Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
Storbritannien (Historia)
608
nister 1757—61, presterade. En engelsk här
kämpade på kontinenten först under befäl av
hertigen av Cumberland och därefter — mera
framgångsrikt — av hertigen av Braunschweig.
Clive lade under den världsomspännande
kampen den fasta grunden till S:s välde i Indien,
oeh genom Wolfes och Amhersts segrar i
Nordamerika, intagandet av Quebec 1759 och av
Montreal året därpå, krossades det franska
väldet där. Genom detta krig utvecklades S.
från europeisk stormakt till ett världsvälde.
Freden i Paris 1763 gav det Frankrikes alla
besittningar på Amerikas fastland, främst
Kanada. Av Louisiana tillerkändes det allt vad
som låg ö. om Mississippi men avstod det
övriga till Spanien i utbyte mot Florida.
Med Georg III (reg. 1760—1820) bestegs
tronen f. ggn på långliga tider av en infödd
engelsman, och folket kunde fastare sluta sig
kring det nu åter nationella konungadömet.
Georg III behövde ej stödja sig på whigs utan
hoppades med hjälp av tories kunna stärka
och hävda den personliga konungamakten.
1770 vann också konungen sitt mål att med
lord North som skattkammarlord få till stånd
en ministär, som var helt beroende av hans
egen vilja. I England fogade man sig i det
kungliga allenastyrandet, vilket emellertid
möttes av så mycket starkare motstånd från
de nordamerikanska koloniernas sida. Dessa
upptogo nu kampen för de fri- och
rättigheter, som deras inbyggare på grund av gammal
engelsk rätt och sed gjorde anspråk på (se
Amerikas förenta state r, sp. 812 f.).
Georg III:s och hans mäns hårdnackade
vägran att ge efter i den skattepolitiska frågan,
mera av principiell än reell innebörd, ledde
till nordamerikanska
frihetskriget (se d. o.), resulterande i att S. förlorade
de tretton nordamerikanska kolonierna i
freden i Paris 1783. Kanada förblev emellertid
engelskt, och på haven hade S. värdigt
hävdat sin ställning mot Frankrike (sedan 1778)
och Spanien (sedan 1779) samt Holland. I
freden avträdde S. Florida och Menorca till
Spanien. Utanför de nya Förenta staterna hade
alltså det brittiska kolonialväldet ej lidit
nämnvärt avbräck. I Indien hade väl
Frankrike mot S. uppkallat en ny fiende i Ilaidar
Ali (se d. o.), men Warren Hastings fullföljde
på ett värdigt sätt Clives verk. — S. hade vid
denna tid höjt sig till världshandelns
huvudmakt, vilket medförde en stark stegring av
det allmänna välståndet. Medelklassens
betydelse ökades icke minst till följd av de
mekaniska uppfinningar, vilka banade väg för den
industriella revolutionen, främst Arkwrights
av spinn- och Watts av ångmaskinen, vilken
senare gav England användning för sina
sten-kolslager och skänkte S. ett oerhört övertag
på den industriella marknaden. Medelklassen
framdrev kravet på en parlamentsreform, för
vilket William Pitt d. y., premiärminister 1783
—1801 och 1804—06 och återställaren av den
parlamentariska styrelseprincipen, förgäves
gjorde sig till talesman. Reformförslaget
möttes av häftigt motstånd från den jordägande
aristokratien. 1784 genomdrev Pitt sin
epokgörande India bill (se Indien, sp. 526). Mot
franska revolutionen var opinionen i början på
det hela taget gynnsamt stämd. Först
Belgiens införlivande med Frankrike 1793
med
förde en omkastning. Det var av gammalt ett
huvudsyfte för de engelska statsmännen att
hindra Frankrike från att besätta Belgien,
där det vid Scheldes mynning kunde komma
i farligt grannskap till de brittiska kusterna,
och 1793 började S. krig med Frankrike,
ihärdigt lett av Pitt (se d. o., sp. 1038). Nelsons
sjösegrar vid Abukir 1798 och Trafalgar 1805
krossade definitivt Napoleons sjömakt, och
alla hans planer att göra en landstigning i
England visade sig outförbara. Ett av
fransmännen understött resningsförsök på Irland
(se d. o., sp. 724—725) kuvades och ledde till
Irlands union med S. Ett krig med Förenta
staterna 1812—14 lämnade allt vid status quo.
Även Napoleons försök att komma S. till livs
genom kontinentalsystemet misslyckades. Vid
den långa kampens slut hade S:s
kolonialmakt, oaktat många erövringar återställdes,
vunnit betydlig tillökning. I Europa behöll det
Helgoland, Malta och Joniska öarna. Utom
Europa hade det mest riktat sig på det av
Frankrike kuvade Hollands bekostnad, och
även då Holland åter blev fritt, behöll S.
Kaplandet, Ceylon och en del av Holländska
Guayana. Först 1824 fastställdes gränsen
mellan de brittiska och holländska områdena
i ö. Asien, så att S. fick härska på
fastlandet, Holland på Sundaöarna. Från Frankrike
togs Mauritius.
De sociala reformernas tid.
Imperialismen. Segern över Napoleon var
dyrköpt. Statsskulden hade vuxit oerhört, och
den till följd därav ofantligt ökade
skattebördan påskyndade utbrottet av ekonomiska
kriser, som ytterst också hade sin rot i av
kriget framkallade missförhållanden. Dessa
skärptes genom den efter fredsslutet inträdande
arbetslösheten, som gav upphov till häftiga
folkrörelser. Själen i regeringen var under
dessa år lord Castlereagh, som i sin
utrikespolitik skickligt undvek att alltför intimt
engagera S. i Heliga alliansens reaktionära
in-terventionspolitik. Under den nye konungen
Georg IV (reg. 1820—30) kom det av
nöden i landet och den reaktionära
inrikespolitiken vållade missnöjet åter till utbrott i
samband med konungens skandalösa
skilsmässoprocess, som i hög grad bidrog att nedsätta
konungamaktens anseende. Castlereaghs
efterträdare som utrikesminister, Canning,
fullföljde med kraft hans opposition mot Heliga
alliansens politik. Den nye inrikesministern
Robert Peel (se d. o.) genomförde 1823 en
genomgripande strafflagsreform i humanitär
anda, och åt industriarbetarna gavs en viss
föreningsfrihet (1825). 1828 bildade hertigen
av Wellington en ren toryministär av idel
motståndare till den sedan 1821 på
dagordningen stående frågan om en
parlamentsreform. Wellington medgav testaktens
upphävande 1828 och genomdrev 1829 genom den
s. k. emancipationsakten, att katolikerna
fingo rätt att bekläda statens ämbeten och
sitta i parlamentet. Genom den franska
julirevolutionen, till tiden sammanfallande med
Vilhelm IV : s (reg. 1830—37)
tronbestig-ning, fingo strävandena för en jämnare
fördelning av underhusmandaten (se
Parlament, sp. 682) ökad fart. Konungen var böjd
för en reform, och en whigministär under lord
Grey, som tillsatts 1830, utarbetade ett
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
