Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stegeborg (Stäkeborg) - Stegeborgsarkivet - Stegeholm (Stäkeholm) - Stegel och hjul - Stegemann, Hermann - Stegerwald, Adam - Stegling (Stegel och hjul) - Steglitsa el. Steglits - Steglitz - Stegocefaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
Stegeborgsarkivet—Stegocefaler
412
Stegeborgs slottsruin.
Gustav Vasas trupper. Det innehades 1537—
43 av Svante Sture, senare av hertigarna
Johan och Karl, av Katarina Jagellonica och
Katarina Stenbock samt förlänades 1608 till
hertig Johan. 1622 lämnades länet (utvidgat)
som pant till pfalzgreven Johan Kasimir (se
d. o.), vilken 1651 fick det som ersättning för
sin gemåls brudskatt samt blev hertig av
S:s län. 1652 tillföll S. hans son Karl Gustav
och 1654 dennes bror Adolf Johan, efter vars
död 1689 det indrogs genom reduktionen. S.
förföll och raserades under Fredrik I. — Litt.:
A. Lewenhaupt, »Hertigarna af S.» (i »En bok
om Östergötland», 1915).
2. Gods i Skällviks socken, Östergötland,
s. om Slätbaken; 932 har, därav 323 har åker;
tax.-värde 515,200 kr. (1931). Lydde som
kungsladugård under S:s slott, tillhörde efter
reduktionen kronan till 1731, släkten von
Schwerin 1734—1863 och sedan O.
Manner-stråle. Nuv. ägare är fru Ina Wijk.
3. Se S t e g e.
Stegeborgsarkivet, i Riksarkivet förvarade
handlingar, som tillhört pfalzgreven Johan
Kasimir samt hans söner Karl Gustav (som
prins) och Adolf Johan. Redogörelse och
förteckning av P. Sondén i Medd. från Sv.
Riksarkivet, Ny följd, 1: 5, 1918—20.
Stegeholm, tidigare S t ä k e h o 1 m, förr
befäst slott på en holme i inloppet till
Gamleby-viken, vid Västervik. Av slottet återstår en
restaurerad ruin. Förbi S. går farleden (6 m
djup) till Gamleby. — S. anlades före 1370
och spelade en roll särskilt under striderna
på 1430-talet. S., vars län under
unionstiden bestod av Kinda, Ydre och Tjust,
brändes 1517 jämte Västervik av Kristian II men
iståndsattes och återtogs 1521 av svenskarna.
S., som jämte Västervik m. m. 1562 blev
grevskap åt Stureätten, 1651 åt H. Chr. von
Kö-nigsmarck, indrogs vid reduktionen. Det av
Königsmarckarna uppförda palatset förstördes
1677 av dansk-holländska flottan. — Jfr Ada
Rydström, »Stäkeholms slott och län» (1914).
Stegel och hjul, se S t e g 1 i n g.
Stegcmann [Jtè’go ], H e r m a n n, tysk
författare (f. 1870), sedan 1922 prof, i historia
i München, har skrivit karakteristiska
hemby gdsberättel ser från Elsass med behandling
av sociala och nationella problem samt
världskrigets historia (4 bd, 1917—22).
Stegerwald [J"tè’gervalt], A d a m, tysk
poli
tiker (f. 1874), urspr. snickare. S. anslöt sig
till den kristliga arbetarrörelsen, vars främste
ledare han varit, 1902—20 som generalsekr.,
från 1920 som ordf, i de kristliga
fackföreningarnas förbund. 1917—18 led. av
preussiska herrehuset, var han 1919 medl. av tyska
nationalförsamlingen och invaldes 1920 i
riksdagen, där han tillhör centern. S. var mars
1919—nov. 1921 preussisk minister för
»folkvälfärd» samt därjämte april—nov. 1921
preussisk ministerpresident, tillhörde april 1929—
mars 1930 H. Müllers riksministär som
kommunikationsminister och var arbetsminister i
Brünings ministärer 1930—32. V. S-g.*
Stegling (Stegel och hjul), skärpning
av halshuggningsstraffet. Efter detta
uppspikades huvudet på och ev. högra handen
vid en påle (fsv. stæghl), och kroppen lades
hel el. fyrdelad på ett el. fyra hjul, vilka
horisontellt fastsattes på pålar. S. ådömdes
endast män för statsförbrytelser och mord
under försvårande omständigheter (motsv. för
kvinnor halshuggning och bål); användes in
på 1820-talet och borttogs 1841. G. O. G.
Steglitsa el. S t e g 1 i t s, Aca’nthis
(Car-duèlis) carduèlis, tillhör underfam. finkar (se
d. o.) bland tättingarna. Den igenkännes på
det bjärt röda partiet kring näbbroten och
ett brett gult band över vingarna. Ryggen
och bröstets sidor äro bruna; i övrigt är s.
brokig i svart och vitt; 14—15 cm lång. S.
är allmän i s. och mell. Sverige. Norrut
uppträder den sparsamt. Se färgpl. vid art.
Finkar. T. P.
Steglitz [Jte^lits], se Berlin, sp. 47.
Stegocefaler, Stegoce’phali, pansaramfibier,
ordn. bland ryggradsdjursklassen groddjur,
omfattande fossila former, vilka först
uppträdde i undre devon, hade sin kraftigaste
utveckling i perm och utdogo i trias. S. voro
salamander- el. krokodilliknande. I motsats
till nu levande groddjur ägde s. ett särskilt
på buksidan väl utbildat hudskelett. Bukens
benpansar anses vara ursprunget till de hos
yngre former uppträdande bukrevbenen
(ab-dominalsternum, se d. o.). Huvudet var täckt
av solida benplåtar med hål för näsöppningen,
ögon och det opariga hjässögat
(parietalorga-net, se d. o.). Kotorna voro ofullständigt
förbenade. De koniska tänderna voro särskilt
hos yngre s. (Labyrinthodonta) utrustade med
ett starkt veckat dentinskikt. Vissa grupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
