, som gå nära intill s:s
huvudaxel, tagits i betraktande. Om man
däremot undersöker huru ljusreflexionen sker,
när strålar träffa den sfäriska spegelytan på
större och på olika avstånd från huvudaxeln,
finner man, att strålar, som utgå från en
punkt, efter reflexionen icke skära varandra
i en enda punkt, d. v. s. att i detta fall icke
någon tydlig bild
uppkommer. Infalla strå ■
larna parallellt, skära
endast de centrala
strålarna varandra i
। brännpunkten (F); de
l andra strålarna ha
icke någon gemensam
skärningspunkt men
skära varandra längs
en linje, den s. k.
kaustikan. Genom
att man ger s.
parabo-lisk (se Parabel) i
st. f. sfärisk form, kan den sfäriska
aberrationen h. o. h. undvikas. Däremot äro de
sfäriska s. fria från den kromatiska
aberrationen. — Den av Helmholtz uppfunna
ögon-spegeln, med vilken det inre av ett öga kan
undersökas, utgöres huvudsaki. av en konkav
s. Om en ljuskälla placeras i brännpunkten
till en konkav s., utgå de reflekterade
strålarna parallellt med huvudaxeln. På denna
egenskap grundar sig den konkava s:s
användning vid strålkastare. En analog
användning för att rikta ljuset från lineära
ljuskällor har den konkava cylindriska s.,
som utgöres av en cylindriskt böjd speglande
yta. — Jfr Fyr, sp. 50, Kaleidoskop
och Spegelteleskop.
I överförd bemärkelse en glänsande el.
platt yta, t. ex. en vattenspegel, dörrspegel,
s. på fjärilsvingar el. påfågelsfjädrar; om a
k-t e r s p e g e 1 se d. o., om »spegeln» hos
hjortdjuren se Kronhjort och Rådjur; äldre
skrifter av moraliskt el. pedagogiskt innehåll,
se Konungas pegeln; om jungfruspegeln
se S p e c u 1 u m virginum. R. R.*
Spegel, Hakvin, ärkebiskop, psalmdiktare
(1045 14/e—1714 17/4). Studerade i Lund och
ett par år i Tyskland, besökte även Holland
och England, blev 1671 fil. mag. i Lund och
s. å. hovpredikant hos änkedrottning Hedvig
Eleonora. 1675 tog Karl XI S. till
överhovpredikant och biktfader; han blev tillika
superintendent över armén i Skåne och preses
i fältkonsistorium. Värdefull är hans dagbok
från skånska kriget (senast utg. av S.
Hilde-brand 1923). Som superintendent på Gotland
1680—85 genomförde S. en efter kriget
välbehövlig kyrkoreorganisation, verkade
framgångsrikt för införande av svenskt
kyrkospråk och svensk gudstjänstordning samt för
folkundervisningen. S. skrev även ett
histo-risk-topografiskt arbete, »Rudera
gothlan-dica» (utg. av O. Wennersten 1901). — 1682
deltog han vid riksdagen i redigeringen av
prästeståndets kyrkolagsförslag. I den
blandade kyrkolagskommissionen 1685—86 torde
han ha medverkat till att få de övriga
prästerliga medlemmarna med på juristernas
strängare statskyrkliga tendenser. I den
kommission, som samtidigt arbetade på en
katekesförklaring, var S. sekr. Denna katekes,
som utkom 1686, rönte skarp kritik och blev
indragen. 1686 utgav han en samling av 21
psalmer som tillägg till ett »Manuale». Vid
arbetet på en rikspsalmbok ställde han
alstren av sin psalmdiktning till Swedbergs
förfogande, och i »Gamla psalmboken» (av 1695)
ingå 56 psalmer av honom (30 original och 26
övers, el. bearb.), varav 29 kvarstå i Wallins
psalmbok. S. är kanske den främste av den
karolinska tidens psalmdiktare; dess fasta och
manliga gudsförtröstan och handlingskraftiga
kallelsefromhet ha hos honom fått i svenskt
fromhetsliv klassiska uttryck (jfr i 1819 års
psalmbok n:r 75, 111, 298, 325, 430 och 431).
1685 blev S. biskop i Skara och 1691 i
Linköping, dit han överflyttade 1693 efter att
vid jubelfesten s. å. i Uppsala ha promoverats
till teol. dr. 1711 blev han ärkebiskop. Som
stiftschef var han synnerligen duglig och
outtröttligt arbetsam. Han utverkade k. cirk. av
18 dec. 1695, vari prästerskapet ålades att
icke admittera de äldre till nattvarden,
såvida de ieke kunde trons artiklar och
instiftelseorden, ej heller de yngre, utan att de lärt
hela katekesen. Ehuru mildrad genom ett
nytt cirkulär av 1699, fick denna bestämmelse
stor betydelse för befrämjande av allmogens
läskunnighet. — S:s poetiska huvudverk är
»Gudz verk och hvila» (1685), behandlande
skapelsehistorien och tänkt som ett
religiös-didaktiskt universalepos, efter mönstret av
Du Bartas och (i synnerhet) Arrebo. Den
poetiska inspirationen nedtynges i detta verk
— fortsatt av »Thet öpna Paradis», »Thet
tilslutna Paradis» och »Thet återvundna
Paradis» efter förebild av Milton — rätt mycket
av vidlyftiga utläggningar ur tidens teologi,
naturvetenskap och kulturhistoria; men dess
trohjärtade, sunda och fromma realism
tilltalade i hög grad samtiden, och verket
upplevde flera uppl. (1705, 1725, 1745, 1857). Det
utkom anonymt. — Som predikant hörde S.
till tidens förnämsta. Även finnas av
honom utläggningar över Höga visan och
Predikaren. S. skrev vidare »Then swenska
kyr-kiohistorien» (bd II 1707, bd I 1708) och
samlade därtill hörande »Skriftelige bevis»
(1716), en ännu använd urkundssamling. S:s
intresse för språkets renhet utmynnade i en
stor ordbok, »Glossarium sveogothicum eller
Swensk ordabook» (1712). — Som ärkebiskop
fick han sitta som ordf, i en kommission för
att rannsaka om pietismen i Stockholm (1713);
han skötte förhören humant men kunde icke
gilla den nya rörelsen. Vid utskottsmötet
1710 hade han under ärkebiskopsvakansen
valts till prästeståndets talman; vid
riksdagen 1713—14 var han självskriven till samma
plats. — S. var en förstånds- och
viljemän-niska utan Swedbergs rika gemyt men med
enkel och varm fromhet och fri från
egennytta och småsinthet.
Litt.: Monogr. av H. W. Tottie (1890), J.
Helander (1899), K. Kastman (1905); jfr även
Kyrkohist. Årsskr. 1900, 1901, 1903, 1904,
1910 samt E. Liedgren, »Svensk psalm och
andlig visa» (1926). En utredning av S:s ar-
Bild 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
