Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Statsråd - Statsrådsberedning - Statsrådsprotokoll - Statsrätt - Statssekreterare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statsrådsberedning—Statssekreterare
385
nom kontrasignationsvägran hindra dess
verkställighet (se Kontrasignation).
Ministerstyrelse i betydelsen av självständigt
avgörande av förvaltningsärenden existerar
praktiskt taget ej i Sverige. Med upprinnelse
i en förordning 1816 blev den avgörande
beredningen av ärendena med tiden överflyttad
till den s. k. statsrådsberedningen.
Denna utgöres numera i vanliga fall av
vederbörande departementschef och
konsultativa statsråd, vanl. två. Föredragningen
skötes av departementstjänstemän el. särskild
sakkunnig. Vid viktiga ärendens behandling i
statsrådsberedningen deltaga i denna samtliga
s. och ledas förhandlingarna av statsministern:
s. k. fullständig
statsrådsberedning. — S:s ansvarighet är dubbel: dels
inför konungen, dels inför riksdagen. Den förra
framträder blott i konungens rätt att utan
vidare avskeda dem. Den senare är enl.
grundlagarna h. o. h. bunden vid
konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen
och kan leda dels till åtal enl. R. F. § 106
inför riksrätt (se d. o.), då påföljden enl.
ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter
(jfr Ansvarighet) kan bli ej blott
avsättning utan också andra straff
(juridisk ansvarighet; jfr 1 m p e a c
h-m e n t), dels till en anhållan av riksdagen
enl. R. F. § 107 om s:s avskedande
(politisk ansvarighet), som dock konungen
ej behöver efterkomma. Åtskilliga av
grundlagsbestämmelserna om s. äro ägnade och av
grundlagsstiftarna även avsedda att
motverka uppkomsten av ett rent
parlamentariskt statsskick (se Parlamentaris m).
Statsskickets utveckling har emellertid även
inneburit s:s parlamentarisering; de gamla
ansvarsbestämmelserna kvarstå visserligen i
författningen men ha mist sin betydelse;
riksdagens förtroende utgör numera
grunden till s:s politiska existens. — Om s.
som interimistiskt regerande och
som tillförordnad regering se I
n-terimsregering. I dessa fall äro s.
ansvariga ej blott som rådgivande utan ock som
beslutande. — Litt.: K. Tynell, »Studier ang.
svenska statsrådets politiska ansvarighet»
(1918; akad. avh.); G. Heckscher, »Till frågan
•om statsrådsberedningens uppkomst» (i
Stats-vet. Tidskr. 1929); N. Forssell, »Omkring
Karl Johanstidens statsrådsberedning» (i Hist.
Tidskr. 1932). (E. F-ck.)
Statsrådsberedning, se Beredning och
.’Statsråd, ovan.
Statsrådsprotokoll, off. anteckningar om
re-geringsärendens behandling i Sverige, Norge,
Finland och Danmark. Om deras betydelse för
•statsrådens ansvarighet se
Konstitutionsutskottet, sp. 1139, och Statsråd. I
Sverige skola sådana föras över alla
rege-ringsärenden, som ej äro kommandomål (se d.
•o.), och även över dessa, om föredragandens
mening icke med konungens beslut
överensstämmer. över förhandlingar i statsrådet om
rikets förhållande till främmande makter
skall, då rikets säkerhet el. eljest synnerligen
viktiga skäl kräva ärendets hemlighållande,
särskilt protokoll föras. S. äro utan
regeringens medgivande ej tillgängliga för
:andra utomstående än konstitutionsutskottet
386
förrän efter 50 år (Tryckfrihetsförordn. §2:4);
se Konstitutionsutskottet. Utom i
kommandomål föras s. av kanslisekreterare
(se d. o.) från det dep., varunder
regerings-ärendet hör. S. B.*
Statsrätt nyttjas stundom i betydelsen
offentlig rätt i motsats till privaträtt (se
d. o.). Man inbegriper då i s. bl. a. straff- och
processrätt, förvaltningsrätt, kyrkorätt och
folkrätt. Vanl. har emellertid s. en mera
inskränkt betydelse, näml, sammanfattningen
av de regler, som anses rättsligt gälla inom
en stat för de statsorgan, som uppbära statens
politiska ordning. Härigenom avskiljas från
s. samtliga andra ovan uppräknade
offentligrättsliga områden, inom vilka verksamheten
framstår såsom härledd. Kärnan i s. blir
alltså författningsrätten. Givetvis bör inom
s:s gränser införas allt det material, som är
ägnat att kasta ljus över författningen, icke
blott i dess statiskt uppfattade form utan
även i spänningen mellan dess maktfaktorer,
i dess verkan och i dess förhållande till de
skapande och upplösande krafter, ur vilka
den uppstått och av vilka den förändras.
Alltefter beskaffenheten av den fråga, som inom
s. upptages till behandling, blir den metod,
som bör användas, deduktiv el. induktiv,
rätts-filosofisk, historisk, statistisk el. filologisk.
Litt.: R. Malmgren, »Sveriges författning»,
I (1932); C. A. Reuterskiöld, »Föreläsningar
i svensk stats- och förvaltningsrätt» (1919 ff.),
»Den svenska statsstyrelsens organisation»
(1927) och »Statsrätt och statskunskap» (i
Tidsskr. for Retsvidenskap 1929); N. Herlitz,
»Juridisk och humanistisk statsvetenskap» (i
Statsvet. Tidskr. 1928). K. G. Wn.
Statssekreterare, en ämbetstitel i Sverige
och i vissa andra länder (främst England och
U. S. A.). I Sverige betecknades sedan 1629
två högre kanslitjänstemän s., och genom
1634 års R. F. gjordes s. till bisittare i
Kansliets ledande och beslutande avd.:
Kanslikollegium (se d. o. och K a n s 1 i). S. blevo
genom sin ämbetsförvaltning Kansliets verkliga
fackmän, vilka vid sidan av riksråden kunde
utöva avgörande inflytande på ärendenas
behandling. Konkurrensen mellan
riksrådsinsti-tutet och statssekretariatet har också spelat
en viktig roll i Sveriges historia. Efter
rådsväldets fall under Karl XI fingo s. tjänstgöra
som verkliga ministrar men utan att deras
ställning som sådana organiserades och under
tävlan med andra kungliga förtroendemän.
Karl XII gav emellertid de båda s. (och
kansliråden) C. Piper (se d. o.) och Polus (se
d. o.) en off. ministerställning, då han 1697
gjorde dem till medl. av det kungl. rådet med
titeln statsråd. Efter Karl XII:s död
återställdes riksrådsinstitutionen, men av
enväldets förvaltningsorganisation bibehöllos
stats-expeditionerna, nu tre: Utrikes-, Krigs- och
Inrikesexpeditionerna, i spetsen för vilka stodo
s. såsom beredande, föredragande,
kontrasig-nerande och expedierande kansliämbetsmän.
Bristen på fackministrar inom rådskammaren
blev en svaghet i frihetstidens statsskick och
avhjälptes ej genom 1772 års R. F. Till följd
såväl härav som av sin misstro mot riksrådet
använde Gustav III ofta s. som (icke
officiella) ministrar, och, sedan riksrådet 1789 av-
XVIII. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
