Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stein, Johan Karl Henrik Teobald - Stein, Karl vom und zu - Stein, Lorenz von - Stein, sir (Marc)Aurel - Steinach, Eugen - Steinamanger - Steinau, Adam Heinrich von - Steinbach, E. v. - Steinberg, Antonius von - Steincke, Karl Kristian (Vilhelm) - Steindorff, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
Stein, K.—Steindorff
416
(Köpenhamn). Ilan utförde en hel rad
uteskulpturer, Holberg (framför kungl. teatern,
1873), Niels Juel (vid Holmens kanal, 1878),
minnesmärket över amiral Suenson (det mest
lyckade av dessa, i Nyboder, 1888) m. fl., samt
porträttbyster och porträttstatyetter. Bland
lians senare verk märkas även »Lots hustru»
(1894; i marmor) och »Faustulus bärande
Romulus och Remus» (1896; brons, båda i
Kunstmuseet i Köpenhamn). S:s konst tillhör
den antikiserande riktningen. G-gN.*
Stein [Jtåln], Karl, frih. vom und z u m
S., tysk statsman (1757—1831), av urgammal
riksfriherrlig släkt. Sedan S. 1796 mottagit
förvaltningen av Preussens samtliga
besittningar i
Västtyskland och 1802 fått i
uppdrag att
organisera de sekulariserade
områden, som till följd
av freden i Lunéville
tillfallit Preussen,
utnämndes han 1804 till
chef för preussiska
accis- och handelsdep.
och genomförde bl. a.
avskaffandet av
tullarna mellan de olika
preussiska
provinserna. Avskedad jan.
1807, togs han senare s. å. till nåder, blev
inrikesminister och fick faktiskt
premiärministers ställning. S. fick ledande del i det
mångsidiga reformarbete, som nu vidtog (se
Preussen, sp. 108). Hans konstitutionella idéer,
åsyftande bl. a. ständernas fria medverkan i
statsarbetet, självstyrelsens utveckling och
adelsprivilegiernas inskränkning, buro förr el.
senare frukt. Av särskild vikt var hans
arbete på att efter spanskt mönster organisera
en folkresning mot det franska herraväldet;
på grund härav måste han redan 1808 på
Napoleons begäran träda tillbaka. Men när 1812
brytning inträdde mellan Ryssland och
Frankrike, tillkallades S. av tsar Alexander och
bidrog väsentligt till organisationen av den
allmänna resningen mot den franske kejsaren.
Han fick bl. a. presidiet i ett
centralförvaltningsråd för Nordtyskland (mars 1813) och
syntes till en tid få stort inflytande i fråga
om det tyska nydaningsverket. Som tsarens
rådgivare deltog han i Wienkongressen, där
han dock blev övertrumfad av Talleyrand och
Metternich. Efter dess slut övergick S. till
privatlivet. — Litt.: Biogr. av G. II. Pertz
(6 bd, 1849—55), M. Lehmann (3 bd, 1902—
05), E. Müsebeck (2:a uppl. 1924) och Ricarda
Huch (1925). E. Botzenhart utgav 1927 ff.
»Die Staats- und Reformideen des Freiherrn
von S.» och började 1931 utge S:s
brevväxling. N. H-tz.*
Stein [Jtäin], Lorenz von, tysk
nationalekonom (1815—90). Blev e. o. prof, i Kiel
1846, avsattes 1851 och var 1855—88 prof, i
Wien. S. skrev flera arbeten om socialism
och sociala frågor, särskilt i Frankrike. Bland
hans skrifter märkas f. ö. »System der
Staats-wissenschaft» (2 bd, 1852—56), »Lehrbuch der
Volkswirtschaft» (1858; 3:e uppl. 1887), en
förträfflig »Lehrbuch der Finanzwissenschaft»
(1860; 5:e uppl., 2 bd, 1885—86) och det
betydande arbetet »Verwaltungslehre» (7 bd,
1865—68). — Jfr monogr. av H. Nitzschke
(1932). E. F. K. S-n.
