Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spiritoso—Spirochaeter
259
dierna, torde de till största delen kunna
förklaras såsom åstadkomna genom omedvetna
muskelrörelser från deltagarna. Även
mate-rialisationerna ha utan tvivel till största
delen sin grund i bedrägerier, medvetna el.
omedvetna, från mediernas sida. Betydelsefullast
från vetenskaplig synpunkt äro de s. k.
psykiska fenomenen, vilka givit forskningen en
god inblick i den undermedvetna sidan av det
mänskliga själslivet och kastat intressant
belysning över transtillståndens och extasens
psykologi (jfr Parapsykologi).
Som religion betraktad är s. synnerligen
torftig; allt intresse är koncentrerat kring
själens öden efter döden. De etiska
motsatserna utplånas; vid döden kommer
människosjälen, i s. liksom i animismen uppfattad som
ett finare materiellt väsen, benämnt
astralkropp, till de »astrala världarna» och lever
här precis som på jorden. Skildringarna av
andevärlden äro också mycket materialistiska
och ofta ytterst krassa; även här finnes en
tydlig återspegling av den primitiva
animis-tiska tron.
Litt.: E. Briem, »Spiritismens historia»
(1922; med litt.-anv.), samt A. Lehmann,
»Övertro og trolddom» (2:a uppl., 2 bd, 1920).
Om s. såsom religion se E. Briem, »Moderna
religionssurrogat» (1926). E. B-m.
Spiritoso [-å’så], it., mus., livfullt, eldigt.
Spirituäler, strängare riktning inom
fran-ciskanorden (se d. o., sp. 928).
Spirituali’sm (av lat. spiritus, ande). 1.
(Filos.) Vanl. dets. som idealism (se d. o.).
Den senare hyllar dock den negativa åsikten,
att det sant varande icke är kroppsligt,
medan s. positivt anger detsamma som
andligt. G. O-a.
2. (Kyrkohist.) Den i kristendomens
historia under skiftande former framträdande
riktning, som eftersträvar en omedelbar, andlig
(spiritualis) förbindelse mellan människan och
Gud. Inom riktningen förekomma mycket
olika representanter, som alla förenas i ett
visst åsidosättande av den historiska
uppenbarelsen. Dit kunna räknas montanismen
och donatismen i gamla kyrkan samt under
medeltiden vissa mystiker (Eckart och
Tau-ler) och den fria andens bröder och systrar.
Den moderna s. leder sitt ursprung till
reformationstiden med inbördes olika
representanter som S. Franck, K. Schwenckfeld,
Para-celsus, delvis även vederdöparna. — Litt.:
E. Troeltsch, »Die Soziallehren der
christli-chen Kirchen» (1912); R. M. Jones, »Spiritual
reformers in the 16th and 17th centuries»
(1914); H. Bornkamm, »Mystik,
Spiritualis-mus und die Anfänge des Pietismus im
Lu-thertum» (1926; med bibliogr.). Hg Pl.
Spiritualitet, förfinad kvickhet.
Spiritue’ll, kvick och sinnrik; fyndig och
rolig.
Spirituösa, Spirituösa drycker, nu
föråldrad och f. ö. aldrig fullt definierad
benämning på spritdrycker med mer än 25
volymprocent alkohol. G. H-r.
Spirituosaaccis, se Alkoholstatistik,
sp. 542 ff.
Splritus, ande. — S. r e’c t o r, den ledande,
»själen» i ett företag. — S. sa’nctus, den
Helige ande. — S. animäles, se
Livsandar.
260
Splritus, lat., sprit, förekommer på
apoteken till olika alkoholhalt för framställande
av olika preparat. Nästan vattenfri är
absolut alkohol (Alcohol absolutus, se A
1-k o h o 1, sp. 524) med en halt av 98,4
viktprocent el. 99 volymprocent ren alkohol.
Koncentrerad sprit, S. concentratus, har 85,7—87
viktprocent, d. v. s. 90—91 volymprocent,
alkohol, utspädd sprit, S. dilutus, 62—63
viktprocent el. 69,6—70,5 volymprocent, och
svag sprit, S. tenuis, 41,6—43,4
viktprocent el. 49,51 volymprocent alkohol. Med sprit
beredas olika officinella preparat. C. G. S.
Splritus, lat., »andning», språkv. Sedan det
joniska alfabetet införts i Aten 403 f. Kr.,
saknades ett tecken för det i den attiska
dialekten ännu bevarade A-ljudet. I skrift
infördes i stället de båda slagen av spiritus:
1) asper ’ (t. ex. ’Apyoötog), motsv. A-ljudet
före vokaler i början av ord, medan dess
funktion vid begynnande r-ljud (t. ex. ’PuqoA är
oviss; 2) lenis ’ (t. ex. ’ Apioroysacov) vid övriga
vokaler i början av ord (se även Explosiva
ljud). A-ljudet försvann snart ur det
talade språket, så att skillnaden blev
betydelselös, ehuru den upprätthålles i nygrekisk
skrift. M. PnN-n.
Spirituös, spritstark (om drycker). Jfr
Spirituösa.
Spirochäè’ter (av grek. spel’ra, vindling,
och chäi’te, hår), namn för trådliknande,
vågformigt krökta eller vridna
mikroorganismer, vilka förete mycket livlig
egenrörelse men sakna gissel. Många äga en
elastisk axeltråd, andra sakna densamma. S:s
storlek växlar avsevärt hos olika arter: så
kan t. ex. den i förorenat vatten funna
Spi-rochaete plicatilis ha en längd av 100—200 y,
under det att syfilisspirochaeten, S. pallida
(jfr bild på plansch vid art. Bakterier,
sp. 732), som hör till de mindre formerna, är
4—14 y lång. Fortplantningen sker
sannolikt genom delning på tvären i två el. flera
stycken. Vid delningen synas
delningsstäl-lena kunna bli utdragna till kortare el.
längre trådar, vilka felaktigt uppfattats som
gisselbildningar. Frågan om fortplantningen
är ännu ej säkert klarlagd liksom ej heller
s:s systematiska ställning. Förr ansågos de
höra till protozoerna (närmast trypanosomer),
senare har man påpekat deras likhet med de
blågröna algerna (Oscillaria). F. n. torde
flertalet forskare uppfatta dem såsom bakterier.
På sista tiden har förekomsten av en
invi-sibel form av s. ifrågasatts. S. äro allmänt
förekommande mikroorganismer, som påvisats
i alla klimat och äro spridda över större
delen av jorden. Somliga äro parasiter, andra
leva fritt i havs- och sötvatten. Som
parasiter har man funnit dem hos en mängd olika
djurarter, ss. musslor, insekter, fiskar, fåglar
och många däggdjur. Flera av de svåraste
infektionssjukdomarna framkallas av s. Till
de viktigare av de sjukdomsalstrande s. höra
följ.: Spirochaete recurrentis el. S. Obermeieri
(jfr bild 17 på färgpl. Bakterier;
upptäckt 1868 av Obermeier), som hos
människa framkallar europeiska återfallsfebern
(se d. o.), som förekommer i blodet och
blodrika organ och vars smitta överföres genom
klädlusen; S. Duttoni, som framkallar den
afrikanska återfallsfebern och överföres av
fäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
