Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Starbäck, K.—Starkad
354
hans främsta
historiska verk är
»Berättelser ur svenska
historien» (11 bd och
början av bd 12, 1860—
75, avslutat med 23 bd
av P. O. Bäckström
1875—81). Mest känd
är S. som förf, av
historiska romaner, bl. a.
»Skarpskyttens
ungdomsminnen» (1867),
»Engelbrekt
Engel-brektsson» (1868—69)
och romancykeln »Nils Bosson Sture» (3 bd,
1870—71), påverkad av Ingemann. S:s
arbeten äro flera gånger omtryckta.
Starbäck, Karl, skolman, politiker (1863
—1931), son till C. G. S. Blev 1894 fil. dr i
Uppsala, 1895 docent i botanik där och var
1902—28 lektor i Gävle. S. tillhörde,
ansluten till Liberala
samlingspartiet, Andra
kammaren 1902—14,
var från 1906 led. av
statsutskottet och
intog en framskjuten
ställning i partiets och
i Frisinnade
landsför-eningens förtroenderåd. Sedan han 1917
lämnat partiet, var
han åter, nu som
medlem av
Lantmanna- och
borgarepartiet, led. av Andra
kammaren 1921—24. Han hade många
kommittéuppdrag och var 1907—19 telegraf
fullmäktig. S. gjorde en betydande insats som
föregångsman och ledare i den svenska
naturskyddsrörelsen (jfr Naturskydd) och
som främjare av svensk hembygdsvård. E. Spr.
Starck, Lars Gunnar, kemist (f. 1880
lfl/10), fil. dr 1915, var docent vid Stockholms
högskola 1923—29, t. f. lärare där 1909—11;
lektor i kemi vid norra realläroverket sedan
1916. Förutom avh. i fysikalisk kemi, bl. a.
»Den termiska dissociationen av
kiselfluor-vätesyrans salter», har S. utgivit läroböcker
och populärvetenskapliga arbeten, bl. a.
»Materiens struktur» (1921). G. A-ff.
Starcke, Carl Nicolai, dansk skolman,
filosof och politiker (1858—1926). Blev 1883
fil. dr och var 1899—1911 ledare av en skola
i Köpenhamn efter moderna principer. 1913
—18 var S. medlem av folketinget, där han
stod vänstern nära; han hyllade sedan en
georgeistisk åskådning. 1916 blev S. prof,
i filosofi i Köpenhamn. Hans författarskap
är väsentligen av sociologiskt och
psykologiskt innehåll: »Die primitive Familie» (1888),
»Etikens teoretiske grundlag» (1889),
»Sam-vittighedslivet» (3 bd, 1894—97) m. fl. P. E-t.
Stargard [ftaTgart], 1. Stad i preuss. prov.
Pommern, 35 km ö. s. ö. om Stettin, vid
floden Ihna; 32,134 inv. (1925). Järnvägsknut;
maskin- och träindustri, spritfabriker;
spannmålshandel. Inre staden omges av en väl
bevarad medeltida ringmur och har flera
märkliga byggnader, ss. Marienkirche (1300-talet),
Johanniskirche (1400-talet) och rådhuset
(1500-talet). S. var medlem av hansan, kom
1648 till Brandenburg och var sedan
Hinter-pommerns huvudstad. — 2.
(Preussiseh-S.) Se S t a r o g a r d.
Starhemberg [J’tä’rambärk], österrikisk
adelssläkt. Fälitygmästaren greve Ernst R
ü-diger von S. (1638—1701) försvarade 1683
Wien mot turkarna. Fältmarskalken greve
Guido von S. (1657—1737) stred i
spanska tronföljdskriget och sedan i Italien,
Ungern och Spanien. Han var kejsar Karl Vl:s
vicekonung i Barcelona men måste rymma
fältet 1713, varvid hans trupper på engelska
skepp fördes till Genua. Furst Ernst R
ü-diger von S. (f. 1899), 1930 chef för
österrikiska hemvärnet, var sept.—dec. s. å.
inrikesminister. (B. H-d.)
Starik, zool., se Alkfåglar.
Stark [Jtark], Johannes, tysk fysiker
(f. 1874 15/4), prof, vid tekniska högskolan i
Aachen 1909, vid univ. i Greifswald 1917, i
Würzburg 1920—22. S. är främst känd för
sina viktiga
undersökningar över
kanalstrålar. 1905 påvisade han
Dopplereffekt hos det
av kanalstrålarna
utsända ljuset, vilket
gav möjligheten att
direkt bestämma ka-
na Istrå Iparti klarnas
hastighet. 1913
upptäckte han den s. k.
Starkeffekten (sed.o.).
S. har även studerat
absorptions- och
flu-orescensbands läge i
samband med molekylernas struktur samt
tillämpat kvantumteorien på detta och
liknande problem. S. fick 1919 Nobelpriset i
fysik. Sv. B-r.
Starkad, fornnordisk sagohjälte, utförligast
omtalad hos Saxo men även i isländska
källor från medeltiden. Till grund för Saxos
framställning ligga förlorade kväden, som
lagts i S:s mun. Han besjunger där sitt livs
bragder eller bestraffar samtidens fördärv och
veklighet. Det märkligaste av dessa är
»Ing-jaldskvädet» (från omkr. 950), av Saxo
omskrivet på latinsk vers. Konung Ingjald i
Danmark hade förnedrat sig så långt, att
han gift sig med dottern till sin faders
bane-man. Hans gamle fosterfader S. eggade
Ingjald att hämnas sin faders död och upprätta
sitt anseende. I en äldre och enklare form
förekommer denna saga redan i Beowulf (se
d. o.), i samband med händelser, som
tilldragit sig omkr. 500 e. Kr. Trol. är »den
gamle spjutkämpen» i Ingjalds sal
utgångspunkten för vikingatidens diktning om S.
Hårdhet och vildsinthet bli grunddragen i
hans karaktär. Han göres till representant
för en förfluten hjälteålder. Måhända är
udden riktad mot den inträngande
kristendomen och främmande yppiga hovseder.
Särskilt är detta fallet med den danska
diktningen om S.; den norsk-isländska, som är
något yngre, är mera tendenslös och
fabulerande. Av Oden hade S. blivit begåvad med
en livslängd av tre människoåldrar, men Tor,
hans fiende, hade bestämt, att han under en-
XVIII. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
