Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Stormaktstiden—Stormhinder
624
Stormfågel, Fulmarus glacialis.
systemet och vilka företrädesvis sökt leda den
internationella politiken. Under 1400- och
1500-talets brytningar uppkommo starka
statsbildningar, ss. osmanska väldet, habsburgska
väldet och Frankrike, senare även
nederländska förbundsrepubliken, Sverige samt England
och ännu något senare Ryssland och Preussen.
Under slutkampen mot Napoleon I (1813—
15) framställde de stater, som främst lett
denna, anspråk på att få ordna och leda
Europas affärer. Det avgörande steget i denna
riktning var alliansen i Chaumont 1 mars
1814 mellan England, Preussen, Ryssland och
Österrike. På Wienkongressen (1815) måste
dessa motvilligt inrymma en plats i sitt råd
även åt det besegrade Frankrike. De fem
makterna el. s., vilket ord först från denna
tid får karaktären av teknisk term,
betraktade sig som garanter för den genom fördragen
1814—15 träffade ordningen. Den relativa
endräkten i denna stormaktskrets sprängdes
dock genom de konflikter, som ledde till
Krim-kriget. Senare vidgades kretsen genom att
det enade Italien (sedan 1867) och Förenta
staterna samt Japan (sedan 1890-talet)
erkändes som s. Det enade Tyskland intog
(efter 1871) Preussens plats.
Den inbördes rivaliteten mellan dessa åtta
s. omöjliggjorde för dem att under senare
delen av 1800-talet utöva ett motsv. inflytande
som under skedet 1815—56. Med
världskriget blev brytningen dem emellan öppen, men
vid krigets slut tog den segrande sidans
stormakter ledningen. Fredsfördragen nämna
dock ej ordet »stormakt» men inrymma en
viss ledande särställning åt de s. k. allierade
och associerade huvudmakterna, näml.
Förenta staterna, brittiska riket, Frankrike,
Italien och Japan. Ät dessa fem stater
inrymdes permanenta platser i Nationernas
förbunds råd. Förenta staterna, som ej
ratificerade fredstraktaterna, ha ej intagit sin plats
däri men likväl vid åtskilliga konferenser
framträtt som s., samverkande med de övriga.
Sedan Tyskland 1926 upptagits i
Nationernas förbund med permanent plats i dess
råd, har dess stormaktsställning ånyo
erkänts. Ryssland star utanför den nya
stor-maktsgruppen efter bolsjeviksegern 1917, och
Österrike (Österrike-Ungern) har upphört att
vara s. — Litt.: R. Kjellén,
»Stormakterna» (2 dir, 1905; 2:a uppl., 4 dir, 1911—13)
och »Stormakterna och världskrisen» (1920);
G. Landberg, »Fredsorganisation och
maktpolitik» (1928). C. H. H. (G. H-n.)
Stormaktstiden, den period av Sveriges
historia, som går från Gustav II Adolfs
tron-bestigning 1611 till Karl XII:s död 1718.
Stormarn [J*tå’r-J, landskap i preuss. prov.
Schleswig-Holstein, n. om Elbe, i övrigt
begränsat av floderna Stör, Bille och Trave. —
Titeln hertig av S. ingick under
holstein-gottorpska husets regeringstid (1751—1818) i
svenska konungatiteln och S:s vapen i
svenska riksvapnet (se Riksvapnet, bild 9).
Stormcentrum, centrum i en cyklon (se d. o.).
Jfr Vind och Väderlek.
Stormflod, av stormar mot kusten
framkallat högvattenstånd, ofta förstärkt av
tidvattnet. Bekanta äro s. vid tyska och
nederländska Nordsjökusterna.
Stormfåglar, Tubinares, ordning bland
fåglarna, omfattande former med lång, rak, i
spetsen hakformigt böjd, djupt fårad näbb.
Baktå saknas oftast, och framtårna äro
förenade med simhud. Alla äro skickliga
flygare och gå endast upp på land vid
häck-ningstiden. De leva av havsdjur. De
egentliga s., Procellaridae, utmärkas av att
näsborrarna på näbbryggen helt eller delvis
äro förenade till ett enda rör. Störst bland
dem är jättestormfågeln, Macronectes
giganteus, 80—90 cm lång. Den är
hemmahörande i världshavens sydligaste delar. Till
levnadssättet är den en rovfågel men äter
även as glupskt. I Nordatlanten och Ishavet
förekommer den vanliga stormfågeln el.
havhästen, Fulmarus glacialis, som är
silvergrå med huvud, hals och undersida vita,
48—53 cm lång, bredden mellan vingspetsarna
110 cm. Dykstormfåglarna, släktet
Pe-lecanoides, från de antarktiska haven, likna
till kroppsformen alkor och simma och dyka
bättre, än de flyga. Beträffande övriga till
s. hörande former, albatrosser, kapduvan,
stormsvalesläktet och liresläktet, se dessa
ord. T. P.
Stormhatt. 1. (Bot.) Se
Stormhattsläktet. — 2. (Krigsv.) Se H j ä 1 m, sp. 1092.
Stormhattsläktet, Aconitum, hör till fam.
ranunkelväxter och omfattar omkr. 60 i
Europas och Asiens bergstrakter växande arter,
högvuxna, fleråriga örter med djupt
handfli-kade blad och stora blommor i klase. Av de
fem stora, oftast blå foderbladen är det
översta hjälmformigt, och under detta sitta två till
långskaftade nektarier ombildade kronblad.
I Sveriges fjälltrakter växer täml. allmänt
A. septentrionale. Som prydnadsväxter odlas
A. napellus och A. cammarum, blåduvor,
som också anträffas förvildade. —
Stormhattarna äro giftiga. G. M-e.
Stormhinder anbringas för att försvåra en
befäst ställnings intagande. S. äro antingen
naturliga el. konstgjorda. De förra
utgöras av klippbranter, kärr, sjöar,
vattendrag o. dyl. De kunna förstärkas genom
uppdämning, anbringande av taggtråd o. s. v.
Konstgjorda hinder böra anordnas så, att de
ej hindra egen eld el. rörelser, att de äro
dolda för fiendens insyn och eld och att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
