Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkfilosofi - Språkforskning - Språkgeografi - Språkljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språkforskning—Språkljud
291
Paul, »Prinzipien der Sprachgeschichte», 5:e
uppl. 1920). — En språKfilosofisk
nyorientering skedde i samband med den tyska
idealistiska nyväckelsen genom verk av bl. a.
Her-der och W. von Humboldt. Denna utveckling
har under 1900-talet fortsatts i anslutning till
B. Croce. Jfr Språk och
Språkvetenskap samt K. Vossler, »Gesammelte Aufsätze
zur Sprachphilosophie» (1923). R-n B.*
Språkforskning, se Språkvetenskap.
Språkgeografi, den under de senaste
årtiondena alltmer utvecklade
språkvetenskapliga metod, vilken som sitt viktigaste
material använder språkliga kartor över större el.
mindre områden, där ett ord el. en sats på
flera punkter anges i den form, under vilken
de där uppträda. Av formernas fördelning
över det undersökta området samt genom
jämförelse mellan dem och under anlitande
av historiska kunskaper om det äldre
språket kan man sluta till den språkliga
utvecklingsgången. Forskningsresultaten kasta
ofta nytt ljus över ett ords etymologi men
äro också ofta av principiell innebörd.
Sålunda har man konstaterat, att ordens
vandring från en ort till en annan spelar vida
större roll, än man förut antagit. Det
använda materialet i dialektmonografier måste
sovras med vida större kritik, än hittills varit
fallet, och ses i förhållande till ett större
områdes talformer. Rörande orsakerna till vissa
ords död och ersättande med andra har s. lett
till mycket betydelsefulla resultat. Särskilt
ha homonymien samt en till följd av
ljudförändringarna alltför stark reduktion
framstått såsom destruktiva för ordens existens.
S. kastar vidare klarhet över vissa centrala
måls — särskilt riksspråkets — utbredning
och skänker möjlighet att med noggrannhet
visa gången av denna spridning.
J u 1 e s G i 11 i é r o n (se d. o.) kan sägas
vara grundläggaren av den språkgeografiska
forskningsmetoden. Hans och E. Edmonds
»Atlas linguistique de la France» (1902—12)
är de senaste årtiondenas mest epokgörande
arbete inom den romanska filologien. Den
1925 grundade, utmärkta, av A. Terracher
redigerade Revue de Linguistique Romane är
till stor del ägnad arbeten av hithörande art.
Redan långt före Gilliéron hade G.
Wen-ker börjat en stort anlagd »Sprachatlas» över
Tyskland (h. I tr. 1881; fortsättningen
deponeras, allteftersom arbetet fortskrider i
manuskript, på biblioteken i Berlin och Marburg).
V. Bennike och M. Kristensen ha utgivit
»Kort over de danske folkmaal» (1898—1914).
De dialekttopografiska undersökningar, som
mot slutet av 1890-talet på initiativ från
Uppsala igångsattes och som alltjämt fortgå,
utgöra förberedelser till en svensk språkatlas.
Litt.: A. Dauzat, »La géographie
linguistique» (1922); E. Gamillscheg, »Die
Sprach-geographie» (1928); A. Terracher, »L’histoire
des languages et la géographie linguistique»
(1929i. E. S-f.
Språkljud, av den mänskliga röstapparaten
frambringade ljud, det talade språkets
enklaste beståndsdelar. Ljudalstringen sker
hu-vudsakl. i struphuvudet (stämbanden) samt i
mun- och näshålan. Stämbanden äro
antingen slappa och passagen mellan dem,
röst-springan, vid (el. svagt förträngd), ss. vid
292
bildandet av f, s, el. också är passagen så
pass starkt förträngd, att luften, då den
pressas förbi, sätter stämbanden i dallring,
varigenom en ton uppstår, ss. för a, e, m, v. S.,
alstrade på första sättet, kallas t o n 1 ö s a,
de andra tonande; övergångsformer, d. v. s.
svagt tonande s., förekomma stundom, t. ex.
i tyskan. Munhålan kan vara dels öppen
el. svagt förträngd, d. v. s. att på ingen punkt
i den två organ närmats till varandra i sådan
utsträckning, att något hinder lägges i vägen
för luftströmmen — så är fallet, då man
uttalar a, e, i-, dels starkt förträngd el. helt
tillsluten, så att luftströmmen vid
passerandet av talkanalen alstrar ett buller, ss. för
f, v, m, s. S., frambragta på första sättet,
kallas vokaler, de andra
konsonanter; övergångsformer mellan dessa två
kategorier äro vanliga, ty blott den hur många
mellanstadier som helst tillåtande graden av
förträngning skiljer t. ex. i från j. Till
konsonanterna pläga räknas även h och den
la-ryngala (glottala) explosivan (’). Alla normalt
alstrade (d. v. s. ej viskade) vokaler äro
tonande; konsonanterna äro dels tonande,
dels tonlösa, allteftersom bullerljudet i
mun-(och näs-)hålan åtföljes av stämbandsvibration
el. ej. Vid vokalernas bildning inskränker sig
munhålan till att på olika sätt modifiera
stämbandstonens resonans; vid
konsonanternas sker ljudbildningen huvudsaki. i
munhålan, medan den eventuella
stämbandsvibra-tionen blott utgör ett beledsagande moment.
— Vokalernas olika kvalitet beror på
flera faktorer; se Vokaler. — Det
väsentliga vid k o n s o n a n t - bildningen är, att
ett bestämt hinder lägges i luftströmmens
väg. Konsonanternas kvalitet är beroende
av två huvudfaktorer: 1) artikulationssättet,
d. v. s. det sätt, varpå luftströmmen tar sig
fram trots hindret; 2) artikulationsstället,
d. v. s. platsen för kontakten, resp,
förträngningen. (En översikt av artikulationssätten
och -ställena finns i art. Konsonanter.)
Sammansatta konsonantljud uppstå, då
munhålan samtidigt bildar två hinder; sålunda
låter sig en bi- el. dentilabial artikulation
lätt kombineras med en palatal (ss. för
mul-jerat el. palataliserat p, b, m, f och v samt
för den i ewe m. fl. negerspråk förefintliga
konsonant, som består i kombinerat uttal av
k och p el. av g och b), en palatal
artikulation med en rundning av läpparna el.
labiali-sering (fr. Iwi, Lords), en dental artikulation
med en velar (l). — Våra dagars svenska
riksspråk äger i stort sett följ, ljud: i, y, e, ä
i lätt och bär, ö i hög, högt och för, a i al
och all, u i nu och hund, a, å i gå och gått,
o i bo(tt); p, b, m, f, v, t, d, n, l, s (de fem
sistnämnda dels post-, dels supradentala), r (i
flera varianter, se art. R), f, tje (med el. utan
t-artat förslag), j, k, g, üng, h. — Förutom till
s:s olika kvalitet bör hänsyn fagas till deras
prosodiska (d. v. s. vid jämförelse
framträdande relativa) karaktärer. A. Noreen skiljer
sålunda på sonoritet (hörbarhetsgrad),
kvantitet (längd), intensitet (styrka), tonalitet
(tonhöjd; endast tonande ljud äga dylik, äro
sångbara). Svenskan fäster stor vikt vid
kvantitetsskillnaden mellan kort och lång
vokal (sill—sil), resp, konsonant (sil—sill) och
vid tonalitetsskillnaden mellan ord med akut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
