Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stadsvapen—Stael von Holstein, G.
328
kallades under 1700-talet stads
militär-kompaniet. En del av ordningsmaktens
funktioner överflyttades 1776 till
polisväsendet. 1835 omorganiserades s. till Stockholms
stads militärkår, vilken upphörde 1875.
Jfr Separationsvakten. G. B-l-n.
Stadsvapen, se Vapen.
Stadsvåg, se V å g.
Stadsäga kallas efter 1917 års lag om
fastighetsbildning i s t a d (se d. o.) varje
fastighet i stad, som ej är tomt (se d. o.),
dock ej gator, torg o. dyl., ej heller vissa för
flera delägare gemensamma områden. En s.,
■som kan bestå av ett el. flera områden el.
av viss andel i fleras gemensamma mark,
skall upptagas i stadens stadsägobok (se
d. o.). C. G. Bj.
Stadsägobok, varje särskild stads längd över
stadsägorna. S. är en avd. av
fastighetsregister för stad (se d. o.).
Staèi [stal el. stål], madame de, se
Stael von Holstein, Germaine.
Stael von Holstein [stäl- håT-], svensk, urspr.
tysk adelssläkt, varav medl. nämnas redan
på 1200-talet; härstamningen kan säkert
följas från 1500-talet, då ätten levde i Livland.
Ätten naturaliserades i Sverige 1652 med bl.
a. Jacob S. (se nedan). Hans son
generalmajoren Otto Wilhelm S. (1668—1730)
blev frih. 1719. Dennes sonson översten frih.
Joachim S. (1759—1836), vars dagböcker
äro tr. 1933 (i urval av P. Johnsson), var far
till frih. Otto Wilhelm S. (1802—84), som
blev justitieråd 1840, var konsultativt
statsråd 1841—48 och generalpostdirektör 1850—67.
Hans son frih. Otto Wilhelm S. (1834—
1902) blev 1883 president i Göta hovrätt, 1893
jur. hedersdr i Uppsala; han var en
skarpsinnig jurist. — En bror till frih. O. W. S. (d.
1730; se ovan) var översten Jacob Axel
S. (1680—1730), som i en duell 1720 nedstack
P. Tordenskjold (se d. o.). J. A. S:s kusin
G. B. S. (se nedan) blev frih. 1731 (slöt sin
ätt). Den sistnämndes brorsons son E. M. S.
blev frih. 1788 (ätten utdöd på manssidan
1827); om honom och hans hustru, Germaine
S. (madame de Staelj, se nedan. Till adliga
ätten S. hör advokaten M a t h i 1 d a S. (f.
1876 30/5), känd bl. a. för verksam insats i den
moderna kvinnorörelsen. B. H-d.
Stael von Holstein [stäl- hå’l-], Erik
Magnus, frih., diplomat (1749—1802); se släktart.
Blev 1778 sekr. vid svenska ambassaden i Paris.
Genom visad duglighet och ännu mer genom
protektion, särskilt
genom sina utsikter att
till maka vinna
Nec-kers dotter Germaine
(se Stael von
Holstein, Germaine),
blev S. 1783 G. F.
Creutz’ efterträdare
som ambassadör i
Paris. Sedan äktenskapet
ingåtts 1786,
upphöjdes S. 1788 till frih.
(efter att förut ha
tagit sig titeln). Han
sympatiserade livligt
med den frambrytande franska
revolutionsrörelsen, varigenom han efter hand förlorade
Gustav III:s förtroende och 1791 »permittera-
des». Sedan den Reuterholmska regimen
brutit med den antifranska politiken, sändes S.
1792 åter till Paris, till en början i hemlig
mission, för att underhandla om förbund med
revolutionsregeringen. Efter att smidigt ha
trotsat svårigheterna tog han 1795 självrådigt
steget att meddela Sveriges högtidliga
erkännande av republiken samt åvägabragte en
förbundstraktat (bl. a. franska subsidier åt
Sverige). 1796 medförde dock omkastning i
svensk politik, varvid S. entledigades utan
att få ersättning för gjorda betydande
förskott för hemliga utgifter. Inom ett år var
Gustav IV Adolf ånyo böjd för franskvänlig
orientering, och S. utsågs åter till
representant i Paris, 1797, först som kommissionär,
sedan som minister, men lyckades ej skapa ett
gott förhållande och tog avsked 1799. S:s
ohöljda karriärism inverkade länge alltför
menligt på bedömningen av hans verksamhet.
Litt.: Alma Söderhjelm, »Sverige och den
franska revolutionen» (2 bd, 1920—24); monogr.
av Pauline (Jean) de Pange (1931). T. S-g.
Stael von Holstein [stäl- hå’l-], G e o r g B
o-g i s 1 a u s, frih., krigare (1685—1763); se
släktart. Deltog i Karl XII:s krig, steg till
överste, räddade 1720 Älvsborg från Tordenskjolds
anfall, gick s. å. i holsteinsk tjänst,
upphöjdes 1731 i svenskt friherrligt stånd, blev
landshövding 1734 och slutligen fältmarskalk 1757.
Vapnö fideikommiss är stiftat av honom.
Känt är även hans romantiska giftermål 76
år gammal med Sofia Elisabet Ridderschantz,
med vilken han redan 1722 stått i begrepp att
gifta sig, då första hustrun, som troddes död,
återkom från rysk fångenskap. Wdt.
Staei von Holstein [stäl- håT-], Germaine,
fransk författarinna (17 6 6 22/4—1817 M/7)
Madame de Stael, som hon vanl. kallas, var
dotter till J. Necker (se d. o.) och g. m. E. M.
Stael von Holstein
(se d. o.). Hon tog
med sig sin faders
umgänge till
svenska ambassadhotellet, som även under
revolutionen förblev
en av Paris’
tongivande salonger
Ären 1792—95
nödgades hon tillbringa
på faderns slott
Cop-pet vid Genèvesjön.
Hon stämplade sedan mot Napoleon, som 1803
förbjöd henne att vistas i Paris. Sin
författarverksamhet hade hon begynt redan före
revolutionen, men först med sitt arbete »De la
litté-rature dans ses rapports avec les institutions
sociales» (1800), vari hon tillämpade
Mon-tesquieus revolutionerande »klimatlära» på
det litterära fältet, och sin självbiografiska
feministroman »Delphine» (1802; sv. övers.
1803—04) vann hon internationell berömmelse.
Reselivet bragte henne i fruktbar kontakt
med hela Tysklands lärda och vittra värld;
en längre vistelse i Italien inspirerade henne
till den folkpsykologiskt intressanta
kärleksromanen »Corinne, ou ITtalie» (1807; sv. övers.
1808—09). På Coppet, där hon från 1807 höll
formligt hov, uppvaktad av bl. a. B. Constant,
sin tidigare älskare, och A. W. Schlegel,
sönernas guvernör, nedskrev hon sitt till sina
verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
