Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Steklar - Stele (botanik) - Stele (arkeologi) - Stelkramp - Stella - Stellaria, Stjärnblomsläktet - Stellarisk - Stellarium - Stellenbosch - Stellers sjöko el. Barkdjuret - Stellingen, Stellingen-Langenfelde - Stellit - Stelning - Stemann, Poul Christian - Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Stele—Sten
422
mer. Framvingarna äro betydligt längre än
bak vingarna; båda ligga i vila platt över
varandra längs ryggen, ibland, ss. hos getingarna,
hopvikna på längden. På bakre sidan av
mel-lankroppskomplexet märkes det s. k.
median-segmentet (epinotum), som faktiskt består av
bakkroppens första led, vilken vid
avsnör-ningen av gränsen mellan dessa kroppsdelar
kommit att få sin plats framför denna.
Bakkroppen är hos honan försedd med antingen
en såg, en gadd el. ett äggläggningsrör S.
sönderfalla i två skarpt skilda underordningar.
Den första omfattar växtsteklar och
vedsteklar (se dessa ord). Den andra har
tidigare uppdelats igaddsteklar (sed. o.),
omfattande bin, getinga r,
dolkstek-lar, myror, rovsteklar, v ä g s t e
k-1 a r och spindelsteklar (se dessa ord),
samt parasitsteklar (se d. o.),
omfattande även Braconidae (se d. o.). I. T-dh.
Stèle, bot., se Ledningsvävnad, sp. 914.
Stéle, arkeologisk term, betecknande en
hög, vanl. smal och relativt tunn platta av
marmor (»pelare» är en oriktig övers.), vilken
begagnades dels för inristande av inskrifter,
dels, med konstnärlig utsmyckning, i
synnerhet palmettbekröning, som gravmonument
(jfr Gravvård, bild 5). M. Pn N-n.
Stelkramp, med., se Tetanus.
Ste’lla, lat., stjärna.
Stelläria, St järnblomsläktet, av
nejlikväxterna, kännetecknas av
femta-liga blommor med
d jupt kluvna
kronblad. I Sverige
finnas 8 arter. S.
media, våtarv,
na-te, är ett
kosmopolitiskt, bredbla-digt enårigt ogräs.
S. nemorum,
lundstjärnblomma,
pä fuktig mark, är
flerårig och har
täml. stora blad.
G. M-e.
Stellärisk, som
har avseende på
stjärnorna.
Stellärium,
astron., se
Plane-t a r i u m.
Stellenbosch [-[stä’-lenbås],-] {+[stä’-
lenbås],+} stad i
Cape of Good TTope, Sydafrikanska unionen,
40 km ö. om Kapstaden; 8,417 inv. (1931). S.
grundlädes 1081. Univ., gr. 1881, har 7
fakulteter och 1.158 stud. (1930).
Stellers sjöko el. B a r k d j u r e t, Rliytlna
ste’lleri, utrotad art av sirendjur (se d. o.),
den största i senare tid. Den nådde en längd
av 9 m och däröver. Till färgen var djuret
svartbrunt och överhuden »tumstjock, mycket
hård och skrovlig som barken på en gammal
ek» men med ringformiga mjukare partier för
att möjliggöra rörelser. Stjärtfenan var
mycket bred, halvmånformig. Tänder saknades
alldeles och ersattes av hornplattor i över-och
underkäk. Framfötterna voro fenlika, men d
juren kunde, då de betade på havsbottnen, stödja
sig på dem. I spetsen voro de tätt besatta
Stellers sjöko, Rhytina stelleri.
med hårda borst, varmed den som föda
tjänande tången lösrevs. På överläppen och i
mungiporna funnos 5—6 cm långa borst, som
hjälpte till att fasthålla födan. — Efter den
andra Beringska expeditionens skeppsbrott
1741 räddades besättningen från skörbjugg
genom att förtära s:s kött och fett. På grund
av rovjakt voro s. med säkerhet utrotade inom
27 år efter upptäckten. Beringska
expeditionens läkare, Steller, och chef, Waxell, ha
beskrivit denna sjöko. Lönnb.
Stellingen [/tädiijøn], S. - Langenfelde,
nordlig stadsdel i Altona, med llagenbecks
zool. trädgårdar; jfr H a g e n b e c k, C.
Stelllt, legering (se d. o., sp. 934), till
väsentlig del innehållande kobolt. Nyttjas som
snabbsvarvstål (se Specialstål).
Stelning, en vätskas övergång till fast
form. Den temp., vid vilken ett enhetligt
ämne stelnar, kallas dess stelnings- el.
fryspunkt; den är identisk med ämnets
smältpunkt. I fråga om blandningar
betecknar stelningspunkten ofta temp. för
begynnande s. Den är ofta lättare att
experimentellt bestämma än smältpunkten. Jfr
Fryspunkt. G. S-ck.
Stemann, Poul Christian, dansk
statsman (1764—1855). Blev jur. kand. 1781,
assessor i Ilöjesteret 1789, amtman över Sorö amt
1798 och tillika inspektör över Sorö akademis
gods 1802. S. blev 1827 gehejmestatsminister
och kanslipresident och var de följ. 21 åren
den ledande mannen i administrationen. Han
var byråkrat och motståndare till
liberalismen och kom mer och mer att framstå som
en representant för enväldet. P. E-t.
Sten. 1. Benämning för mineral och
bergarter. Stenriket (den livlösa naturen)
ställes i motsats till växtriket och djurriket.
2. En vid indelning av mineraliska
jordarter (se d. o.) efter deras mek.
sammansättning uppställd huvudgrupp, omfattande
beståndsdelar med en diam, av 2—20 cm;
förekommer i naturen bl. a. som strandklapper (se
Klappersten) och är ofta huvudbeståndsdel
i isälvsavlagringar. Om s. utgör mer än 10
volymprocent av en åkerjord, nedsättes
avkastningsförmågan. Om s i n g e 1 se d. o. Om
makadam se Gatläggning. G. Rbg.
3. Konstgjord s. el. K o n s t s t e n,
gemensam benämning på en mängd av
mineraliska ämnen och kemikalier framställda
kompositioner, som äro stenliknande och
användas som surrogat för natursten el. tegel.
Hit höra marmorit o. a. marmorimitationer till
väggbeklädnad i förstugor och
trappuppgångar; framställas mest av gipsblandningar
el. magnesiacement (se d. o.). Massan göres
därvid så hård, att den kan antaga polityr.
Lätta murstenar framställas med
portlandcement som bindemedel, antingen genom att
porösa material i grusform (ss. pimsten,
vulkanisk tuff, lerklinker) tillsättas el. ock genom
Våtarv, Stellaria media.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
