Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkljud - Språklära - Språkmelodi - Språk och Stil - Språkpsykologi - Språkrensning - Språkriktighet - Språkvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
Språklära—Språkvetenskap
294
(TTja’lmar, bu’ren av bur) och ord med grav
(A’nna, bu’ren av bära) accent (se d. o., sp.
82). — För s:s beteckning brukas i språk med
alfabetisk skrift s. k. bokstäver (se Alf
a-b e t), i vetenskaplig framställning vanl.
ersatta med noggrannare tecken (fonetiska
bokstäver, se d. o.). A. Lbd.
Språklära, se Grammatik.
Språkmelodi, se Melodi 2.
Språk och Stil, se Nysvenska Studier.
Språkpsykologi, den del av psykologien, som
har språket till föremål. Se B. Delbrück,
»Grundiragen der Spraehforschung» (1901),
W. Wundt, »Sprachgeschichte und
Sprachpsy-chologie» (s. å.) och »Völkerpsychologie», I
(3:e uppl. 1912). Jfr Språkfilosofi. R-n B.*
Sprakrensning, utmönstring av ett språks
icke inhemska beståndsdelar. Svenska
språket har muntligt och skriitligt rönt
långvariga och bestämmande påverkningar av andra
språk. Från latin och grekiska upptogos
redan under medeltiden många ord. Danska och
lågtyska göra sig ännu starkare gällande i
medeltidens svenska litteraturspråk. Denna
påverkan rönte sitt första egentliga motstånd
i början av 1500-talet, då reformationstidens
översättare och författare medvetet
motarbetade det danska inflytandet. I stället vart
högtyskans inverkan synnerligen stark, dels
genom den luterska teologien, dels genom det
tyska ämbetsmannaspråket (»kanslistilen»).
Detta fränilingsvälde framkallade motrörelser.
Stiernhielm och »Skogekär Bärgbo» ha äran
av att vid mitten av 1600-talet ha gått i
spetsen för s. 1 »Gambia Swea- och
Götha-måles fatebur» (1643) framlade Stiernhielm
ett program för att ur svenska språket
avlägsna ord av icke germansk stam och
lämnade förslag på utbytesord. Bland
efterföljarna inom s. voro Spegel och Svedberg.
Bl. a. återvann man nu för svenskan en hel
del ord, som sedan stannat kvar i bruket, bl. a.
alster, duglig, dölja, fana, fräck, gåta, hyfsa,
snille, ämbete, ämne, ätt. Denna strävan
fortsattes under 1700-talet, om också icke med
samma framgång. Så gjorde Sv. akad. under
sin första tid ansatser i språkrensande syfte,
och enstaka av dess led., ss. J. H. Kellgren,
togo itu med nybildningar. Snart stannade
detta av, och akad:s språkliga arbeten blevo
under lång tid utan betydelse. På samma
gång gjorde sig ett överstarkt franskt
inflytande gällande, som satt outplånliga spår.
Början av 1800-talet såg en damm sättas mot
den tidigare inströmningen av franska ord,
som också senare avtagit. Däremot inträngde
massor av tyska lånord och även åtskilliga
danska. Under 1840- och 1850-talet var
intresset för s. på många håll livligt: J. A.
Hazelius, C. Säve m. fl. verkade i denna
riktning. J. E. Rydqvist stödde dylika
arbeten, och bland hans lärjungar ha särskilt H.
Ilildebrand och Viktor Rydberg
uppmärksammats som förkämpar för ett renare språk med
rika upptag ur fornspråken. I motsatt
riktning uppträdde E. Tegnér d. y.; den
positi-vistiska språkvetenskapen vände sig med
skärpa mot en s. av estetiska och nationella
skäl. S. har ofta kallats p u r i s m. Mot
tanklösa inlån, som ske utan förstånd för det egna
språkets resurser, har s. en ytterst viktig
uppgift. På senare år har en stark inverkan från
den angelsaxiska språkvärlden märkts. — Jfr
R. G:son Berg, »Tidningssvenska» (i Det Nya
Sverige 1916), och P. Holm, »Viktor Rydberg
som språkrensare» (1918).
Bland länder, där s. spelat en stor roll, må
nämnas Norge (se Norska språket),
Island, Danmark, Holland och slutligen
Tyskland, där olika skolor från 1600-talet och till
vår tid (Allgemeiner deutscher Sprachverein,
1885) arbetat på nationell språkrenhet (jfr 1.
Larsson, »Tysk språkrensning sedan
1870-talet» i »Studier i modern språkvetenskap»,
VI, 1917). R-n B.*
Språkriktighet, den egenskap man
tillerkänner ett språkuttryck ur värdesynpunkt,
dess förmåga att begripligt uttrycka vad man
vill ha sagt. En äldre filologisk åskådning
uppställde som språkideal uttryckssätt och
ordförråd från något förflutet skede, vilket
betraktades som det klassiska. Senare tog
man bruket, det allmänna talspråket, till
utgångspunkt och var böjd att betrakta dess
former och uttryckssätt som den norm, vilken
grammatiken ägde att registrera. Man kan
ange språkidealet som uttrycksfullhet,
förening av knapphet och fullständighet:
uttrycket får varken säga för mycket el. för litet;
jfr J. Mjöberg, »Några iakttagelser om
uttrycksfullhet och ordknapphet» (i Språk och
Stil 1901). Samma egenskap kan kallas
ändamålsenlighet; jfr A. Noreen, »Om
språkriktighet» (i »Spridda studier», I, 2:a
uppl. 1912). — För de enklaste kraven på s.
lämnas redogörelse i språklärorna och
ordböckerna, för de högre finner man upplysningar i
stilistiken. Jfr Språkbruk. R-n B. (N. Sv-g.)
Språkvetenskap, språkforskning, historiskt
studium av de enskilda språkföreteelsernas
art och sammanhang. Dess metod fastställes
i och innebär en tillämpning av språk
filosofi (se d. o. och S pr å k). Man brukar
skilja på deskriptiv och historisk
s., men skillnaden rör blott graden: den förra
sysslar med ett särskilt begränsat skede i
utvecklingen. Traditionella hjälpmedel för s.
äro uppställningarna i lexikon och
grammatik. Särskilt för grammatiken hade den
grekisk-romerska språklärdomen ett starkt
intresse. En viktig epok i s:s historia är den
»allmänna grammatiken» i 1600- och
1700-talets ledande kulturländer. Denna sökte
genomföra ett för alla språk gemensamt
»logiskt» schema. Från dess dogmatiska
tankegångar lösgjorde man sig småningom, och det
moderna historiska språkstudiet
utvecklade sig. Särskilt betydelsefull var den
nyvunna kunskapen om sanskrit. Under
1800-talet vidgades den reella språkkännedomen.
Den jämförande s., särskilt den
indoeuro-peiska, konstituerades. Under seklets senare
del riktades intresset på de nutida stadierna
av språk, på det »talade» språket gentemot
det i litteraturen kodifierade. I samband
härmed grundades den metodiska fonetiken. För
språkhistorien i dess helhet har den moderna
dialektforskningen haft största betydelse. En
annan viktig specialmetod har
ortnamns-forskningen utbildat. Man har alltmer
betonat språkets sammanhang med andra sidor
av mänsklig kultur (R. Meringers tidskrift
Wörter und Sachen) och även börjat odla det
stilistiska studiet av enskilda författares
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
