Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenflycht (Segersten), Johan - Stenfrukt - Stenfrö - Stengalla - Stenget - Stengods - Stengårdshult - Stengärde - Stengärs - Stenhallon - Stenhammar (egendom) - Stenhammar, släkt - Stenhammar, Carl Wilhelm Eugène
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
Stenfrukt—Stenhammar, C. W. E.
432
Stenhammars slott.
gick efter ett slagsmål i fursten av
Sieben-bürgen Räköczis tjänst (1707—10). S. förde
1711 gerillakrig på egen hand i Polen, deltog
i Magnus Stenbocks fälttåg 1712—13, blev
1715 överste och adlades 1716. Han samlade
s. å. jämte de konfedererade en armé i Polen
mot konung August, hade i början framgång
men blev sedan slagen. S. deltog i 1718 års
norska fälttåg (hans berättelse härom tr. i
Norsk Militært Tidsskr. 1902) och gick 1720 i
holsteinsk tjänst såsom generalmajor. Han
deltog 1734—35 i polska tronföljdskriget, blev
fransk generallöjtnant, valdes till
överkommendant i Hamburg 1738 och återvände 1742
till Sverige. Wdt.
Stenfrukt, bot., se Bär och Frukt, sp. 1230.
Stenfrö, bot., se Lithospermum.
Stengalla, veter., se Hovlidanden, sp. 63.
Stenget, dets. som gemsen (se d. o.).
Stengods, keramisk produkt av eldfast lera,
som efter bränningen icke är porös i
brottet. S. brännes vid omkr. 1,300° C och får
därigenom en starkt sintrad massa, som är
klingande och så hård, att den ej repas av
stål, samt mycket motståndskraftig mot
kemiska lösningsmedel. Fint s., ss. de engelska
wedgwood- och jaspervarorna,
närmar sig i form- och färgbehandling det äkta
porslinet. Vanligt s. har en orent färgad, grå,
gul el. brun grundmassa och förses ofta med
s. k. saltglasyr. S., som under renässansen
särskilt i Tyskland var ett mycket använt
Wilhelm Stenhammar. Målning av R. Thegerström
i Nationalmuseum.
material för dryckeskärl, har numera fått
stor användning i den kemiska industrien och
som husgeråd. K. A. V-g. (E. L-k.)
Stengårdshult, socken i n. v. Småland, Mo
härad, Jönköpings län, kring
Stengårdshult-sjön; 95,46 kvkm, 451 inv. (1933). Höglänt
skogsområde (intill 342 m). 291 har åker,
4,354 har skogsmark. Ingår i S:s, N.
Unna-ryds, öreryds, N. Hestra och Valdshults
pastorat i Skara stift, Redvägs kontrakt.
Stengärde, se S t en tor g.
Stengärs, zool-, se S i m p o r.
Stenhallon, bot., se Hallonsläktet.
Stenhammar, kronoegendom i Flens socken,
Södermanlands län, vid sjön Valdemaren; med
underlydande 1,821 har, därav 467 har åker;
tax.-värde 766,100 kr. (1931). Tillhörde på
1300- och 1400-talet ätten Lilje, på
1500-och 1600-talet ätterna Arp och Rosenhane,
varunder i mitten av 1600-talet slottet
uppfördes. Vid reduktionen tillerkändes S.
landshövdingen frih. L. Ribbing, kom sedan till
ätten Falkenberg, 1824 till landshövding R.
von Kræmer, som ombyggde och förskönade
slottet, samt 1880 till hans son A. R. von
Kræmer, som testamenterade det till staten för
att upplåtas mot arrende av 1,000 kr. till
prins, som har eventuell arvsrätt till tronen,
med företräde för hertigen av Södermanland.
1905 tillträddes S. av prins Vilhelm. Litt.:
A. R. v. Kræmer, »Stenhammarsboken» (1886).
Stenhammar, svensk släkt, urspr. från
Östergötland, känd från 1500-talet.
Salpetersjuderi-inspektoren Nils Persson S. (1623—75)
var farfars far till prosten Adolf Nils
S. (1727—98); om hans son Chr. S. se nedan.
Son till Chr. S. var arkitekten och tonsättaren
Per Ulrik S. (1829—75); om dennes
svägerska Fredrika S. och hans söner E. W. E.
S. och C. W. E. S. se nedan.
Stenhammar, Carl Wilhelm Eugène,
tonsättare, pianist och dirigent (1871 7/2—1927
21/n); jfr släktövers. Studerade pianospel
för R. Andersson, komposition för Sjögren,
Dente och Hallén, orgel för Lagergren och
Heintze, tog 1890 organistexamen vid
Kon-servatoriet och fortsatte 1892—93 hos Barth
i Berlin sina pianostudier. Sedan 1897
verkade han som dirigent, successivt vid
Filharmoniska sällskapet, vid flera av
hovkapellets symfonikonserter, såsom andre
kapellmästare vid Kungl. teatern 1900—01 samt
vid Nya filharmoniska sällskapet. 1907—22
var S. med smärre avbrott förste dirigent vid
Göteborgs orkesterförening, 1924—25 åter
kapellmästare vid Kungl. teatern. — Efter en
pianokonsert i b moll (1893) framfördes bl. a.
körverket »Snöfrid», »Kantat vid öppnandet
af Stockholmsutställningen 1897» och det av
Wagner influerade musikdramat »Tirfing»
(1898, i det nya operahuset). Redan vid 22 års
ålder komponerade S. den i nordisk
folkvise-ton hållna musiken till Ibsens drama »Gildet
på Solhaug» (Stuttgart 1899; Sthlm 1902). Den
universellt musikbegåvade S:s produktion
omfattar även två symfonier (Ess dur 1903 och
g moll 1915), »Serenad» (i F dur för orkester),
körverket »Ett folk» (1905), till Heidenstams
diktcykel, vars mest kända del blivit den
såsom en nationalhymn sjungna kören
»Sverige», vidare den till Mus. akad:s 150-årsfest
komponerade symfoniska kantaten »Sången».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