Stein [ståln], sir (M a r c)A u r e 1, engelsk
arkeolog och sanskritist (f. 1862 i Budapest).
Var 1888—99 anställd vid univ. i Lahore och
utförde arkeologiska undersökningar i
Kashmir och på afganska gränsen, flyttades till
undervisningsväsendet och efter 1910 till
arkeologiska undersökningen i Indien. S.
företog 1900—01, 1906—08 och 1913—16
vidsträckta arkeologiska undersökningar i
Centralasien, v. Kina och Persien, vilka medfört
de viktigaste resultat rörande Centralasien
under äldre tider. Bland hans talrika arbeten
märkas »Chronicle of the kings of Kasmir»
(2 bd, 1900), »Sandburied ruins of Khotan»
(1904), »Ruins of desert Cathay» (2 bd, 1912),
»Serindia» (5 bd, 1921), »Innermost Asia» (3
bd, 1928) och »On Alexander’s track to the
Indus» (1929). J. Ch-r.
Steinach [/täPna^], Eugen, österrikisk
fysiolog (f. 1861), prof, i Prag 1907, i Wien
1912. S. har gjort inlägg på många områden:
sinnes- och muskelfysiologi, pigmentförekomst
och sekretionsfenomen, särskilt könskörtlarnas
inre sekretion och könskaraktärernas beroende
därav. Mycken sensation väckte hans
experiment med föryngring (se d. o.). E-kN-d.
Steinamanger [,ftäi’nama’i)9r], se S z o
m-b a t h e 1 y.
Steinau [JtäPnåü], Adam Heinrich von,
greve, sachsisk-polsk krigare (d. 1712),
generalfältmarskalk 1699. S. vann i juli 1700 vid
Jungfernhof en framgång över general
Vel-lingk men blev slagen av Karl XII vid Dana
1701, Kliszöw 1702 och Pultusk 1703, varefter
han gick i veneziansk tjänst. Wdt.
Steinbach [JTaPnbalj], E. v., se E r w i n.
Steinberg, Antonius von, greve,
krigare, hovman (d. 1675). Tysk till börden, kom
S. i gunst hos drottning Kristina och den
pfalzgrevliga familjen. Genom att rädda
drottningen från ett drunkningstillbud (1651) ocli
vålla Magnus Gabriel De la Gardies fall (1653)
steg han och befordrades till
överkammarherre, överste vid adelsfanan och frih. Kristina
upphöjde S. till högadelns stora förtrytelse
till greve 1654. Introduktion genomdrevs av
Karl X Gustav s. å. Förmyndarregeringen
fråntog S. regementet 1660, men han tilltvang
sig successiv befordran och blev vid
krigsutbrottet 1675 general. Wdt.
Steincke, Karl Kristian (V i 1 h e 1 m),
dansk politiker (f. 1880). Var 1917-—21
kontorchef för fattigvårdsväsendet och 1921—24
president för den nyinrättade
invalidförsäkringsrätten. S. invaldes 1918 i landstinget, där
han slöt sig till socialdemokraterna. 1924—26
var han justitieminister i första ministären
Stauning och 1927—28 ordf, i
invalidförsäk-ringsrådet. Sedan 1929 är han socialminister i
andra ministären Stauning. Som sådan har
han framlagt en omfattande plan till
omorganisation av fattigvårdsväsendet. S. har bl. a.
utgivit en handbok i fattigvård. P. E-t.
Steindorff [J’tal’ndårf], Georg, tysk
egyp-tolog (f. 1861), e. o. prof, i egyptologi i
Leipzig 1893, ord. 1904. S. har lett flera
utgrävningar i Egypten och även varit verksam i
Nubien. Av hans arbeten må nämnas
»Kop-tische Grammatik» (1894; 3:e uppl. 1930),
»Grabfunde des mittleren Reichs in den kö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
