Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Andersen, 2 - Stigare - Stigbygel - Stigbygeln (anatomi) - Stigell, Robert Konstantin - Stigen - Stigfjorden - Stigma - Stigmaria - Stigmatisering - Stigning - Stigsjö - Stigtomta - Stigzelius, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Stigare—Stigzelius
480
roll under 1300-talets inbördeskrig i Danmark,
än som Valdemar Atterdags man, än som
upprorsman. P. E-t.
Stigare, gammal benämning på
uppsynings-man vid gruva.
Stigbygel, ett redskap urspr. för att
underlätta ryttarens uppsittning men senare även
för att tjäna den uppsuttne ryttaren som
1. 2. 3.
Bild 1. Karolingisk järnstigbygel. 800-talet.
Gotland. — Bild 2. Renässansstigbygel av jarn med
kopparbeslag. Förgylld. Omkr. 1600. - - Bild 3.
Svenska arméns nuvarande stigbygel.
stöd. S. bestod till en början av enbart en
läderslinga, senare av en dylik jämte en trä-,
metall- el. järnstång och slutligen av en
metall- el. järnbygel i förening med en stång
av samma material. Antagl. härstammande
från asiatiska ryttarfolk, nämnes s. i Europa
f. ggn på 500-talet. — Litt.: R. Zschille och R.
Forrer, »Die Steigbügel» (1896). Th. J-n.
Stigbygeln, anat., se Hörselorgan, sp. 400.
StigeTl, Robert Konstantin,
finländsk skulptör (1852—19°7). Studerade 1869
—70 i Helsingfors och senare i Rom till 1876,
var 1877 elev vid École des beaux-arts i Paris.
S:s arbeten visa inflytande av modern fransk
skulptur men även av italiensk barock. De
äro kraftiga och livfulla. Märkas böra
»Slung-kastare» (1877), »Slavinna» (1883),
»Bågskytt» (1887), gruppen »De skeppsbrutna»
(1889—91, omarb. i större skala 1895—97; se
Finlands konst, bild på pl. 2) och
statyettgruppen »Vem vinner?» (1903; i galleriet
i Helsingfors, som även äger porträttbyster
av A. Lille, 1901, H. F. Antell, 1904, m. fl.).
Stigen, yllefabrik, se Färgelanda.
Stigfjorden, mellan Orust och Tjörn på
Bo-huslänskusten, är bekant för sina ostron.
Sti’gma (plur. stfgmata), grek., märke,
tecken. Jfr Insekter, sp. 628, och Pistill.
Stigmäria, paleobot., de underjordiska
delarna av stenkoistidens trädartade
lummer-växter, särskilt Lepidodendron och Sigillaria
(se dessa ord). S. ansågs tidigare för en
särskild växt; namnet brukas alltjämt, emedan
sammanhanget mellan stammar och rotorgan
oftast, ej kan påvisas. Stambasen delar sig
nedåt i fyra grenar, som ytterligare förgrena
sig och kunna nå betydande längd (se L e p
i-dodendron, bild 1). Från dessa grenar
utgå ett slags rotliknande bihang av högst
1 cm i diam., vilka emellertid i flera
avseenden avvika från nutida rötter. S. är särskilt
vanlig i de s. k. underlerorna (under
stenkols-flötserna), vilka pläga genomsättas av dess
rotbihang. Th. H-e.
Stigmatisöring (av grek. sti’gma, märke,
brännmärke), erhållandet av Kristi sårmärken
under mystisk extas. Den förste, som vi
verk
ligen veta varit stigmatiserad, är Franciscus
(se d. o., sp. 925) av Assisi. Sedan har följt
ett stort antal s., alla inom rom.-kat. kyrkan;
man räknar omkr. 320 fall, därav 41 män.
Till de mera berömda fallen höra Kristina
från Stumbelen (se d. o.) och Elisabeth Bona
von Reute (f. 1386), vilken dock på ett
bedrägligt sätt själv åstadkom sina
stigmatasår, delvis omedvetet i trancetillstånd. De
överflyglades dock vida i berömdhet av Anna
Katarina Emmerich (1774—1824), som fick en
hänförd biograf i Clemens Brentano. Sin
egentliga s. erhöll hon 1812. Enl. nyare
undersökningar har man ingen anledning att betvivla,
att s. hos henne varit äkta, vilket däremot
icke synes vara fallet med belgiskan Louise
Lateau (1850—83). Hon var föremål för flera
läkarundersökningar, och Virchow (se d. o.)
betecknade på naturforskarmötet i Breslau
1874 det hela för bedrägeri.
Under 1900-talet äro sju stigmatiserade
personer kända, av vilka de mest berömda äro
den italienske munken padre Pio i Apulien
och Therese Neumann (f. 1898) i Konnersreuth
i Bayern.
Bedrägerihypotesen, som förut varit
allmänt gängse, är numera övergiven inom
vetenskapen. S. förekomma så gott som alltid
hos personer med starkt hysterisk läggning
och beror på djupgående suggestion: de
stigmatiserade försänka sig så i betraktande av
Kristi lidande, att kroppsliga förändringar
uppstå på deras egen kropp. Liknande
fenomen kunna iakttagas på personer, som varit
utsatta för svåra skräckneuroser el.
hypno-tiska suggestioner. Den katolska kyrkan
räknar dem till det mystiska livets
utomordentliga fenomen och tillmäter dem stort religiöst
värde. Protestantismen åter betraktar dem
såsom sjukliga både från medicinsk och
religiös synpunkt. — Litt.: E. Briem,
»Stigma-tisationer och visioner» (1929). E. B-m.
Stigning, se Gänga, Järnväg, sp. 45,
och Propeller.
Stigsjö, socken i Västernorrlands län,
Ångermanlands s. domsagas tingslag, v. om
Härnösand; 2O4,oo kvkm, 2,014 inv. (1933). Kuperad
skogsbygd, odlad och bebyggd vid Brunne- el.
Gådeån och kring öjesjön. 1,430 har åker,
11,002 har skogsmark. Ingår i S. och Viksjö
pastorat, Härnösands stift, Domprosteriet.
Stigtomta, socken i Södermanlands län,
Jön-åkers härad, n. v. om Nyköping, invid
Ynga-ren, Hallbosjön och Långhalsen; 85,n kvkm,
1,964 inv. (1933). Småkuperad jordbruksbygd.
3,085 har åker, 3,086 har skogsmark. Ingår
i S. och Nykyrka pastorat i Strängnäs stift,
Nyköpings v. kontrakt.
Stigzelius, Lars,
ärkebiskop (1598—1676).
Blev 1630 logices prof,
vid Uppsala univ., 1640
tredje samt 1647 förste
teol. prof, och
domprost i Uppsala, 1648
teol. dr och 1670
ärkebiskop. Som talman i
sitt stånd var S. med
om riksdagarna 1672
och 1675. Som
aristo-teliker blev han
under sin professorstid i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
