Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Sporaderna—Sporre
274
sporer, androsporer, som ge upphov
till små hanindivid.
Rödalger ha blott aplanosporer. Dessa äro
dels karposporer, som uppstå efter en
befruktning (se R ö d a 1 g e r) och (hos de
flesta) ge upphov till individ, som alstra t e t
ra-s p o r e r, så kallade, emedan de alltid uppstå
i fyrtal. Vid utebliven fyrdelning kunna i
undantagsfall bildas enkla monosporer.
Brunalger ha i regel zoosporer, men en
mindre grupp har orörliga tetrasporer (Dictyota).
Ett fåtal har även monosporer.
Svamparna visa en mångfald sportyper. En
karakteristisk endogen sportyp är
säcksvamparnas askosporer, bildade till ett antal
av vanl. åtta i ett sporangium, som
benämnes a s k u s. En annan typ är
basidsvampar-nas exogena basidios porer, som till ett
antal av i regel fyra avsnöras av en
klubb-formad, med fina utsprång (sterigmer)
försedd b a s i d i e. En växling av speciella
sportyper uppvisa rostsvamparna (Uredineae),
som i regelbunden följd alstra följ, olika slags
s.: skålrostsporer (a ecidiosporer),
sommarsporer (u redosporer) samt
till sist vintersporer
(teleutospo-r e r). Vintersporen alstrar vid sin groning
basidien, som avsnör basidiosporerna.
Sotsvamparna (Ustilagineae) ha jämte basidiosporer
s., som uppkomma därigenom, att vegetativa
cellrader sönderfalla till s. k.
klamydospo-rer el. sotsporer. Bakterier kunna bilda
endosporer.
Medan mossors och de flesta ormbunkars
s. alla äro lika, s. k. i s o s p o r e r, ha vissa
grupper av ormbunksväxterna s. av olika
form, heterosporer. Några äro större
och benämnas storsporer (makro- el.
megasporer), andra äro mindre och
benämnas småsporer (mikrosporer).
Denna olikhet är en könsolikhet, i det att
storsporerna ge upphov till honliga protallier,
småsporerna till hanliga. Heterospora äro
vattenormbunkarna samt dvärglummern
(Selagi-nella) och braxengräset (Isoetes).
Ormbunks-sporer äro vanl. tjockväggiga med väggen
uppdelad i ett yttre skikt, s. k. e x o s p
o-r i u m, och ett inre, endosporium. De
tunnväggiga, lätta s. av lummer (Lycopodium)
utgöra drogen nikt.
Alla fröväxter äro heterospora, men deras
småsporer benämnas pollenkorn, och deras
storspor kallas embryosäck. S. äro således organ,
som förekomma icke endast hos
kryptogamerna, som man fordom därför benämnde
sporväxter till skillnad från fröväxterna, utan
de kunna spåras inom alla växtgrupper. N. S-s.
Sporaderna, grek. Spora/des, »de spridda
öarna», två ögrupper i Egeiska havet. Norra
S., utanför Eubea och Magnesiahalvön, bestå
av en n. v. grupp, omfattande bl. a. Skiathos
(53 kvkm), Skopelos (85 kvkm) och
Halonne-sos (82 kvkm), samt en s. ö. med Skyros (204
kvkm) som huvudö. Inv., 13,521 (1928), driva
sjöfart och fiske. Södra S., ofta kallade
endast S., omfatta öarna vid Mindre Asiens v.
kust mellan Samos och Rhodos, bl. a. Leros,
Kalymnos, Kos och Charki. De nordliga
tillhöra Grekland, de sydliga Italien (jfr T o 1
v-öarna).
Sporaderna i Stilla havet el.
Centralpolynesiska Sporaderna, småöar i
Polynesien (Palmyra, Washington, Fanning
island, Christmas island m. fl.) s. om
Hawaii-öarna. De tillhöra England; de flesta ingå i
Gilbert and Ellice islands colony (se d. o.).
Sporadisk, enstaka; tillfälligt
förekommande.
Sporangiofor [-fä’r], bot., se O p h i o g 1
os-sa c e a e.
Spora’ngium, Sporgömme, bot., cell el.
cellkomplex, som innehåller sporer (se Spor).
Sporfrukt, bot-, se Sporokarp.
Sporgömme, bot., se Sporangium.
SporofyTl, de sporalstrande bladen hos
ormbunksväxterna, särskilt när dessa genom form
och storlek avvika från de sterila bladen (se
Ormbunkar, sp. 358). Ståndarblad och
fruktblad hos fröväxter äro också s. N. S-s.
Sporofy bot., se Fortplantning, sp.
839, Generationsväxling, Mossor
och Ormbunkar, sp. 358.
Sporogon [-gå’n] kallas sporofyten hos
mossorna (se d. o.). Den utvecklas ur det
befruktade ägget och har olika byggnad hos
lever-och bladmossor. Seta (se Bladmossor,
sp. 465) är hos vissa mossor (Splachnum) i
sin översta del starkt utvidgat till ett
krag-formigt, vackert gult el. rött färgat parti,
a p o f y s, som är betydligt större än själva
kapseln. Hos sotmossorna (fam. Andreaeaceae)
och vitmossorna (fam. Sphagnaceae) utbildar
ej s. något eget skaft, utan foten är insänkt
i den övre delen av ett från gamofyten
utvecklat förlängt stamparti, ett s. k. falskt
skaft, pseudopodium. Se vidare
Bladmossor, sp. 465, Levermossor, sp. 1069,
och Mossor. N. S-s.
Sporogonltes, paleobot., se Psilophytales.
Sporoka’rp (av grek. spo’ros, spor, och
kar-po’s, frukt), Sporfrukt, rundade,
sammansatta sporgömmesamlingar hos
vattenormbunkarna (se M a r s i 1 i a c e a e). N. S-s.
Sporozöa, zool., se Protozoer, sp. 186.
Bild 1. Bild 2. Bild 3.
Sporre. 1. (Ridk.} Ett instrument, fäst vid
en ryttares häl för att öka benets inverkan
på hästen. S. består av en bygel el. platta,
som med remmar el. nitar fästes vid
fotbeklädnaden, ett skaft (hals) och en spets el.
trissa (klinga). Äldsta funna s. är från La
Tènetiden (bild 1). Den äldsta nordiska typen
var fäst vid fotbeklädnaden genom nitning
(bild 2). Dessa äldsta typer med endast en
spets avlöstes omkr. 1300 av typen med trissa,
som i början hade mycket långa spetsar (bild
3), vilka från slutet av 1400-talet blevo mindre
men flera till antalet. Halsen var under
1400-och intill slutet av 1500-talet mycket lång,
beroende på att såväl ryttarens egen som
hästens rustning eljest ej medgåvo ryttaren
att med s. nå hästen. Svenska arméns nuv.
Bild 4.
Bild 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
