Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stigzelius, Lars - Stikine - Stikisk - Stiklestad - Stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
Stikine—Stil
482
filosofiska fakulteten föremål för de av
ramis-men påverkade universitetsmyndigheternas
ingripande. Längre fram uppträdde han själv
som det konservativa partiets talesman mot
cartesianismen. I 1650-talets kyrkolagsarbete
företrädde S. den moderata ortodoxien. Bl. a.
motsatte han sig konkordieformelns
upptagande bland bekännelseskrifterna. E. Nwn.
Stikine [stiki’n], flod i n. v. Nordamerika,
upprinner i Klippiga bergens inre platåland,
inom British Columbia, Kanada, genombryter
deras västliga kedjor i en svårtillgänglig
kanjon oeh utmynnar på s. Alaskas fjordkust;
längd 800 km, segelbar 250 km.
StFkisk (av grek. sti’chos, rad), metr.,
kallas en följd av verser, som ej är avdelad i
symmetriska grupper (strof e r).
Stiklestads kyrka.
Stiklestad, socken i Nord-Tröndelag fylke,
Norge, vid inre Trondheimsfjorden. Här föll
Olav Haraldsson den helige 29 juli 1030.
Koret till den nuv. kyrkan av sten från
1100-talet säges vara uppfört på den plats, där
Olav stupade. 1930 utförde Alf Rolfsen
väggmålningar i koret efter motiv ur Olavssagan.
Stil (av grek, stylos, kolonn, pelare; lat.
sti’lus, griffel, penna; skrivsätt), i allm.
framställningssätt; sätt att handla, att bete sig, att
vid skrift forma bokstäverna (»handstil»);
öv-ningsöversättning (ex.: »latinstil»). 1. (Estet.)
Den enhetliga karaktär, som en konstnärs,
en konstriktnings el. en epoks verk äga, det
personligt levande i ett konstverk i motsats
till maner, tillgjordhet, förkonstling. I allm.
det sätt, varpå ett ämne konstnärligt
gestaltats, formen i motsats mot innehållet (i
betydelsen stoffet): »stilen är det sätt, varmed
konstnären har känt, uttrycket,
åskådligheten av det honom egna känslosättet»
(Atter-bom). Ordet har överförts till flera andra
områden. E. L—k; R—n B.
2. (Konsthist.) S. betecknar dels normen för
de olika konstarterna, t. ex. plastisk,
målerisk s., dels olika konstperioders
framställ
ningssätt av form och dekoration, ss. dorisk,
jonisk, romansk, gotisk, rokoko, nyklassicism
o. a. konststilar; dylika ha ofta fått namn
efter regenter, t. ex. Ludvig XlV:s,
gustaviansk, Karl XIV Johans s. E. L-k.
3. (Mus.) Det skrivsätt el. den karaktär,
som utmärker en viss tonsättare, ett viss*
slag av musik, en viss tid. Man talar om
vokal s. till skillnad från
instrumental, lyrisk till skillnad från dramatisk,
polyfon och h o m o f o n stil m. m. T. N.
4. (Spräkv.) 1 sin ursprungligaste och
alltjämt flitigt nyttjade betydelse, språklig
formning, har stil oestämts på vitt skilda sätt,
t. ex.: »den konstnärliga användningen av
det färdiga språkbruket» (R. M. Meyer); »det
individuella språkbruket till skillnad från det
allmänna» (K. Vossler). Se vidare Stilistik.
5. (lioktr.) S. är gemensam yrkesbenämning
på alla mekaniskt sammansättningsbara
typer vid framställning av boktryck.
Huvudgrupperna utgöras av antikva (rakt, stående
snitt), kursiv
(lutande), fraktur (brutet)
med mångfaldiga
variationer av dessa
snitt. Olika stilsorter
indelas i garnityr
med skilda grader,
från den lägsta
(diamant, på 4
typografiska punkter, se tab.
sp. 484) till de högsta
grader (vanl.
benämnda affischstilar).
Typerna utgöras av
avlånga, rätvinkliga
metallstycken, i vilkas
ena ända bokstavs- el. skrivtecknet är
an-bragt upphöjt och omvänt (se bild 4). Den
typens dimension, som rättar sig efter
bokstavens höjd, kallas kägel, och den. som
bestämmes av bredden av bokstaven, s:s bredd.
Med stilhöjden förstår man avståndet
från huvudet till foten, medan
gravyrhöjden betyder bokstavens höjd. I regel
representerar varje typ endast ett skrivtecken, men
stundom förekomma s. k. ligaturer, typer,
som i ett stycke innehålla två eller tre
bredvid varandra ofta förekommande bokstäver
(t. ex. fi, fl,ffi). Annars består varje s., avsedd
för sättning av text (textstil, länge även
kallad brödstil), av stora bokstäver (VE R S
A-LER), små (gemena), kapitäler,
siffror och skiljetecken.
S :s former ha urspr. bildats efter de
bokstäver, som brukades i skrift. De vanligaste
formerna äro Alltikva, Kursi/V,
^rilt-tur, Stenstil, Egyptisk, Grotesk
samt skrivstilar av flera slag. Med avseende
på s:s korpulens kallas s. mager (mager),
halvfet (halvfet) och fet (fet); en överfet
antikva är t. ex. Holsatia , en starkt
Bild 1.
sammanträngd den s. k. ELSEVIER.
Det ges även typer, som sakna gravyr,
vilka typer användas för att fylla
tomrummet mellan bokstäver el. ord och ej äga
s:s höjd samt således icke lämna något av-
XVIII. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
