Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spole, Anders - Spoleto - Spolia opima - Spoliera - Spolmask - Spondé - Spondias, Amraträd - Spondylis - Spondylit - Spong, Berit - Spongberg, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Spoleto—Spongberg
270
Utsikt över Spoleto.
(1630—99). Studerade 1652—63 i Greifswald
och Uppsala samt företog 1664—67 vidsträckta
utländska resor. Var 1667—76 prof, i
matematik i Lund, där han i sitt hus anordnade
det första svenska astronomiska observatoriet.
S. deltog i kriget 1676—77 som ledare av
kun-skaparavdelningar och som
fortifikationsoffi-cer. Han blev 1679 prof, i astronomi i Uppsala.
Hans intresse för geografi tog sig uttryck i
bestämning av ett flertal orters polhöjd; ä
venså korrigerade S. i väsentliga delar Erik
Dahl-berghs karta över Sverige i verket »Suecia
antiqua et bodierna». S. utgav under många
år almanackor. Hans söner adlades 1715 med
namnet Rosenborg. Biogr. av N.V.E.
Nordenmark (i Vet.-akad:s Årsbok 1931). P. C-r.
Spoleto [spåle’tå], stad i it. prov. Perugia,
i övre Topinodalen, omkr. 50 km s. ö. om
staden Perugia; 17,678 inv. (1921).
Ärkebiskopssäte. Blev 241 f. Kr. rom. koloni. Av antika
minnesmärken återstå bl. a. rester av en
teater. Bland sevärdheterna märkas f. ö. Palazzo
comunale med pinakotek, katedralen (gr. på
1000-talet), Museo civico och kyrkorna San
Pietro (gr. på 400-talet) och San Salvatore
(300-talet; nyligen restaur.). Utanför
stadsmuren går över en ravin den ståtliga
akve-dukten Ponte delle Torri (trol. 600-talet), nu
viadukt. N. v. om S. brunkolsgruvor.
S. (lat. Spolétium) var redan under
romartiden betydande, förstördes och
återuppbyggdes under folkvandringarna och blev under
langobardernas tid huvudstad i hertigdömet
S. Hertigarna Guido och Lambert (se dessa
ord) blevo kejsare. Från 1200-talet till 1860
ingick S. i Kyrkostaten.
SpoTia oplma, lat. (av spo’lia, eg. det byte,
som på slagfältet togs från en besegrad fiende,
d. v. s. rustningen och vapnen), det vapenbyte,
som överbefälhavaren personligen vann av
fiendens fältherre och lät uppsätta i Jupiter
Feretrius’ tempel.
Spoliera, plundra; förstöra, ödelägga.
Spolmask, A’scaris, släkte av fam.
spol-maskar (askarider) bland trådmaskarna
(ne-matoderna, se d. o.). Kroppen är vit och
långsträckt spolformig. Hos hanarna, som äro
mindre, är bakändan hakformigt böjd.
Människans s., A. lumbricoides, är en i Sverige
ej så vanlig orsak till masksjukdom (jfr d. o.,
sp. 985). Hanarna bli 15—25 cm, honorna 25
—40 cm långa. Denna art kan även finnas i
svin. Hund- och kattspolmasken, A.
canis, kan stundom angripa människan.
Hästar och nötkreatur hysa hästens s., A.
megalocephala, vars honor bli 36 cm. T. P.
Spondé (grek. spondéi’os), versfot, bestående
av två långa stavelser. I antik vers ersatte
en s. ibland någon två- el. trestavig versfot
(jfr Hexameter). Om förekomsten av s.
i svensk vers se B. Risberg, »Den svenska
versens teori» (1905—07). A. M. A.*
Spo’ndias, Amraträd, till fam.
Anacar-diaceae hörande tropiskt släkte med
parbla-diga blad och små, vita blommor i stor vippa.
De plommonlika stenfrukterna, m o m b i
n-plommon, äro välsmakande, varför bl. a. S.
purpurea (från Antillerna) odlas i varma
länder. Ur barken erhålles amraharts. G. M-e.
Spo’ndylis, zool., se Långhorningar,
sp. 462 och bild 4 på pl.
Spondyllt, inflammation i ryggraden,
uppkommer av skilda orsaker. Praktiskt viktigast
är den t u b e r k u 1 ö s a s., den vanligaste
orsaken till puckelbildning (se P u c k e 1). Den
börjar oftast redan i barnaåren och yttrar sig
i svaghet, smärtor och stelhet i ryggen,
sedermera genom utskjutande kotor (börjande
puckelbildning). Under sakkunnig men alltid
långvarig behandling går sjukdomen i regel
tillbaka. Viktigt är, att sjukdomen observeras
så tidigt som möjligt. Om spondylitis
defor-mans se Ryggradssjukdomar. P. Hgld.
Spong, Berit, författarinna (f. 1895 5/2),
fil. kand. 1920 och fil. mag. 1924 i Uppsala,
g. m. lektor Bertil Malmrot 1925. Har
författat diktsamlingarna »Högsal och örtagård»
(1924) och »Lärkornas land» (1929) samt
berättelsesamlingarna »I östergyllen» (1926) och
»Kungsbuketten» (1928). Hennes dikt är
stiliserad och klangfull, med starka intryck av
Karlfeldt; motiven äro ofta hämtade från
hembygden, Östergötland. R-n B.
Spongberg, Johan, klassisk filolog (1800—
88). Blev fil. dr 1830, e. o. prof, i Uppsala 1848
och var ord. prof, där i grekiska språket och
litteraturen 1853—74. S. ägnade sig särskilt
åt tolkning och kommentering av den
grek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
