Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Spännhalsduk - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Spännhalsduk—Spöken
304
ättlingar av dessa senare fibulor att
användas in på 1000-talet.
Litt.: Uppsatser i Antiqvarisk Tidskr., bd
4 (1872) av H. Hildebrand, bd 6 (1880—82)
av O. Montelius och bd 22 (1917—24) av B.
Nerman, samt av Montelius i Sv.
Fornminnes-fören:s Tidskr., 8 (1892) och 9—10 (1895—97);
O. Almgren, »Studien über nordeuropäische
Fibelformen» (1897; ny uppl. 1923); Hanna
Rydh, »Dosformiga spännen från
vikingatiden» (1919). T. J.A.*
Spännhalsduk, se Dräkt, sp. 27, och
Halsduk.
Spänning, fys-, elektrot., dets. som
potentialskillnad. Den praktiska enheten är volt.
Jfr C. G. S.-systemet, Elektricitet,
Elektriska enheter och
Potentialteori, sp. 40.
Spänningskedja el. Spänningsserie,
fys.-kem. Varje metall, som doppas ned i en
elektrolyt, har en viss strävan att sända ut
positiva ioner. Metallen blir härvid negativt
laddad, och mellan den och elektrolyten
uppstår en potential- el. spänningsskillnad.
Denna har för varje metall ett alldeles bestämt
värde och är ett mått på metallens strävan
att bilda ioner el., som man vanl. säger,
metallens elektrolytiska lösningstryck el.
-ten-sion. Nedsättes en metall, t. ex. zink, i en
saltlösning av en annan metall, som har lägre
lösningstryck än zink, utfälles denna metall,
under det att zink går i lösning. Så utfäller
zink t. ex. järn, bly el. koppar ur deras
saltlösningar Ordnas metallerna i en serie, där
varje föreg. metall fäller ut vilken som helst
av de efterföljande ur deras saltlösningar, fås
metallernas elektrolytiska spänningsserie. Se
vidare Elektrokemi. I. B.
Spänningsserie, fys.-kem., se
Spänningskedja.
Spänningsskillnad, fys., se
Potentialskillnad.
Spännisolator, elektrot., se Elektriska
i s o 1 a t o r e r, sp. 581
Spännverk, byggnk., konstruktion,
varigenom en balk uppbäres av snedsträvor, som
spänna mot omgivande murar. Se B r o, bild 3.
Spännvidd, byggnk., öppningen mellan två
vidliggande upplag för en bärande
konstruktion. Med de armerade
betongkonstruktionernas tillkomst och användning har man
kommit till allt större s. för olika slag av broar,
taklag samt andra bärande konstruktioner.
Se Bro, sp. 1260. P. Ax. L.*
Späns, S p e n s (eng. spencer), tättsittande
rock med avskurna skört, uppkallad efter en
lord Spencer. — Spänsband, styvt midjeband.
Spänstighet, fys., se Elasticitet 1.
Spärgel, S p e r g e 1, 8pe’rgula, släkte av
nejlikväxterna, igenkänt på de långa,
skenbart kransställda bladen (med stipler) och de
i glest knippe sittande, vita blommorna med
5 stift. I Sverige finnas två arter.
Allmännast är åkerspärgel, S. arvensis, ett
spensligt ogräs i åkerjord. En storvuxen
form, foderspärgel (var. sativa), odlas
som foderväxt. G. M-e.
Spärrad stil, boktr., stil med mellanrum
mellan bokstäverna, t. ex. spärrning.
Spärrinrättningar, maskinb., i egentlig
mening anordningar för att hindra rörelse i en
viss riktning. Med s. betecknas även en del
anordningar för förändrande av en fram- och
återgående rörelse till en intermittent
roterande, t. ex. vid spärrsockar (se B o r r a r, sp.
892). Den enklaste s. består av ett par sin
axel fast anbragt spärrhjul jämte en
spärrhake el. spärrklinka (se Bro m s, sp. 5 ff.,
med fig. 3). En på verktyg etc. ganska
vanlig spärrinrättning åstadkommes därigenom,
att den ena av de två delar, som skola spärras
i förhållande till varandra, i den mot den
andra delen vända ytan förses med ett spår,
vars djup successivt avtager. O. B_n.
Spärrkonto, bankv. Från ord. konto
överföres till s. belopp, ställt som säkerhet för
ingången förbindelse. O. Å.
Spärrsock, se Borrar, sp. 892.
Spätta (R ö d s p ä 11 a), zool., se
Flundre-fiskar, sp. 633 och bild 3 på pl.
Späxeryd och H o h u 11, sedan 1931
nedlagda mangangruvor i ödestugu socken,
Jönköpings län. Gruvorna ägas av a.-b.
Hohult-Spexeryds mangangruvor. E. S. B.
Spökdjur, Tarsius tarsius.
Spök djuret, Ta’rsius ta’rsius (spe’ctrum),
till halvaporna, där arten utgör en egen fam.,
hörande egendomlig form med stort runt
huvud med ofantliga, framåtriktade ögon, kort
hals, korta framben, långa bakben och lång
svans, i spetsen försedd med långa hår.
Vris-terna äro starkt förlängda. Längden uppgår
till 40 cm, varav 24 komma på svansen. S.
anses stå apornas, särskilt
människoapor-nas, måhända även människans
ursprungs-former nära. S. är hemmahörande på
Malajiska öarna, har utpräglat nattliga vanor
och livnär sig av insekter och ödlor. Det
förflyttar sig medelst grodlika, meterlånga
språng. T. P.
Spöken, enl. övertron okroppsliga, oftast
skräckingivande väsen, vilka förut som
människor levat på jorden. Tron på spöken
härleder sig dels från drömmar, dels från
en uppjagad fantasi, dels ock från en sjuklig
hjärnverksamhet. Förekommande hos alla folk,
anknyter sig denna tro i regel till
föreställningarna om själens tillvaro efter döden.
Merendels anses s. vara avlidna personers
vålnader, som av en el. annan orsak, ofta till
straff för ett begånget brott el. för att
föranleda ett brotts bestraffande, icke finna ro
i graven. Vanl. anses de ha sitt tillhåll på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
