Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenius, Jakob, d. ä. - Stenkalm - Stenkil - Stenkista - Stenkjær - Stenknäck - Stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Stenkalm—Stenkol
438
(1704—66). Var kyrkoherde i Pielisjärvi och
lät verkställa vidsträckta kärrodlingar, därav
binamnet »Korpi-Jaakko» (Kärr-Jakob). Fi.
monogr. av A. R. Cederberg (1928). S:s son
Jakob S. d. y. (1732—1809) skrev en avh.
om forsbyggnader, blev ledare av
strömrens-ningsarbetena i Finland och 1767 faderns
efterträdare i Pielisjärvi. Han kallades
»Koski-Jaakko» (Fors-Jakob). H. E. P.
Stenkalm, se Stenröse.
Stenkil, konung i Sverige, den förste av
Stenkilska konungaätten (omkr. 1060—omkr.
1130). Var antagl. av västgötsk härstamning
och g. m. Emund den gamles dotter. S. blev
konung efter sin svärfaders död i slutet av
1050 talet och regerade till omkr. 1066. Enl.
samtida källor främjade han kristendomens
utbredning i Sverige. Om S:s söner Halsten
och Inge se dessa ord. S. T-g.
Stenkista, av starkt bjälkvirke hoptimrad
kista, som består av fyra väggar men saknar
bolten och ovansida. Väggarna förbindas
genom liggande bjälkar, som inplaceras så, att
fyllnadsrum för sten el. s. k. stenfickor
erhållas. En dylik kista bygges färdig ovan vatten
och sänkes genom stenfyllning i fickorna. S.
användas vid vattenbyggnader i öppet vatten.
Stenkjær, se Steinkjer.
Stenkn’ck, Coccothrau’stes coccothrdu’stes,
tillhör underfam. finkar (se d. o.) bland
tättingarna och igenkännes på den stora, tjocka,
koniska näbben, det stora huvudet och den
undersätsiga kroppsbyggnaden. Längden är
18—19 cm. S. är ovan mörkbrun, under grå
till gråröd. Nacken är grå, strupe, stjärt och
vingar svarta med metallglänsande
vingpennor. S. är en lövskogsfågel och förekommer
ehuru täml. sällsynt i s. och mell. Sverige.
Den livnär sig av frön och knäcker även
körs-bärskärnor. T. P.
Stenkol, i naturen förekommande ämne,
som består av kol, mer el. mindre förorenat
av askpariiklar och uppblandat med
bitumi-nösa ämnen, kolföreningar med väte och syre,
vilka icke undergått fullständig
förkolnings-process. S. är svart, sprött med mussligt el.
splittrigt brott, har glas- el. fettglans samt
ger svart streck och pulver. Spec. v. 1,2—1,5.
Vid upphettning av s. med kalilut erhålles
ingen el. mycket svag färgning. — S.
förekomma inlagrade i sedimentära bildningar,
huvudsaki. sandstenar och skifferleror, såsom
lager av större el. mindre (0,5—flera m)
mäktighet, stenkolsflötser. Dessa ha
bildats genom hopning av delar av de växter,
som levde vid tiden för stenkolsflötsernas
bildning, antingen bevarade på stället el.
hop-svämmade i sjöar, havsbukter och laguner.
Alltefter bildningssättet talar man om
au-toktona (som torvmosse bildade) el. alloktona
(som drivvedsmassor bildade) kolflötser. S.
finnas i olika delar av den geologiska
forma-tionsserien, mest dock i
karbonsyste-m e t (se d. o.), men även i de mesozoiska
bildningarna och, underordnat, i de äldre
paleozoiska systemen finnas s. I allm. äro s.
i de äldre geologiska systemen mera hårda
och rena samt fattigare på bituminösa
ämnen än de i de yngre. Genom de överliggande
berglagren ha de varit utsatta för starkt
tryck och därigenom blivit hoppressade,
varvid de flyktiga ämnena bortgått. Efter den
större el. mindre halten av bituminösa ämnen
i s. kallas de feta el. magra och ha
användning för olika ändamål. K. A. G.
Alltefter den förkolningsgrad, till vilken
förkolningen nått, ha efter vartannat bildats
brunkol, yngre magra s., vanliga bituminösa
och antracitiska s. samt till slut antracit och
grafit.
S. ha påträffats över hela jordklotet, men
huvuddelen finnes på n. halvklotet; i
Nordamerika finnas omkr. 69 %, i Asien omkr.
17 % och i Europa omkr. 11 % av jordens
uppskattade koltillgångar. De viktigaste
kol-fyndigheterna i Europa påträffas i Tyskland,
Storbritannien och Polen. De beräknade
koltillgångarna äro för Tyskland omkr. 34 %,
för England omkr. 25 % och för Polen omkr.
23 % av Europas koltillgångar. Om svenska
s. se S k å n e, sp. 1237, och Spetsbergen,
sp. 237—238.
Kolens brytning kan ske intill ett djup,
som är beroende av kolarbetarnas förmåga att
uthärda det ökade lufttrycket och den högre
temp. I regel bryter man f. n. ej på större
djup än 1,000 m, undantagsvis går man ned
till 1,500 m, och borrhål äro nedförda till
omkr. 2,000 m djup.
I dessa senare underkastas s. harpning
och anrikning. Genom harpningen
uppdelas s. i ett antal sorteringar med olika
styckestorlek (t. ex. i England: cobbles, nuts,
beans, peas, pearls, slack, dross och dnff).
Anrikningen kan ske på torr väg el. med
tillhjälp av vatten. På senare sättet anrikade
kol benämnas »tvättade kol».
Vid kolens brytning såväl som under
transport och lagring uppkommer k o 1 s t y b b,
vilken emellertid kan ofördelaktigt inverka
på eldningsförloppet i kolfyren. Begreppet
kolstybb avser i de flesta fall vid stora kol
det som passerar en sikt med 10—12 mm
maskvidd och vid småkol en sikt av 3—6 mm.
En viktig egenskap hos s. är deras
lagerbeständighet med hänsyn till risken för
självantändning. Vid lagring särskilt av
ny-brutna kol angripas dessa vid rådande temp.
av luftens syre, varvid bildas kolsyra, vatten
och någon svavelsyrlighet, samtidigt som
värme alstras. Om det alstrade värmet icke
bortledes, kan självantändning äga rum.
Oxidationen befordras genom stor stybbhalt och
liten styckestorlek, större halt av svavelkis
och genom lagring utan skydd med upprepad
fuktning och torkning av kolen.
Självantändning motverkas genom lagring under vatten
el. i hårt hopvältade lager, varigenom
luftsyre utestänges, samt genom god ventilation
av kolhusen.
Till Sverige importeras s. från engelska,
skotska, westfaliska och oberschlesiska
koldistrikt. I efterföljande tabell äro
medelvärden av analysresultat
sammanställda för ett antal kolsorter från dessa
kolfält och det skånska, med avseende på halt
av flyktiga ämnen, vatten och aska samt
värmevärde.
Med hänsyn till användningen finnas
inga skarpa gränser mellan kolen. I det följ,
uppräknas några typiska användningsändamål
och hos s. önskvärda egenskaper.
1. Ängkol för vanlig handeldning och
för vissa mekaniska eldningsanordningar böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
