Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stad - Det äldre stadsväsendet i Europa - Tyskland, Nederländerna - Danmark - Norge - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Stad
314
manderätt i samtliga el. åtm. väsentliga egna
angelägenheter samt för självstyrelsens
utövande avsedda organ, främst stadsrådet
med borgmästare i spetsen, 5) i
jämförelse med landsbygden mer el. mindre noga
avgränsade undersåtliga skyldigheter mot
landsherren.
Handeln är under medeltiden i regel den
främsta stadsbildande faktorn av ekonomisk
natur. Hantverkets uppblomstring följer med
befolkningstillväxten. Penningtillgångarna ge
under den statliga naturahushållningens tid s.
en särskilt stark ställning mot den alltid
pen-ningbehövande landsfursten. Denne, som enl.
feodal rätt är grundägare, utfärdar
stads-privilegiet (brukligt sedan 1000-talet),
som innehåller garantier för s:s rättigheter.
Bland dessa äro rättskipningen och
stadsdom-stolen en viktig del. Medlemskapet i s. medför
därutöver stora fördelar, ej minst ur personlig
frihetssynpunkt, under en tid, då på
landsbygden en faktisk livegenskap var regel bland
bondebefolkningen i stora delar av Europa. S:s
egenskap av korporativt rättssubjekt —
symbolen härför är stadssigillet — trädde i
förgrunden framför dess karaktär av territorium.
Belysande härför är, att en s., t. ex. efter brand,
kunde flytta till annat område, utan att dess
identitet ändrades. Borgarna bestå under
medeltiden av två huvudskikt, köpmännen, bland
vilka stadsaristokratien uppväxte, och
hantverkarna, som representerade demokratien.
Köpmännen och de grupper, som
sammanfördes därmed, bankirer, sjöfarare m. fl., voro
oftast sammanslutna i gillen (se G i 11 e),
hantverkarna i skrån (se II a n t v e r k s ä
m-b e t e och Skråväsen). Medeltiden igenom
pågick en kamp mellan dessa båda skikt om
makten i s. Ekonomisk blomstring kom
bor-gerskapet till del i hela det medeltida Europa,
politisk framför allt i Norditalien och
Tyskland (med Nederländerna). Den starka
konungamakten i Frankrike och England
hindrade s:s politiska emancipation i dessa länder.
I de tyska och nederländska s. gingo in på
1200-talet platserna i stadsrådet i regel i arv
inom vissa patriciska släkter. På 1300-talet
började även hantverkarna upptagas däri.
Dessa s. delades i riksstäder
(Reichs-städte), som ansågos stå mera under riket och
den tyske konungen-kejsaren, samt
landsstäder (Landstädte), som lydde under
lands-herrar. De norditalienska s., som redan på
1200-talet faktiskt voro fria republiker,
över-gingo mot medeltidens slut till ärftliga
her-tigdömen, och borgarna förlorade där sitt
politiska inflytande. I de engelska s. behöllo i
huvudsak köpmansgillena sin kommunala makt
ända till den stora kommunalreformen 1835
(jfr Kommun, sp. 1025), och s. sände
alltifrån parlamentets uppkomst representanter
till underhuset. I Frankrike sköttes i stor
utsträckning s:s inre styrelse under medeltiden
av valda konsuler och borgarförsamlingen.
Vissa s. utvecklade sig dock till nästan
självständiga republiker, och ombud för s.
inkallades på 1300-talet i riksförsamlingen. På
1400-talet förlorade de sin politiska makt till
kronan men fortforo att utöva ett stort
ekonomiskt inflytande. Ang. nuv. läge i Europa
se Kommun, sp. 1024 ff.
De danska s:s uppkomst och utveckling
er
inra starkt om de tyskas. Representanter för
s. kallades till riksmötena redan på 1200-talet.
Med adelns och prästernas stigande makt
sjönk stadsfriheten. Självstyrelsen försvann
dock icke, men makten i s. innehades
uteslutande av överklassen, köpmännen.
Rättskipningen var delad mellan borgmästare och råd
å ena samt fogden å andra sidan. Efter
reformationen ökades kronans inflytande, och
1660 infördes den kungliga envåldsmakten.
Härigenom försvann för s. i gemen
självstyrelsen (utom i viss mån i Köpenhamn). Se
vidare Danmark, sp. 465—466.
Norges äldsta s. voro liksom Sveriges
handelsplatser. Vid sidan av stadsrådet stod
fogden, och borgerskapets självstyrelse var
härigenom under kronans kontroll. Vid
medeltidens slut voro s. nära beroende av
kungamakten. Lagmannen utövade rättskipningen
i s. till 1600-talet. Envåldsmaktens iuförande
1660 gjorde i princip helt slut på
självstyrelsen. Fogden (byfogden) blev domare och
administrativ myndighet, över honom stod
magistraten (borgmästare och råd), tillsatt av
kronan. Genom 1837 års love om formandskaber
i kjöbstederne og paa landet nyskapades den
kommunala självstyrelsen efter enahanda
grundsatser som senare i Sverige. Se vidare
Norge, sp. 1196—97.
Sverige. De äldsta svenska s. torde ha levat
under landskapets lag och i rättsligt hänseende
haft lantsamhällets karaktär. Utvecklingen
till egna privilegierade kommuner med eget
rättsväsen skedde under konungamaktens
ledning. Invånarna i s., köpstad, kallades
bya-el. köpstadsmän. Namnet borgare vann
hävd först på 1400-talet. Stadsprivilegier
kom-mo i bruk under folkungaregenterna och
särskild stadsrätt under samma period (se B j ä r
k-öarätt 1). En i alla rikets s. småningom
tillämpad stadslag utfärdades på 1350-talet. 1
Visby, som var lika mycket tyskt som svenskt,
gällde Visby stadslag (avfattning omkr. 1350).
— Styrelsemakten delades mellan den valda
representationen, borgmästare och råd, samt
konungens representant, fogden. Se närmare
Magistrat. Hos fogden med rådet (inkl,
borgmästare) var i huvudsak rättskipningen
förlagd. Endast köpmän och hantverkare, som
ägde fastighet i s. el. särskilt förvärvat
borgarrätt, b u r s k a p (se d. o.), ägde deltaga i
beslut om s:s allmänna angelägenheter. Även
de kommunala skyldigheterna, »borgerlig
tunga», vilade å dessa. Väg- och gatuhållning
torde dock ha åvilat fastigheterna. Jämte
borgarna ägde frälsemän, präster och
konungs-tjänare rätt att vara boende i s. och där
förvärva fastighet. Handeln och praktiskt taget
även hantverket voro s. förbehållna. Se även
Donationsjord.
Genom 1734 års lag fingo s. och land
gemensam civillag. S:s äldre kommunala
organisation (jfr Magistrat och Kommun, sp.
1028) undergick en genomgripande förändring
genom 1862 års kommunallagstiftning (se
Kommun, sp. 1029, och
Stadsfullmäktige), varefter tyngdpunkten i magistratens
verksamhet förflyttades till rättskipningen;
som domstol benämndes magistraten
rådhusrätt. (Blott en stad, Göteborg, har behållit
en särskild borgmästare för administrativa
angelägenheter, handels- och politiborg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
