Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Statsskick - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Statsservitut—Statsskuld
388
skaffats, blev detta ännu mer fallet. 1773 var
s;s antal fyra (från 1789 i praktiken fem).
Vid tiden för 1809 års statsvälvning funnos
endast två tjänstgörande s. (inrikes- och
krigs-). Då nu en konstitutionell rådskammare
(statsrådet) skulle upprättas, framträdde
åter motsättningen mellan
statssekreterar-och rådsintresset. R. F. av 1809 gav s., nu
fyra till antalet (en för krigs-, en för finans-,
en för ecklesiastika och en för övriga civila
ärenden), plats i statsrådet men blott när
ärenden där förekommo, som av s. föredrogos
el. eljest hörde till hans befattning. Endast
till s. k. utomordentligt statsråd enl. R. F.
§ 13 skulle samtliga s. tillkallas. Då denna
ordning visade sig otillfredsställande,
avskaffades 1840 statssekrelerarämbetet jämte s:s
expeditioner och ställdes ord. statsråd som
departementschefer i spetsen för de olika
förvaltningsgrenarna.
1917 återinfördes ett
statssekreteraräm-bete, ehuru av helt annan karaktär än det
forna. Enligt instruktion för
befattningshavarna i statsdep. (1921 med senare
ändringar) är s. (utom beträffande Utrikesdep.)
departementschefens närmaste man med
uppgift alt ansvara för utarbetandet av dep:s
andel i statsverkspropositionen samt av dep:s
övriga propositioner till riksdagen ävensom
riksdagsärenden över huvud. S. åligger
tilllika att biträda med handläggning av andra
ärenden, som departementschefen med
hänsyn till deras särskilda vikt el. beskaffenhet
finner böra till honom för sådant ändamål
överlämnas. Det nya svenska
statssekretaria-tet var avsett att i viss mån motsvara det
engelska (parlamentariska)
understatssekrete-rarämbetet samt det franska.
Litt.: N. Edén, »Om centralregeringens
organisation under den äldre Vasatiden» (1899)
och »Den svenska centralregeringens
utveckling till kollegial organisation i början af
sjuttonde århundradet» (1902); A. B.
Carlsson, »Den svenska centralförvaltningen 1521—
1809» (1913). (E. F-ck.)
Statsservitut, fortbestående inskränkningar
i en självständig stats höghetsrätt (imperium)
över sitt område el. territorium till förmån
för en el. flera andra stater el. deras
medborgare, varigenom den förstnämnda staten
varaktigt förpliktas att tillåta el. att
underlåta något, som den eljest vore berättigad att
förhindra el. att utföra. De egentliga
folkrättsliga s. stödja sig på hävd el. grundas
genom överenskommelse mellan vederbörande
stater. S. upphöra dels om de ifrågavarande
staterna sammansmälta till en stat, dels om
servitutsföremålet upphör att existera, dels
ock genom internationell överenskommelse,
som upphäver det grundläggande fördraget.
Som ex. på folkrättsliga servitut må nämnas
rätt att ha militärväg genom en annan stat
el. fästning, krigshamn el. dyl. där.
Moderna ex. erbjuda
demilitariseringsbestämmel-serna i Versaillestraktaten 1919 beträffande
v. Rhenstranden och i konventionen 1921 ang.
Äland. Likaså innebär avtalet om den mellan
Sverige och Norge upprättade s. k. neutrala
zonen ett s. (i detta fall ömsesidigt).
Skillnaden mellan ett områdes neutralisering
genom neutralitetsfördrag och genom
upprättande av s. visar sig däri, att neutralitetsför-
draget hänför sig till och avser ett eventuellt
krig, under det att neutraliseringen i form
av s. jämväl hänför sig till förhållandena
och dispositionen över området j fredstid.
Ett neutralitetsfördrag, som tillika medför
avväpning och skyldighet att ej organisera
trupper el. uppföra befästningar, t. ex.
beträffande Luxemburg, är därför eg. ett
statsser-vitutsfördrag. Se vidare Neutraliserat
område. F. K. J.
Statsskick, dets. som statsform (se d. o.).
Statsskuld. S :s historia kan uppdelas i två
perioder. Under den första, som går fram till
1700-talet, sammanblandades regentens
affärer och upplåning med statens. Länen voro
ofta tvångslån, och efterträdaren var ej utan
vidare skyldig att ansvara för föregångarens
lån. Under medeltiden började hypotek av
jordegendom el. andra värden att lämnas, och
italienska städer sålde framtida skatter emot
lämnade lån, varigenom långivaren
tillförsäkrades viss ränta. Under den andra perioden
skilde man mellan regentens och statens affärer
och lån; den offentlig-rättsliga uppfattningen
ledde till statslån med säkerhet i statens
inkomster och egendom i allm., ehuru förpantning
av vissa statsinkomster el. värden förekommit,
i synnerhet beträffande stater med svag
finansställning. 1 England och Frankrike har
upplåningen normalt kunnat ske inom resp, land,
medan andra staters upplåning företrädesvis
gjorts i utlandet. I England har statens
låneförvaltning varit överlämnad till Bank of
England. Långivarna få konto i banken,
som sänder dem räntan. Obligationer och
kuponger användas i regel ej, utan det är blott
fråga om en bokfordran. Från 1863 ha
använts även transportabla skuldförskrivningar
(stock certificates), antingen utskrivna på viss
person el. innehavarpapper (consols, se d. o.).
Vid utländska lån lämnas obligationer. I
Frankrike har från slutet av 1700-talet
använts ett system med inskrivningar av till
staten överlämnade penningbelopp i
statsskuldboken (les grand-lwres de la dette [-pub-lique],-] {+pub-
lique],+} varvid lämnas en förbindelse av staten
att utbetala viss årlig ränta, utan att något
kapitalbelopp nämnes (rentes). 1878 infördes
en speciell avd. i statsskuldboken för »rentes
amortissables», varvid skuldförbindelsen
upptager kapitalbeloppet och räntan, men denna
typ omfattar blott en mindre del av s. Andra
länder ha i allm. utgivit obligationer med
angivet kapitalbelopp och ränta, ställda på
innehavaren och placerbara i utlandet. De första
innehavarobligationerna voro de kursachsiska
Steuerkreditkassenscheine 1763; förut hade
obligationerna varit ställda på viss person. I
Sverige o. a. länder kunna inskrivringar
göras i statsskuldboken emot certifikat, vilka
kunna säljas och belånas; i fråga om
amorteringslån måste obligationer deponeras vid
inskrivning, men vid andra lån kunna
certifikat utlämnas utan sådan deposition, endast
mot inbetalning av obligationsbeloppet.
Man skiljer mellan förvaltningsskulder (t.
ex. statens skuld för verkställd varuleverans)
och egentliga s., vilka kunna vara svävande
el. fonderade, de förra av mera tillfällig
natur, skattkammaranvisningar (exchequer bilis,
bons du trésor, Schatzanweisungen),
skattkam-marväxlar el. dyl., de senare av flera olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
