Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spiralnebulosa—Spiritism
257
Spiralnebulosa, en form av nebulosobjekt,
tillhörande den anagalaktiska el.
extragalak-tiska klassen (se Nebulösa). De tydligt
spiralformade objekten bilda en underavd.
inom denna klass. B. L-d.
Spiralställda blad, bot., se B 1 a d, sp. 455.
Spiralört, bot., se V a 11 i s n e r i a.
Spira’ngium, paleont., föremål av organiskt
ursprung, vanl. förekommande tills, m. fossila
växter i sötvattensavlagringar inom olika
geologiska system, fr. o. m. stenkolssystemet
till den äldre kritan (wealden). De äro några
cm långa, spolformiga, spiralvridna kroppar,
vilkas inre byggnad är okänd. De ha varit
föremål för mycken diskussion, men man vet
ej ens om de tillhöra växt- el. djurriket. Enl.
nu gällande nomenklaturregler skall släktet
heta Palaeoxyris. Th. H-e.
Spira’nter, språkv., se Frikativa ljud.
Spirdingsee [JpTrdinzé], se Masuriska
sjöarna.
Spirea, bot., se S p i r a e a.
Spiresläktet, Pediculäris, hör till fam.
Scro-phulariaceae, omkr. 250 arter, de flesta i
bergstrakter i Gamla världens tempererade
och kalla bälten. De äro två- el. fleråriga,
örtartade halvparasiter med parflikade el.
par-bladiga blad och i ax el. klase samlade röda
el. gula blommor med tvåläppig krona och
tvåväldiga ståndare. Fodret är uppblåst,
frukten en från sidorna hoptryckt kapsel. I
Sverige finnas 8 arter, växande på fuktig mark
företrädesvis i fjälltrakterna. Allmännast är
kärrspiran, P. palustris, med röda
blommor. Störst är Kung Karls spira, P.
sceptrum carolinum. Den blir ända till 8 dm
hög, med stora blommor och gul, rödfläckig
krona och växer ganska allmänt i Norrland,
sällsynt söderut. G. M-e.
Spiriti’sm (eng. spiritualism, av lat.
spiri-tus, ande), tron på att en förbindelse kan
åstadkommas mellan de avlidnas andar och de
efterlevande människorna. Denna förbindelse
tänkes äga rum på tre sätt: 1) genom fysiska
föremål, som av andarna sättas i rörelse och
bli medel för deras uppenbarelser, 2) genom
psykiska fenomen, bestående däri, att andarna
taga vissa därtill tjänliga personer, medier,
i besittning och tala el. handla genom dem,
samt 3) genom direkta uppenbarelser, s. k.
materialisationer, då andarna taga
kroppslig gestalt och visa sig för
människorna. S. hör eg. hemma i den animistiska
föreställningsvärlden (se Animism). För
primitiv uppfattning framträder själen gärna som
ett luftigt, genomskinligt väsen inuti
kroppen med samma utseende som denna. I vissa
tillstånd, ss. under sömn, i extas och vid
epi-leptiska anfall, tror man, att själen
temporärt kan lämna kroppen och dels bege sig till
andarnas värld och taga reda på vad där
finnes, dels förflytta sig till olika trakter på
jorden. Vid döden frigör sig detta andeväsen
definitivt från kroppen och beger sig till
andarnas värld, som tänkes fullt analog med
denna världen. En stor del av de primitivas
religiösa kult och magi går ut på att besvärja
dessa andar, genom dem få kunskap om
fördolda ting och begagna sig av deras makt.
Sådan andebesvärjelse, i vilken så gott som
alla de olika fenomenen i den moderna s.
258
ingå, finnes även på högre utvecklingsstadier.
Den var särskilt utvecklad i den babyloniska
religionen och förekom i den israelitiska
religionen, ehuru all andebesvärjelse fr. o. m.
Sauls tid var officiellt förbjuden. Under
hel-lenismens tid hade andebesvärjare och
magi-ker ett rikt verksamhetsfält.
I och med kristendomens seger blev det en
stark tillbakagång för den spiritistiska
mantiken; en bidragande orsak var den från
judendomen ärvda uppfattningen, att all
förbindelse med andevärlden är synd. Under
hela medeltiden levde den dock i
hemlighet kvar hos många lärda, som sysslade
med magi och förknippade den spiritistiska
mantiken med sökandet efter de vises sten;
icke minst Johann Tritheim (se d. o.) och hans
lärjungar Agrippa av Nettesheim och
Para-celsus (se dessa ord) voro övertygade
spiritis-ter. Förelöpare till den moderna s. var i hög
grad Emanuel Swedenborg (se d. o.), vars
skildringar av andevärlden ha haft ofantlig
betydelse för den moderna s. Även de s. k.
tyska pneumatologerna, såsom J. H. Jung
(-Stilling) och Justinus Kerner (se dessa ord),
ha övat synnerligen stort inflytande på s.
Den moderna s. anses i allm. ha uppstått i
Amerika 1848, då några spökerier ägde rum i
staden Hydesville. De togos som utgångspunkt
för en målmedveten propaganda av A. Jackson
Davis (se d. o.). Av honom bildade
spiritistiska föreningar fingo en storartad
framgång; redan 1850 beräknades de
professionella medierna till över 30,000. 1852 kom s.
till England, där den fick en rad av sina mest
berömda medier, framför allt Daniel Dunglas
Home, William Stainton Moses och Elisabeth
d’Espérance. Home blev världsberömd icke
minst genom de spiritistiska experiment, som
berömda vetenskapsmän gjorde med honom.
1882 bildades i London Society for psychical
research, vars årsbok, Proceedings of the
Society for Psychical Research, haft stor
betydelse för forskningen på detta område. Till
dess mest berömda medl. höra professorerna
W. F. Barett, Henry Sidgwick och sir Oliver
Lodge; Frederic W. H. Myers’ stora arbete
»Human personality and its survival of bodily
death» (1903) räknas nära nog som den
moderna s:s klassiska verk.
I Tyskland har s. till stor del lösgjort sig
från den religiösa inställning, som den har
i de angelsaxiska länderna; den betecknar
sig här vanl. såsom »ockultism» (jfr d. o.) och
vill därmed ange, att huvudsyftet är att
komma till klarhet med de fenomen, som icke
behandlas av den vanliga vetenskapen. I
centrum för diskussionen under de senaste
årtiondena har stått frågan om materialisationerna,
icke minst genom de experiment, som
nervläkaren frih. A. von Schrenck-Notzing gjort och
vilka han främst publicerat i »Die
Materiali-sations-Phaenomene» (1914) och »Physikalische
Phaenomene des Mediumismus» (1920).
Det har stått och står fortfarande en het
strid om de spiritistiska fenomenen. I
synnerhet de s. k. fysiska, ss. borddans (se d. o.),
psykografskrift och levitationer, som i allm.
sammanfattas under benämningen t e 1 e k
i-n e s i, äro mycket suspekta; där de icke ha
sin grund i bedrägliga manipulationer hos me-
XVIII. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
