Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenografi, Snabbskrift - Stenohalin - Stenokardi - Stenokori - Stenops - Stenos - Stenoterm - Stenpassion - Stenroth, Otto Eliel - Stenröse - Stensalt, Halit, Bergsalt - Stens bruk - Stensele - Stensholm - Stenshuvud - Stensiö, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Stenohalin—Stensiö
448
Melins snabbskrift nu kunna betraktas som
svenskt enhetssystem. 1921
överlämnade Melin såväl förlagsrätten som
bestämmanderätten över systemets vidare
utveckling åt Melinska stenografförbundet.
Under senare tider ha flera tyska system blivit
överförda till Sverige men utan att väcka
något större intresse, med undantag av Brauns’
system, som av uppfinnarens i Sverige
bosatte broder utgivits i flera uppl. Härtill
komma de svenska originalsystemen Larsén
1899, Reuter 1900, Bergsten (pilskriften) 1901,
Boalt 1903, Hellberg 1915, Ehlin 1920,
Gyllen-spetz (Forneby) 1923 och Nord (Celer) 1926,
av vilka dock intet vunnit någon nämnvärd
spridning utanför uppfinnarnas personliga
verksamhetsområden. En särställning intar
Reuters högst originella och intressanta
system. O. M-n.
Stenohalin, biol., se D j u r g e o g r a f i, sp.
1038, och Euryhalin.
Stenokardl, med., angina pectoris (se d. o.).
Stenokorl (av grek. stenochori’a, trånghet),
förträngning av moderslidan, vanl. kallad v
a-ginalstenos el. vaginalstriktur.
S. är oftast medfödd el. uppkommen genom
ärrbildning efter någon sårprocess el. genom
våld. Även svulster kunna vålla en dylik
förträngning. Bvn.
Ste’nops, zool., se L o r i 1 i k a halvapor.
Stenos [-ä’s], förträngning av kanal el.
mynning (tarmarna o. s. v.). Jfr H j ä r t s j u
k-domar, sp. 1134. Ljd.
Stenote’rm, biol., se D j u r g e o g r a f i, sp.
1038, och Euryterm.
Stenpassion, patol., äldre namn för den med
biåssten (se d. o.) förenade sjukdomen.
Stenroth, Otto E Id e 1, finländsk bankman
och politiker (f. 1861). Blev jur. kand. 1886,
led. av Kansallis-osake-pankkis direktion 1889
(biträdande verkst. dir. 1893—1906) och var
1919—23 chef för Finlands bank. S. stiftade
Fastighetsbanken i Finland, var dess chef 1907
—18 och är från 1927 styrelseordf. i Finlands
bostadshypoteksbank. Han var led. av
borgarståndet 1891—1900, senator och chef
för‘handels- och industriexpeditionen 1908—09 samt
maj—nov. 1918 utrikesminister, på vilken
post han utvecklade diplomatisk försiktighet
i en brydsam tid. Han är ordf, i Föreningen
Norden i Finland från dess grundande 1924.
Jfr S:s »Ett halvt år som Finlands första
utrikesminister» (1931). H. E. P.
Stenröse, hög av sten, täckande en grav.
Röset kan antingen vara det yttre höljet kring
graven el. under en jordhög täcka el. utmärka
platsen, under vilken den döde ligger
begraven, bränd el. obränd. Ett dylikt inre röse
kan, då det gäller stora högar, ha en mäktig
utbredning, ofta består det dock av ett fåtal
stenar. S., som i sig själva utgöra hela
gravmonumentet, äro av olika typer. Ofta äro de
mycket stora och bestå av många skikt
stenar, vräkta utan ordning, stundom, ss. i
Bohuslän och på Gotland, kan man se en mera
avsiktligt lagd murlik sida el. fot. Det finnes
även små flata s., som bestå av ett lager sten,
samt s. k. flatrösen med ett synligt skikt
stenar, vilka ligga glest med jord emellan sig.
Man talar även om jordblandade rösen. Den
vanligaste formen för s. är rund, men det
finnes även fyrsidiga s. S. kunna härröra från
olika förhistoriska perioder. Det finnes s.,
som täcka stenkammargravar från stenåldern.
Talrika stora rösen härröra från bronsåldern.
Blott i Skåne och Halland är jordgraven den
allmänna formen för denna tid. Även små
rösen med ett lager sten härröra från denna
period. Det finnes även rösen från både äldre
och yngre järnåldern. Andra namn på s. äro
stenrör, stenkummel och stenkalm. H. R-h.
Stensalt, även H a 111 el. B e r g s a 11, den
mineralogiska benämningen på natriumklorid
el. koksalt (se d. o.). Det bildar reguljära,
vanl. kubiska kristaller med glasglans och
hårdheten 2—2,5, färglösa, stundom röda (av
hematit) el. blå (av kolloidalt löst, metalliskt
natrium). S. bildar mäktiga lager vid
Stass-furt, där det underlagrar kalisalterna; det
förekommer dessutom rikligt i Polen
(Wie-liczka), Österrike (Salzburg), Tyrolen, Schweiz,
England (Northwich) och i flera
utomeuropeiska länder. G. S-ck.
Stens bruk, se Finspång och G r
a-ver s f or s.
Stensele, socken i Västerbottens läns
Lapp-landsdel, Lycksele tingslag, kring Ume älv
och Storuman (349 m ö. h.); 4,454,70 kvkm,
6,119 inv. (1933). Bebyggelsen samlad kring
vattendragen; f. ö. kuperade skogs- och
myrmarker samt i v. fjäll. Många kolonat. 1,438
har åker, 277,637 har skogsmark. N. om
kyrkbyn (omkr. 400 inv.) Storumans järnvägsknut
(715 inv.) för Inlandsbanan och statsbanan
Hällnäs—Storuman. Arbetsstuga. Pastorat i
Luleå stift, Lappmarkens andra kontrakt.
Stensholm, gods (428 har, därav 114 har
åker; tax.-värde 200,000 kr. 1931) och mek.
verkstad med vattenkraftstation, i Hakarps
socken, Jönköpings län, vid Huskvarna.
Verkstaden tillhör S:s fabriks-a.-b. (gr. 1890,
aktie-kap. 200,000 kr., 79 arb., tillv.-värde 470,000
kr. 1930). Vid S. låg 1702—1889 ett betydande
pappersbruk, länge tillhörigt J. P. Lundström
och hans söner.
Stenshuvud, Linderödsåsens yttersta, branta
avslutning mot Hanöbukten, ö. Skåne (se
d. o., sp. 1234 och färgkartan, s. bladet).
Består av en 122 m hög granithöjd, fridlyst 1931
som naturminnesmärke. Viktigt sjömärke med
en 1916 anlagd blixtfyr (600 Hefnerljus). Om
S. jfr »Skånes natur» (1926—27).
Stensiö [-Jö], Erik, paleontolog (f. 1891
2/io), fil. dr och docent i Uppsala 1921,
intendent vid Riksmuseum
1923. Led. av
Vet.-akad. (1927). S. har
ägnat sig åt studiet
av fossila fiskar och
har med oändligt
tålamod ur stenmassan
preparerat fram
detaljer av deras anatomi,
vilka han, tack vare
grundlig kunskap även
om nu levande fiskars
byggnad, har kunnat
utnyttja för
jämförande anatomiska
ända
mål som kanske ingen före honom. Skr.
bl. a.: »Triassic fishes from Spitzbergen»
(2 bd, 1921 och 1925), »On the head of
Macro-petalichtyids» (i Field-Museum on Natural
History Publications 1925), »On the sensory
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
