Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sprutgurka, Springgurka - Spruthus - Språk - Språkband - Språkbom - Språkbruk - Språkfel - Språkfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Spruthus—Språkfilosofi
290
den skarpa, brännande saften
bereddes elaterium, som
innehåller elaterin och nyttjades som
kraftigt avföringsmedel. G. M-e.
Spruthus, se Brandväsen,
sp. 1111.
Språk, det mänskliga talets
uttryck och deras skriftliga
motsvarigheter. Man skiljer dels mellan
talspråk och skriftspråk,
dels mellan s. som generell
företeelse och en viss grupp av
språkuttryck. I sistnämnda mening
talar man om en enskild persons
s. (sammanfattningen av t. ex. en författares
egenartade uttryckssätt, hans stil, se d. o.)
såväl som om en nations el. en större
geografisk el. etnografisk grupps s. Som »e 11
s.» betraktar man de språkuttryck, som
under en viss historiskt avgränsad tidrymd och
på ett visst område kunna tänkas begripliga
för alla inom dessa gränser. I själva verket
göra dialektala och historiska skillnader, att
en sådan enhet (t. ex. nysvenskan) blir
mycket relativ. En generation talar noga taget
ej den förras s., en landsdel ej en annans.
S. har realitet i sitt historiska sammanhang,
ett avgörande faktum för all
språkvetenskap (se d. o.). Det innebär eg. en oavbrutet
skiftande följd av enskilda uttryck. Vid
studiet av detta sammanhang har man praktisk
nytta av indelningar i språkgrenar,
språkfamiljer och språkstammar.
Man har ofta gjort gällande, att s:s väsen
ligger i meddelandet. Viktigare är
insikten, att s. är »uttryck», d. v. s. ett format
(»artikulerat») själsinnehåll, icke ett
omedvetet, instinktivt utbrott. Man kan betrakta
s. övervägande från formens, d. v. s. ljudets,
synpunkt el. från innehållets, men i den
faktiska språkverksamheten äro dessa element
oupplösligt förenade. Det går ej heller att
räkna med väsensskilda arter av innehåll
(betydelse). Då man talar om s. som »uttryck»,
erkänner man, att språkverksamheten är
skapande. Detta har allt starkare
betonats i 1900-talets språkteori, särskilt efter
B. C r o c e (se d. o.). Även det språkliga
förståendet är ett slags skapelse, en
reproduktion. — I speciell mening tages ordet form,
då man talar om formlära. Därvid åsyftas
de iögonenfallande grupper (t. ex. i sv. alla
genitiver på -s el. infinitiver på -a), som
grammatiken behandlar, medan ordboken utgår
icke från ordets ändelse utan från dess
stam. Denna skillnad är emellertid blott
graduell. — Se vidare B. Croce, »Estetica»
(1902), A. Noreen, »Vårt språk», I (1907),
och N. Svanberg, »Studier i språkets teori»
(1930). N. Sv-g.
Man har sökt sammanföra alla olika s. till
högre enheter efter skilda synpunkter och
indelningsgrunder. Efter s:s syntaktiska
struktur, flexionens roll o. dyl. har man förr
uppställt olika huvudgrupper:
monosyllabi-s k a s., sådana som bestå av enstaviga,
oföränderliga fonem, p o 1 y s y n t e t i s k a s.,
sådana som ej uttrycka grammatiska
förhållanden genom ordformer utan med lexikaliska
och syntaktiska medel, agglutinerande
e. och flekterande s., vilka båda ha
ut
bildade grammatiska kategorier; de förras
avlednings- och böjningselement ha en
självständigare karaktär än de senares. Numera äro
dessa indelningar övergivna.
På grund av inbördes släktskap
(gemensamma ordrötter och språklagar) har man
sammanfört s. i grenar och stammar; i många
fall, där dylik släktskap ej varit bevislig, har
man måst nöja sig med en blott geografisk
sammanställning. — Med klassiska s.
menas grekiska och latin, med levande
s. i motsats mot döda menas s., vilka
alltjämt äro i bruk som modersmål åt individer.
Numera finnas även konstgjorda s., bland
vilka märkas esperanto och ido. R-n B.
Språkband, i medeltida figurkonst, särskilt
på målningar, förekommande bandavbildning
(banderoll, bandå) med inskrift (legend). S.
framställes ibland såsom utgående från den
avbildade gestaltens mun. E. L-k.
Språkbom, för timrets ledning i flottled
avsedd bom, sammansatt av flathuggna
stockar, stelt hopfogade med ovanpå dem fästa
tvärslåar, »språkar».
Språkbruk, den form av tal- el. skriftspråk,
som är den vanliga hos en person el. i ett
land. Vanl. brukas ordet i sistnämnda
mening om den tongivande enheten inom ett
språkområde. Då språket ständigt förändras,
är s. icke fast och detaljbestämt. Inom t. ex.
en landsdel el. en samhällsklass skiljer det
sig från en annans, och även de individuella
skiftningarna äro stora. I språkläror och
ordböcker måste man därför uppställa
parallellformer. Jfr Språkriktighet. R-n B.*
Språkfel, i vidsträckt bemärkelse alla
avvikelser från det normala el. konventionella
(allmänt antagna) språkbruket, vilka ej bero
på avsiktlig strävan att ombilda
uttryckssättet. Fel i uttalet, som bero på felaktigheter
i talorganen el. hjärnskador (jfr Afasi och
Talrubbningar), bruka ej kallas s. Till
s. räknas sådana stadigvarande oriktigheter,
som härröra av ofullständig el. skev inläring
av språket, samt tillfälliga felsägningar och
-skrivningar, som t. ex. attraktion (se
d. o. 2) och k o n t a m i n a t i o n (se d. o.).
S. i inskränkt bemärkelse kallas vanl. sådana
avvikelser från det vedertagna bruket i
ordens bildning, böjning, sammanfogning el.
betydelse, vilka härröra av »slarv», okunnighet
o. dyl. Dessa brott mot den grammatiska el.
idiomatiska korrektheten kunna likväl i många
fall få sitt berättigande av stilistiska skäl. —
Se R. Meringer och K. Mayer, »Versprechen
und Verlesen» (1895), R. Meringer, »Aus dem
Leben der Sprache» (1908). R-n B.
Språkfilosofi, vetenskapen om språkets
begrepp och väsen. S. utgör el. bör utgöra
utgångspunkten för språkvetenskapen, medan å
andra sidan den tillämpade språkhistorien
lämnar det stoff, varav s. uppbygges. En
mycket debatterad fråga i antikens s. och
långt fram i tiden var den om språkets u
r-sprung; i modern tid blir den avgörande
frågan i stället språkets väsen.
Språkförändringen är ett för s. särskilt
grundläggande faktum. Man har även livligt
diskuterat frågan om språkriktighet (se
d. o.). Junggrammatikerna undveko termen s.
och nyttjade hellre ordet principlära (se H.
XVIII. 10
Avfallande
frukt av
sprutgurka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
