Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stjäla—Stjärnfall
497
Stjäla, se Stöld.
Stjälk, bot., se Stam 1.
Stjaikbakterios [-ä’s], bot., se Bakter ios,
sp. 745, med bild.
Stjalksöm, se Konstsömnad.
Stjalkål, zool., se N e m a t o d e r, sp. 876.
Stjärn, vit fläck i pannan hos hästar och
nötkreatur; liten s. kallas stjärnämne.
Stjärn, se Uddeholmsverken.
Stjärna, astron., se Stjärnor.
Stjärnanis, llli’cium vérum (I. anisätum), i
Tonkin och s. ö. Kina växande mindre träd
av fam. Magnoliaceae. De stjärnformigt
anordnade, enfröiga kapslarna innehålla en
flyktig olja och ha stark, anisliknande lukt. De
äro officinella (Fructus anisi stellati) och
användas även i anisettfabrikationen. Hos den
närstående, japanska I. religiosum innehålla
frukterna ett häftigt krampgift, s i k k i m i n;
barken nyttjas i Japan till rökelse. G. M-e.
Stjärnarp, herresäte i Eldsberga socken,
Hallands län, s. ö. om Halmstad; 2,240 har,
därav 1,214 har åker; tax.-värde 1,862,200 kr.
(1931). Under S. lyda även gårdar i
grannsocknarna. S. grundades 1651 av J.
Silfver-stierna och ägdes 1738—1806 av släkten
Ceder-crantz. Det köptes på 1850-talet av frih. D. E.
Stierncrona och gjordes till fideikommiss,
upphävt 1927. Nuv. ägare: frih. C. M. Hermelin.
Stjärnbaneret, se Stars and stripes.
Stjärnbilder, se Stjärnor.
Stjärnblomsläktet, bot., se Stellaria.
Stjärndrifter, se Stjärnströmmar.
Stjärndyrkan, kult av stjärnorna. I detta
sammanhang träda framför allt planeterna,
särskilt Venus som morgon- och aftonstjärna,
vissa stjärnbilder, ss. Stora och Lilla björnen,
och enskilda stjärnor, ss. Sirius, i förgrunden.
De fem under äldre tid bekanta planeterna
förenades med sol och måne till ett sjutal,
som hos semiter, iraner m. fl. hade symbolisk
helighet och redan hos babylonierna användes
till beteckning för veckans dagar. Sirius var
för egypterna kanske den viktigaste av alla
stjärnor, då efter dess uppgång årstiderna och
framför allt perioderna för Nilens
översvämningar bestämdes; hos de antika iranerna
dyrkades den under namnet Tishtrya
såsom bekämpare av torkans demon och
regngivare, medan den hos greker och romare
ansågs ha fördärvbringande inflytande.
Pleja-derna ha hos indoeuropeiska folk liksom hos
nästan alla andra spelat en betydande roll i
folkmedvetandet. I antiken (och även senare)
ansågos stjärnorna vara levande väsen, och
man trodde, att de övade bestämt inflytande
på människornas öden och händelseförloppet
i världen (se Astrologi). Den egentliga
stjärnkulten synes ha haft sitt
förnämsta hemvist hos semiterna; den var starkt
omhuldad i Babylon och det förislamitiska
Arabien. — Jfr F. Cumont, »Den astrala
religionen i forntiden» (1912); A. Jeremias, »Das
Alte Testament im Lichte des alten Orients»
(4 :e uppl. 1930); F. Kugler, »Sternkunde und
Sterndienst in Babel» (3 bd, 1907—12; tillägg
1913—14). Edv. L. (J. Ch-r.)
Stjärneborg, se Brahe, T y g e, och Ven.
Stjärnevik, gods i Oppeby socken,
Östergötland; med Utdala 1,549 har, därav 286 har
åker; tax.-värde 498,300 kr. (1930). Såldes
1370 under namnet Uppeby av Bo Jonsson
498
Grip, köptes 1629 av P. Stiernfelt och
tillhörde sedan, fr. o. m. 1683 kallat säteri, medl.
av släkterna Koskull, Breitholtz, von Gertten,
Duwall och Pauli. Sedan 1891 tillhör S. genom
donation av O. G. Pauli riddarhuset.
Stjärnfall, Stjärnskott, det
ljusfenomen, som visar sig i luften, när en meteor
inkommer i jordens atmosfär och på grund av
friktionen mot luften upphettas till glödande
tillstånd. Sådana fasta kroppar förekomma
inom solsystemet i ytterst stort antal och
röra sig med 10—50 km i sek. På grund av
denna stora hastighet blir det vid gnidningen
mot luften alstrade värmet oftast tillräckligt
för att förgasa meteoren på stor höjd över
jordytan.
S:s ljusstyrka och varaktighet variera efter
meteorens storlek mellan ett svagt ljusspår,
som blott synes under bråkdelen av en sekund,
och ett raketliknande, klart lysande fenomen,
som kan iakttagas flera sek. Endast sällan
förekomma s., vilkas ljusstyrka överträffar
fixstjärnor av första storleken (se
Stjärnor). Sedan ett sådant större s. slocknat,
hör man stundom en knall, som anses
uppkomma av den häftiga rörelse i luften, som
meteorens framfart åstadkommer, el. av dess
sönderspringande. Om meteormassan är
tillräckligt stor, uppnår den jordytan; detta
kallas meteoritfall (se Meteoriter).
S. äro antingen oregelbundna (sporadiska)
el. periodiska. De sporadiska s. uppträda
vid alla årstider och synas komma från skilda
riktningar. De periodiska s. uppträda däremot
i »svärmar» på och omkring vissa dagar (t. ex.
10 aug., 11 nov., 27 nov.) och synas alltid utgå
från radi ationspunk ten (se R a d i
a-t i on spun k te r), som alltid är densamma
för den vid ett visst datum uppträdande
svärmen. Somliga svärmar äro ymnigare vissa
år med bestämda mellantider. H. W. M. Olbers
(se d. o.) uppställde 1833 antagandet, att de
periodiska s. förorsakades av materiesvärmar,
som röra sig kring solen i elliptiska banor,
vilka skära jordbanan på den punkt, där
jorden befinner sig vid tiden för s:s
uppträdande. Om svärmens massa är fördelad
utefter hela dess bana, återkommer den varje
år, eljest så ofta som svärmen och jorden
samtidigt anlända till skärningspunkten.
Riktigheten av Olbers’ hypotes fastslogs först av
den italienske astronomen Schiaparelli, som
lyckades påvisa, att den omkr. 11 nov.
uppträdande svärmen (1 e o n i d e r n a, se d. o.)
rör sig i en bana i världsrymden, som i det
närmaste sammanfaller med banan för 1866
års bekanta komet. Schiaparelli drog den
slutsatsen, att dessa kroppar urspr. tillhört
kometen men sedan lösgjort sig från denna
och spritt sig utefter dess bana. Han påvisade
också sambandet mellan en 1862 synlig komet
och den omkr. 10 aug. varje år uppträdande
stjärnfallssvärmen (perseiderna) samt
mellan Bielas komet, som 1845 delade sig i två
och sedan försvann, och den stjärnfallssvärm,
som f. ggn observerades omkr. 27 nov. 1872
och sedan årl. återkommer. Bieliderna,
som denna svärm kallas, ha sin
radiations-punkt i stjärnbilden Andromeda. Ännu i några
andra fall har ett analogt samband mellan
kometer och meteorsvärmar kunnat påvisas
med säkerhet. Meteorsvärmarna kunna
så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
