Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Spittler—Spjutkastning
264
frisk pojkbok är »Die Mädchenfeinde» (1907;
sv. övers. 1913). 1900—04 utkom S:s största
och personligaste verk, »Olympischer
Früh-ling» (omarb. uppl. 1909), ett mytologiskt epos
på vers. En episodrik, i vad man kallat
»realistisk idealstil» avfattad sångsamling med
symbolisk innebörd, är det en av den samtida
litteraturens egendomligaste företeelser.
Sublim i sin självständiga, personligt fantasifulla
och energiskt genomförda konst, är
»Olympischer Frühling» rik på ädelt andligt patos och
plastisk skönhet, som förenar hellenskt och
schweiziskt. Språklig djärvhet men även
språkligt tvång utmärker formen, hög
idealitet den etiska åskådningen. Den levande men
i åtskilligt främmande, från hellensk antik
hämtade men godtyckligt gestaltade
mytvärld, som givit stoffet, gör eposet
svårtillgängligt. 1920 erhöll S. särskilt för detta
verk 1919 års Nobelpris i litteratur. »Imago»
(1906; sv. övers. 1922) omdiktar hans egen
själs- och utvecklingshistoria, »Meine frühesten
Erlebnisse» (1914) minnen från barnaåren. I
»Unser Schweizer Standpunkt» (1914) sökte
S. ställa sig på neutral ståndpunkt i
världskriget. — Se monogr. av T. Roffler (1926) och
R. Gottschalk (1928). R-n B.
Spittler [Jpi’-], Christian Friedrich,
tysk pioniär för kärleksverksamheten under
1800-talet (1782—1867). Medverkade vid
bildandet av Baselmissionssällskapet 1815,
grundade en uppfostringsanstalt i Beuggen och
upprättade 1840 anstalten Chrischona (se d. o.).
— Biogr. av J. Kober (1887). Hg Pl.
Spitzer [JpPtser], Leo, tysk romanist (f.
1887), prof, i Bonn 1918, i Köln 1931. Av
S:s vetenskapliga verk må nämnas »Die
Wort-bildung als stilistisches Mittel» (1910),
»Auf-sätze zur romanischen Syntax und Stilistik»
(1918), »Die Umschreibungen des Begriffes
’Hunger’ im Italienischen» (1920), »Studien zu
H. Barbusse» (s. å.), »Lexikalisches aus dem
Katalanischen» (1921), »Italienische
Um-gangssprache» (1922), »Stilstudien» (2 bd,
1928), »Romanische Stil- und
Literaturstu-dien» (2 bd, 1931) och »Die Literarisierung
des Lebens in Lope’s ’Dorotea’» (1932). R-n B.*
Spitzer [JpiTsor], R., se L o t h a r, R.
Spitzweg [/pBtsvèk], Karl, tysk målare
(1808—85). Var först apotekare, utbildade sig
på egen hand, vistades väsentligen i München.
Han målade mest borgerligt, idylliskt
småstadsliv. Den romantik han förlänade små-
Spjutkastning.
stadslivet återkommer i hans skildringar av
ensamheten i skogen. S. målade även
italienska motiv, och den franska strandbilden
»Badande kvinnor vid Dieppe» (1851) är i
ljusbehandlingens finhet och föredragets
delikatess enastående i det samtida tyska måleriet.
Som tecknare blev S. högt skattad (från 1844
medarb. i Fliegende Blätter).
»Spitzweg-Map-pe» m. fl. samlingar av hans teckningar utkom
1887 ff. — Monogr. av M. v. Boehn (1920)
och H. Uhde-Bernays (9:e uppl. 1924). G-gN.*
Spjut. 1. (Krigsv.) Uråldrigt vapen,
bestående av en stång (skaft), oftast längre än
bäraren själv och försedd med endast e n spets.
S. voro avsedda antingen för närstrid
(stötvapen) el. fjärrstrid (kastvapen) el. för
bådadera. Grekerna använde kastspjut av
växlande längd men i medeltal 2,5 m, vikt 2
kg, kastlängd 10—15 steg. Deras s. k. r e
m-spjut voro försedda med en runt skaftet
flera gånger lindad rem, varigenom vid kastet
en rotation med åtföljande ökad träffsäkerhet
erhölls. Romarna använde huvudsaki.
kastspjut, varibland må nämnas dels ett lätt,
kallat jaculum, dels pilum (2 m) samt lancea, för
både kast och stöt. Kelternas vanligaste för
såväl stöt som kast avsedda s. benämndes
gaisa. Hos germanerna, där endast den frie
mannen ägde rätt att föra s., förekommo dels
ett både stöt- och kastspjut, framea (1,5 m),
dels ett par kastspjut, ango (ursprunget till
harpunen) och ger. Som kastvapen försvinner
s. från härarna under senare hälften av
medeltiden för att dock ännu en gång under
namnet javelin intill 1520-talet användas av
landsknektarna. Fotfolkets från Italien
härstammande men mest tack vare schweizarna
bekanta s., det s. k. långspjutet, var till
en början 3 m men sedermera 4,80—-5,40 m
långt. Detta mer än krutet medförde
riddar-väsendets fall. Långspjutet erhöll småningom
namnet pik (se d. o.). Pikarna bortlades i
Sverige först på 1730-talet. Vid svenska
flottan användes på 1700-talet en särskild sorts
pik, kallad änterpik. Ryttarnas s.
utbildades under 1400-talet till lansen (se
Stångvapen). — Litt.: W. Boeheim, »Handbuch
der Waffenkunde» (1890); J. Alm, »Blanka
vapen och skyddsvapen» (1932). Th. J-n.
2 . (Trädg.) Smala, spetsiga skott (huvudsaki.
på äppel- och päronträd) av 8—20 cm längd
med anlag att i sin spets bilda blommor och
sätta frukt. C. G. D.
Spjutkastning, idrottsövning, tillhör
gruppen kast inom fri idrott (jfr Idrott). Det
vid s. använda spjutet är av trä med
järnek stålspets och skall ha en vikt av minst
800 g (vid kvinnlig idrott minst 600 g) och
en längd av minst 260 cm (resp. 220 cm).
Kastaren har rätt att taga ansats före kastet;
ansatsens längd är obegränsad. Själva kastet
sker med en hand; för att det skall gillas,
måste spjutspetsen först beröra marken. I s.
tävlas dels »på bästa hand», dels (numera
sällan) »på båda händer» sammanlagt. — S.
ingick i grekernas femkamp (pentathlon).
Inom den moderna idrotten har s. tagits upp
av svenskarna. Om svenska insatser i s. vid
olympiska spelen se tabell vid d. o.
Svenska rekord. Bästa hand: 19 0 3 5 3,79 m, E.
Lemming; 1907 54,15 m, dito; 1908 56,28 m, dito;
19 0 9 5 6,46 m, dito; 1911 58,27 m, dito; 19 1 2 6 2,32 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
