Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenhammar, Carl Wilhelm Eugène - Stenhammar, Christian - Stenhammar, Ernst Wilhelm Emanuel - Stenhammar, Fredrika, f. Andrée - Stenhuggeri - Stenhönssläktet el. Klipprapphönsen - Steniga Arabien - Stenindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Stenhammar, Chr.—Stenindustri
434
andra kör- och orkesterverk, pianokonsert n:r
2 i d moll, 6 stråkkvartetter, en violinsonat,
en sonat och smärre stycken för piano samt
talrika sånger. Känslig för intryck från
växlande samtida musikföreteelser, utvisar S.
såsom tondiktare dock också egenart. Hans
alltid förnäma, med åren tekniskt alltmer
mästerliga tonspråk var urspr. lyriskt
romantiskt betonat men erhöll under hans två sista
årtionden ett mer spekulativt och stilistiskt,
i viss mån arkaiserande drag. — Såsom pianist
intog S. främsta platsen bland samtida i
Sverige. S. blev 1916 fil. hedersdr vid Göteborgs
högskola. H. G-t.
Stenhammar, Christian, präst,
naturvetenskaplig författare, politiker (1783—1866);
jfr släktövers. Var 1811—22 gymnasieadjunkt
i Linköping, 1822—28 lektor där, blev 1828
kyrkoherde i
Härads-hammar och Jonsberg
och fick 1820
prosttitel. 1834—50 var S.
led. av prästeståndet
och av statsutskottet.
Till en början anslöt
han sig till den
moderata oppositionen, men
redan 1840—41
tillhörde han, ehuru
alltid med självständig
hållning, det
rege-ringsvänliga partiet.
I riksdagen fick han
stort anseende. S. var bl. a. botanisk
författare. S:s riksdagshistoriskt mycket
värdefulla »Bilder ur riksdags- och
hufvudstads-lifvet» utgåvos i 3 bd 1902—03 av sonen
E. S. 1844 blev S. teol. dr och 1847 led. av
Vet.-akad. B. E-r.
Stenhammar, Ernst Wilhelm
Emanuel, arkitekt (1859—1927); jfr släktövers.
Studerade vid Tekniska högskolan 1877—82
och Konstakad. 1882—84 samt var lektor
i husbyggnadskonst vid Tekniska högskolan
1898—1905. Med Centralpalatset i Stockholm
(1895—99) skapade S. det första moderna
affärshuset i sin art i huvudstaden. S. uppförde
flera bankbyggnader och sjukhusanläggningar,
bl. a. i Stockholm Södra barnbördshuset (1901),
S:t Görans tuberkulossjukhus (1906), i övriga
delar av landet tuberkulossjukhus i Västerås
(1911), i Linköping (1912), i Umeå (1914),
lasarett i Nyköping (s. å.) och i Skellefteå
(1915). Till hans mest betydande alster från
de senare åren hör Grand hötel royal (1910)
i Stockholm med vinterträdgård. Han byggde
Villa Foresta på Lidingön 1910. (E. L-k.)
Stenhammar, Fredrika, f. André e,
sångerska (1836—80); jfr släktövers.
Utbildade sig bl. a. vid Leipzigkonservatoriet och
för Duprez i Paris, debuterade 1855 på
Stock-holmsoperan och tillhörde denna från 1859
till sin död, med kort avbrott 1867—68. Hon
gifte sig 1863 med Oscar Fredrik S.
(1834—84), operasångare 1862—65, kontrollör
vid tullverket 1881. Bland fru S:s roller
märkas Margareta i »Faust», Elsa i »Lohengrin»
och Elisabet i »Tannhäuser». Hon var främst
en lyriskt begåvad sångerska, som också vann
framgång med tolkning av romanser. Hon var
även en uppskattad sånglärarinna. H. G-t.
Stenhuggeri, se Stenindustri.
Stenhönssläktet el. Klipprapphönsen,
Ale’ctoris (Ca’ccabis), till under fam.
fasanfåglar bland hönsfåglarna hörande släkte. S t e
n-hönan, A. graeca saxatilis, till färgen
övervägande rödaktigt grå med bröstet och sidorna
tecknade i svart, gult och rött och med en
längd av 16—17 cm, finnes i s. Europa och
i mell. Europas bergstrakter. Den kan lätt
tämjas. I s. v. Europa ersättes föreg. art av
rödhönan, A. rufa. T. P.
Steniga Arabien, oegentlig benämning på
Petreiska Arabien (se d. o.).
Stenindustri, det yrkesmässiga
tillgodogörandet genom mekanisk bearbetning
(huggning, sågning, slipning o. s. v.) av sådana
bergarter och mineral, som nyttjas huvudsakl.
på grund av sina fysiska egenskaper (form,
färg, hållfasthet m. m.). Viktigast är
förarbetandet av bergarter med tillräcklig
hållfasthet till byggnads- och ornamentsten, gat- och
sträcksten, monument och gravvårdar m. m.
Till denna »större» s. hör även tillv. av
slip- och kvarnstenar, takskiffer m. m. Den
»mindre» s. omfattar prydnadsföremål,
hus-gerådssaker, mosaikinläggningar o. dyl. av
vissa stenslag, ss. agat, alabaster, bergkristall,
flusspat, jaspis, malakit, marmor, porfyr,
serpentin och täljsten. Hit bör även räknas
slipning av ädel- o. a. smyckestenar. Den »större»
s:s historia står i nära samband med
byggnadskonstens. Ett framstående rum intar
granitindustrien (Finland, Frankrike, Italien,
Nordamerika, Norge, Storbritannien, Sverige,
Tyskland och Österrike). Bearbetning av
kalksten (jämte marmor; se även d. o.) och
sandsten, de inom byggnadskonsten trol. mest
nyttjade bergarterna, spelar särskilt i
Storbritannien, Tyskland och Frankrike en stor
roll. Lavor och tuffer utgöra ett tacksamt
arkitektoniskt material och brukas mycket
i t. ex. Mosel- och Rhentrakterna samt
Italien. Hj. L.; E. E. (N. Zn.)
Sveriges stenindustri. Under medeltidens
livliga byggnadsverksamhet med dess många
kyrkobyggen m. m. nyttjades i stor
utsträckning de förträffliga byggnadsmaterial, som
landets kalk- och sandstenar erbjuda,
likaledes under 1500-talet och den Tessinska
perioden, under vilken senare i synnerhet
Got-landssandstenen erhöll stor användning.
Denna äldre, ganska högt stående s. avtog
emellertid, sedan teglet vid mitten av 1700-talet
blivit alltmer omtyckt. Först nära hundra år
senare började den »större» s. åter
uppblomstra. I fråga om dekorering och
inredning av monumentala byggnader har dock
Kolmårdens marmorbruk alltifrån sin
anläggning på 1600-talet utövat ett visst inflytande.
Även förtjänar erinras om det bekanta, i
slutet av 1700-talet anlagda porfyrverket i
Älvdalen (se d. o.) som hade sin glansperiod
under första hälften av 1800-talet. Förutom
där bearbetade vackra porfyrer, vilka f. n. ha
blott liten ekonomisk betydelse, nyttjar den
nuv. svenska s. råmaterial av granit (jämte
gnejs och s. k. svart granit), sandsten,
kalksten och marmor, skiffer (urlerskiffer och
glimmerskiffer) samt täljsten.
Granitindustrien, en av Sveriges
exportindustrier, är viktigast. Granitens
användning i Sverige är urgammal. Redan mot
slutet av 1600-talet nyttjades granit för
vik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
