Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Staaff, Carl Theodor - Staaff, Erik - Staaff, Erik Schöne - Staaff, Karl Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Staaff, C. Th.—Staaff, K. A.
308
Staaff [stäv], Carl Theodor, målare
(1816—80); jfr släktart. Målade »Kristus i
örtagården» (1851), »Rökande pojkar» (s. å.;
Göteborgs museum) och senare flera
genretavlor med barnmotiv. Mest målade han dock
porträtt, bl. a. av Karl XIV Johan och Oskar
1 (Gripsholm; se Oskar, sp. 398),
ceremoniporträttet av den sistnämnde på
Drottningholm (1856), Karl XV (flera olika),
landshövding G. F. Asker (riksdagshuset), general J.
A. Hazelius (Generalstaben), målaren Marcus
Larsson (Göteborgs museum) och dennes moder
(Nationalmuseum). Till hans senare arbeten
höra »Taflor till Fänrik Ståls sägner» (utg. i
litografi 1862—63). (E. L-k.)
Staaff [stäv], Erik, pedagog, klassiker (f.
1860 7/i), son till C. Th. S. Blev fil. dr i
Uppsala 1897 och var lektor i latin och grekiska
vid latinläroverket å Norrmalm i Stockholm
1899—1925. S., som har stort anseende som
lärare, har författat bl. a. en god poetisk övers,
av Sofokles’ sorgespel »Oidipus» (1897; omarb.
i Schücks »Världslitteraturen», 1902) samt art.
i Nordisk Familjeboks 3:e uppl. J. C.*
Staaff [stäv], Erik Schöne, romanist,
universitetslärare (f. 1867 4/3); jfr släktart.
Var 1896—1908 docent, 1906—08 t. f. prof, och
1908—32 prof, i romanska språk vid
Uppsala univ. S:s
betydande vetenskapliga
alstring, som
utmär-kes för skarpsinne,
mångsidighet och
klarhet, omfattar: »Le
suffixe -arius dans
les langues romanes»
(1896; gradualavh.),
»L’ancien dialecte
léo-nais» (1907;
banbrytande arbete), »Les
pronoms abrégés en
ancien espagnol» (i
Skr. utg. af K. Rum. Vet.-samf. i Uppsala,
11: 2, 1906), »Evangelios e epfstolas con sus
exposiciones en romance» (ibid., 11: 3, 1908;
tills, m. I. Collijn), »Le laudario de Pise», I
(ibid., 27: 1, 1931), samt ett stort antal mindre
arbeten, därav flera i Nyfilologiska
sällskapets »Studier», vilkas 6:e bd tillägnades S.
på 50-årsdagen; vidare bl. a. »Le préfixe
né-gatif in-» (i Studia Neophilologica 1928), art.
om de it. »laude» (i festskrift för J. Vising
1925, Studj Romanzi 1926, Romania s. å., Skr.
utg. av K. Rum. Vet.-samf., 24: 15, 1927), art.
i Nordisk Familjeboks 2:a och 3:euppl. S. har
gjort mönstergilla övers, från äldre och nyare
franska, spanska och italienska. Han var
medlem av skolkommissionen 1919—22. A. Lbd.
Staaff [stäv], Karl Albert, statsman,
jurist, författare (1860 21/i—1915 4/io), bror till
E. S. S. Student i Uppsala 1879, tog han 1882
initiativ till bildandet av Studentföreningen
Ver dandi, vars ordf, han var de första tre
åren, och senare även till dess
småskrifts-serie. Efter fil. kand.- och hovrättsexamina
i Uppsala praktiserade han några år som
jurist i Stockholm, blev v. häradshövding 1892
och innehade 1893—1905 advokatbyrå i
Stockholm. Som försvarsadvokat i kriminalmål
tilldrog sig S. (ss. i
Broxviks-Fägerskiöldsproces-sen 1897—98) en allmännare, delvis kritisk
uppmärksamhet. Han deltog även i det
poli
tiska arbetet, bl. a. i ledningen för 1890-talets
rösträttsrörelse. Hösten 1896 invaldes han av
Stockholms liberala väljare i Andra
kammaren, som han sedan tillhörde till sin död. Han
anslöt sig till Folkpartiet och deltog sedan
i bildandet såväl 1900 av Liberala
samlingspartiet som 1902 av Frisinnade
landsför-eningen. 1 denna blev han v. ordf, men var
från början dess egentlige ledare. I riksdagen
var han led. av flera utskott (bl. a. 1905 av
hemliga utskottet och av särskilda utskottet
vid första urtiman) samt ordf, i
rösträttsut-skottet 1907 och konstitutionsutskottet 1909
—10. Han var kammarens v. talman 1909 och
till april 1910. 1907—09 var han led. av
för-svarskommittén, 1909 av nya tullkommittén.
Under sina första riksdagar inriktade sig S.
företrädesvis på juridiska reformfrågor men
gjorde även andra bemärkta inlägg, icke minst
då han i remissdebatten 1899 uppträdde mot
Boströms unionspolitik. Först 1901
framträdde han som en verkligt ledande
personlighet, i det att han då bl. a. väckte två
märkligare motioner, dels om revision av
krigslagstiftningen, vilken ledde till
tillsättandet av en kommitté (1901—05), varav S.
var led., dels en sedan upprepad motion om
upprättande av ett militieombudsmansämbete.
1902 framträdde S. som främste motståndare
till det Hammarskjöldska rösträttsförslaget
samt medverkade då och senare (1904, 1905
och 1907) kraftigt till liberala partiets
rösträttsförslag. Även 1905 gjorde han
uppmärksammade inlägg i unionsfrågan. S. å. blev S.
konsult i Lundebergs koalitionsministär, var en
av de fyra svenska delegerade vid
unionsför-handlingarna i Karlstad och anses i icke ringa
grad ha bidragit till dessas resultat. 7 nov.
1905 bildade S. ny regering, som kallats
Sveriges första vänsterministär. S. var i den även
justitieminister. För 1906 års riksdag
framlade han ett rösträttsförslag, grundat på
allmän rösträtt med majoritetsval. Då detta
avslagits av Första kammaren, påyrkade S.
upplösning av och nyval till Andra kammaren
(»folkmakt mot herremakt»). Konungen
avböjde detta förslag, och ministären
avgick (29 maj). S. bekämpade 1907 starkt
Lindmanska regeringens på
»dubbelproportio-nalism» grundade rösträttsförslag. 1908
frambar han det första partiförslaget om
kvinnornas valrätt och valbarhet till riksdagen.
Efter 1911 års vänstervalseger bildade S.
ånyo ministär (7 nov.), f. ggn med civila
försvarsministrar. Bland regeringens första
åtgärder voro upplösning av Första kammaren
med nyval efter de nya
grundlagsbestämmelserna och suspenderande av årets
riksdagsbeslut om byggande av en större pansarbåt
(»F-båten»). Den senare åtgärden
framkallade en stark opinionsstorm i landet, vilken
ledde till organiserandet av Svenska p a
n-sarbåtsföreningen (se d. o.). För
försvarsfrågans utredande tillsattes en stor
beredning, tidtals ledd av S. själv. Samtidigt
framträdde en opinionsrörelse för större
ökning av krigsmakten, än den regeringen
väntades föreslå. Denna rörelse utmynnade i
bondetåget (se d. o.). På grund av
konungens »borggårdstal» begärde ministären
sitt avsked 10 febr. 1914 och avgick 17 febr,
(jfr Gustav, sp. 53). Den i mars följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
