Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storbritannien (Historia)
611
1886 en ny ministär Salisbury. I denna
in-togo de unga torydemokraterna en
framskjuten plats, i det att R. Churchill för en tid
fungerade som finansminister och. Salisburys
systerson A. J. Balfour blev minister för
Irland. Under den närmaste tiden upptogs den
inre politiken mest av oroligheterna på
Irland, där dock Balfours fasta regim bidrog
till att skapa bättre förhållanden. 1887
firades drottning Viktorias 50-årsjubileum som
regent, och vid detta tillfälle hölls den första
rikskonferensen, varigenom en ny institution
till riksenhetens stärkande skapades. 1888
genomfördes en djupt ingripande
kommunalreform, varvid London med närmaste omnejd
fick sin egen grevskapsrepresentation. Inom
utrikespolitiken kom frågan om
ställningstagandet till Tyskland att spela en väsentlig
roll. Det alltjämt spända förhållandet till
Frankrike talade för en redan före
Berlin-kongressen inom kabinettet diskuterad
närmare anslutning till Tyskland, men frågan
komplicerades av Tysklands intima
förhållande till Ryssland, och Salisbury kunde ej förmå
sig att ge sitt samtycke till en direkt allians
med Tyskland. 1890 avslöts emellertid det
s. k. llelgolandfördraget, varigenom ön
Hel-goland avträddes till Tyskland i utbyte mot
tyskt erkännande av protektoratet över
San-sibar och en för S. fördelaktig reglering av
gränserna för dess och Tysklands besittningar
i Östafrika. Privilegiebrev (charters) gåvos
åt koloniserande kompanier i Brittiska
Nigeria (1886), Brittiska Östafrika (1888),
Ma-shonaland och Matabeleland (1889), varigenom
brittiska rikets område högst ansenligt
ökades. 1894 gjordes Uganda till brittiskt
protektorat. Under Gladstones fjärde ministär
(1892—94) framlades och förkastades hans
andra home-rule-bill. Hans efterträdare, lord
Rosebery, som genomförde ett flertal reformer
i demokratisk anda, föll redan 1895. 1
Salisburys tredje ministär ingingo även
liberal-unionisternas ledare, varigenom koalitionen
mellan dem och det konservativa partiet blev
definitiv. Båda partierna kallades därefter
»unionister».
Under 1800-talets sista årtionden ingick
den imperialistiska politiken, inriktad på
expansion men även på genomförandet av en
enhetlig konstitution för imperiet, i sitt stora
skede med J. Chamberlain och C. Rhodes som
ledande namn. Under strängt bevarande av
S :s isolerade ställning (splendid isolation) i
den europeiska politiken fullföljdes de
koloniala erövringarna. Wei-hai-wei
»arrenderades» 1898, och s. å. fullbordade Kitchener
Sudans återerövring. Cecil Rhodes’ stora
tanke att skapa ett sammanhängande
brittiskt välde i Afrika (»från Kap till Kairo»)
ledde 1898 till en konflikt med fransmännen,
vilken emellertid bilades (se Fashoda). De
imperialistiska stämningarna nådde sin
höjdpunkt före och under boerkriget (se d. o.) men
gingo därefter snabbt tillbaka. Kriget, som
ett ögonblick tycktes hota hela brittiska
rikets maktställning men vars följder i
stället blevo ett befästande av S:s inflytande
i Afrika, bragtes till slut under Viktorias
son och efterträdare Edvard VII (reg.
1901—10) genom överenskommelsen i
Pretoria (maj 1902). Kort därefter efterträddes Sa-
612
lisbury av Balfour. Den stora politiska
stridsfrågan väcktes genom Chamberlains förslag
om en tariff reform, åsyftande riksenhetens
stärkande genom ett till koloniernas förmån
anordnat preferenstullsystem, vilket
samtidigt åsyftade att skydda brittisk industri
mot den växande utländska, särskilt tyska
konkurrensen. Förslaget splittrade de
konservativa trots Balfours medlande hållning.
Chamberlain utträdde ur regeringen 1903,
och till följd av liberalernas frammarsch och
Chamberlains allt häftigare kampanj för sitt
protektionistiska system avgick Balfour 1905.
En liberal ministär Campbell-Bannerman
bildades med Grey som utrikes-, Asquith som
finans-, Haldane som krigs- och Lloyd George
som handelsminister. Valen 1906 ledde till
ett förkrossande nederlag för unionisterna och
Chamberlain. Den nya ministären vågade i
ett slag förläna de forna boerrepublikerna
full kolonial självstyrelse och belönades
genom snabb utveckling av dessas
lojalitets-känsla mot riket. Campbell-Bannerman avgick
1908, varefter Asquith blev premiärminister.
Lloyd George, nu finansminister, framlade
1909 ett budgetförslag, som på konservativt
håll väckte den häftigaste opposition, särskilt
bland de i överhuset talrikt företrädda
storgodsägarna. överhuset, som ej på länge
använt sin omstridda rätt att avslå
budgetförslag, beslöt att »ej ge sitt samtycke till
billen, förrän den underställts valmännens
omdöme». Vid de följ, nyvalen behöllo
liberalerna sin majoritet men endast under
förutsättning av arbetarpartiets och de
irländska nationalisternas stöd. Detta betydde, att
frågan om home-rule för Irland åter blev
aktuell, och det var uteslutande av hänsyn
därtill, som nationalisterna gåvo regeringen sitt
stöd i den kamp mot överhuset, som blivit
regeringens lösen. Asquith framlade i det
nyvalda underhuset en rad resolutionsförslag,
som fråntogo överhuset all rätt att ändra
eller förkasta finansbillar samt dessutom i
övriga frågor inskränkte överhusets vetorätt
till allenast suspensiv sådan. Dessutom skulle
valperioden till underhuset förkortas från 7
till 5 år. överhuset sökte besvärja stormen
genom att taga initiativ till djupgående
förändringar i sin egen sammansättning och
genom att antaga Lloyd Georges budget. Först
efter nya val och sedan Lloyd George hotat
att bryta motståndet genom att låta konungen
företa massutnämning av pärer, antogs
veto-billen aug. 1911. I överhusets slutliga
eftergift hade Balfour väsentlig andel. Under den
stora författningskrisen hade konung Edvard
avlidit och efterträtts av sin son Georg V.
I samband med hans kröning i Indien 1911
genomfördes vissa betydelsefulla reformer i den
indiska administrationen (se Indien, sp.
529), 1912 sammanfattade i Government of
India act. Den irländska självstyrelsefrågan
behärskade de följ, åren det parlamentariska
livet till följd av den utslagsgivande
ställning, som det irländska nationalistpartiet
fått under författningskampen. Asquiths
home-rule-bill 1912 (se Irland, sp. 728) ledde till
Ulsterunionisternas våldsamma motstånd,
organiserat av sir Edward Carson, och en
häftig konflikt mellan denna grupp och
nationalisterna. Inbördeskriget på Irland syntes stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
