Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormvarningar - Stormästare - Storofficer - Storpolen - Storryssland - Storröding - Storsigillbevarare - Storsill - Storsjö - Storsjöen - Storsjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Stormästare—Storsjön
628
på förmiddagen el. senast kl. 12 ett
storm-varningstelegram; och om liknande
vindförhållanden väntas inträffa under natten el.
påföljande dag före kl. 20, avsändes på
eftermiddagen mellan kl. 16 och 17 el. på kvällen
senast kl. 22 till stationen ett
stormvarnings-telegram. 1 detta anges om kuling el. storm
(se d. o.) väntas samt sannolika
vindriktningen. Slutligen anges vilken signal, som skall
hissas. Signalerna, vilka äro flätade av vide
och tjärade, ha en genomskärning av omkr.
1 m. De hissas på omkr. 10 m höga master
enl. följande bestämmelser:
123456789 10
1. Kon kuling frän en riktning mellan n. och v.
2. Tratt » » » » » s. och y.
3. Två koner » » » » » n. och ö.
4. Två trattar » » » » » s. och ö.
5. Tratt över kon » utan angiven riktning
6. Klot över kon storm från en riktning mellan n. och v.
7. Klot över tratt » » » » » s. och v.
8. Kon över klot » » » » » n. och ö.
9. Tratt över klot » » » » » s. och ö.
10. Kon över tratt » utan angiven riktning
Föregångsmän inom s. ha varit Edmund
Halley i England, Brändes och Dove i
Tyskland, Espy och Loomis i Amerika. Man fann
småningom, att stormarna ofta uppträda i
nära anslutning till cyklonerna el.
oväders-centra, och till en början voro
stormprognoserna nästan uteslutande grundade på ett
studium av oväderscentras banor, på
grundval av metoder, som utvecklats av
särskilt Leverrier (se vidare Meteorologi,
sp. 1244), van Bebber och Köppen.
Allteftersom omfattningen av de meteorologiska
observationerna ökades, tillkommo iakttagelser, som
visade sig av värde för stormprognoserna.
Sammanbinder man på väderlekskartorna de
orter, på vilka lufttrycket under de senaste
timmarna (t. ex. 12 el. 3 tim.) ändrat sig lika
mycket, med linjer, s. k. isallobarer, bilda
dessa linjer slutna kretsar kring områden,
inom vilka lufttrycket stigit el. fallit mest.
Svensken Nils Ekholm (se d. o.) utvecklade
på 1890-talet studiet av dessa »fall-» och
»stig-områdens» rörelse till en praktiskt användbar
metod för stormprognoser, och för det svenska
stormvarningsväsendet är denna fortfarande
av fundamental betydelse. Senare ha de
arbeten inom synoptiska meteorologien, som
utförts av V. Bjerknes och hans lärjungar,
särskilt J. Bjerknes, svenskarna E. Calwagen
och T. Bergeron samt norrmannen Solberg,
bidragit att utveckla de vetenskapliga
grunderna för väderleksförutsägelser i allm. och
därmed även för stormprognoserna. Härvid
har särskilt studiet av de s. k.
diskontinui-tetslinjerna inom cyklonerna samt de
temperaturmotsättningar mellan kalla och varma
luftmassor, som uppträda i samband med dessa
linjer, visat sig fruktbart. Jfr
Meteorologi. Axel Wallén har utbildat en metod för
kontroll av de svenska s:s träffsäkerhet och
effektivitet. En i stort sett oavbruten
förbättring av s. från 1922 till innevarande tid
har ägt rum, vilket framgår av följ, tabell:
1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932
0,40 0,41 0,39 0,44 0,46 0,46 0,45 0,46 0,46 0,50 0,49
(Ett idealiskt fungerande prognosväsen svarar
mot värdet 1, ett värdelöst mot 0.)
Efter petitioner om s. 1895 och 1903 ålade
K. m:t Jåv. Meteorologiska centralanstalten
att utsända varningar till rikets västkust.
Anordnandet och uppsikten över
stormvar-ningsstationerna uppdrogos åt
Lantbrukssty-relsen. 1913 beviljade riksdagen anslag för
upprättande av stormvarningsstationer även
på svenska östkusten. 1914 blevo s. till
följd av världskriget inställda, men de
återupptogos hösten 1918. 1919 uppgick
Meteorologiska centralanstalten i nuvarande
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt,
vilken ansvarar såväl för s:s utsändande som
för upprättande och skötsel av
stormvarningsstationer. Från hösten 1914 fungera vissa
kontrollstationer, vilka genom chiffertelegram
till väderlekstjänsten rapportera, då hård vind
börjar och slutar samt dess styrka och
riktning vid olika tidpunkter under stormen. A. Ä.
Stormästare, se Ordnar, sp. 318, 319.
Storofficer, hög ordensgrad (jfr t. ex. H
e-derslegionen).
Storpolen, po. SVielkopolska, benämning på
slättlandet kring Warthe, Polens kärna.
Storryssland, numera mindre bruklig
benämning på de delar av Europeiska
Ryssland, som huvudsaki. bebos av s t o r r y
s-s a r, d. v. s. ryssar i egentlig bemärkelse. —
Storryska, se Ryska språket.
Storröding, zool., se Laxfiskar, sp. 891.
Storsigillbevarare, den ämbetsman, som
bevarar en stats och regents sigill. 1 Tyskland
var fordom ärkebiskopen av Mainz som
ärke-kansler s. I Frankrike kallades s. från
1500-talet garde des sceaux; numera bär
justitieministern titeln. Om s. i England se Lord
k e e p e r. V. S-g.*
Storsill, zool., se S i 11 s 1 ä k t e t, sp. 863.
Storsjö, Härjedalens nordligaste socken,
Hede tingslag, Jämtlands län; 1,751,50 kvkm,
683 inv. (1933), därav 34 tillhörande
lappförsamlingar. Upptages av Härjedalens
förnämsta fjäll samt bebyggda trakter kring
Storsjön och övre Ljungan. 256 har åker,
43,865 har skogsmark, över 120,000 har
im-pediment (fjäll m. m.). Ingår i Hede,
Vemdalens och S. pastorat i Härnösands stift,
Härjedalens kontrakt.
Storsjöen, namn på flera norska sjöar. 1. S.
i Rendalen (se d. o.), Hedmark fylke; 51 kvkm,
251 m ö. h. Avvattnas av Rena till Glommen.
— 2. S. i Odal (se d. o.), Hedmark fylke;
46 kvkm, 130 m ö. h. Avvattnas av
Opstad-elven till Glommen. Ax. S.
Storsjön, namn på många svenska sjöar.
De mest kända äro följ.: 1. Jämtlands
Storsjö, Sveriges till storleken femte sjö,
belägen inom det jämtländska silurområdet
och omgiven av landskapets bördigaste
bygder; 450 kvkm, 292 m ö. h., största djup 74 m.
Genomflytes av Indalsälven. Från
huvudbäckenet med Frösön, Norderön (se dessa ord
samt karta och bild vid Jämtland) m. fl.
öar utgå mot s. den långsträckta Bergsviken
och mot s. ö. Brunfloviken. — 2. S. i
Ådals-lidens och Anundsjö socknar,
Ångermanland; 23 kvkm, 238 m ö. h. Avflyter genom
Juvanån till Ångermanälven. — 3. S. i
Härjedalen, se Ljungan och Härjedalen
(med karta). — 4—6. Sjöar i Hälsingland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
