Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridsvagn - Stridsvagnstrupper - Stridsvärn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Stridsvagn—Stridsvärn
658
Bild 1. Engelsk stridsvagn (1917).
Bild 2. Svensk stridsvagn.
Stridsvagn, ett i forntiden vanligt
stridsmedel, bestående av en låg, tvåhjulig vagn,
försedd med en av bröstvärn omgiven plattform,
varpå den stridande hade sin plats. Vagnen
drogs vanl. av två hästar. Tidigast finner
man s. hos babylonier och assyrer, från vilka
de sedan överfördes till greker och romare.
Efter världskriget återupptogs namnet s.
för de motordrivna, på band gående
pansarvagnar, till en början kallade »tanks»,
vilka uppfunnos under världskriget. Idén till
dessa framlades f. ggn i okt. 1914 av den
engelske översten Swinton, men det tog tid,
innan den slog igenom. Även om några
vagnar prövades i Sommeslaget sept. 1916, dröjde
det dock till slutet av 1917 (det s. k.
tankslaget vid Cambrai), innan det nya vapnet
började användas i större utsträckning. Det
förekom under världskriget eg. blott på
en-tentesidan. Tyskarna hunno aldrig skaffa sig
något större antal s.
Vapnet har senare alltmer utvecklats.
Omkring vagnens hjul löper på vardera sidan
ett 25—30 cm brett, ändlöst band, vars
uppgift är dels att åstadkomma den för
framdrivandet behövliga friktionskraften mot
marken, dels att oavbrutet utlägga den
rullbana, varpå vagnen rullar.
Vagnsunderredet vilar på flera par
bärrullar av stål, vilka rulla på bandens
insidor mellan driv- och stödhjulen samt
uppbära fordonsvikten. Banden anligga mot
marken på en efter vagnstypen växlande längd,
vid vissa lättare typer omkr. 3 m. Vid tyngre
vagnstyper har bandkransen vanl. en
paral-lellepipedisk form (bild 1), enär anliggningen
mot marken eljest skulle komma att ske på
så stor längd, att vändbarheten äventyrades.
Man skiljer vanl. mellan tunga (till omkr. 60
ton), medeltunga (12—24 ton) och lätta s. (6
—12 ton), av vilka de sistnämnda f. n. äro
de mest använda. Dessa, t. ex. de svenska
om 10 ton, äro bestyckade med en 37 mm
kanon och 2 kulsprutor, ha 4 mans
besättning och göra i lättare terräng en fart av
25—30 km per tim. S:s inre utgör ett av
pansar fullständigt omslutet rum med ett
vridbart torn upptill. Pansaret skyddar mot
gevärs- och kulspruteeld på nära håll.
Vagnen får genom banden stor framkomlighet i
bruten terräng; den passerar utan svårighet
diken och tar sig upp för branta sluttningar.
Däremot äro banden mindre gynnsamma för
färd på väg. Vid sidan av dessa lätta vagnar
har man på senare tid infört även s. k.
ultra-lätta, som blott väga 2—2,5 ton och bestyckas
med en kulspruta. Dessas fart och
framkom
lighet äro ungefär lika med de lättas, men
pansaret är svagare. Den nyaste utvecklingen
går ut på att göra s. framkomlig även på
vatten genom att göra alla pansarfogar
vattentäta, förse vagnen med inkopplingsbar
propeller och med flottörer. Försök härmed ha
givit goda resultat. S. anses nu som ett
viktigt hjälpvapen till infanteriet och ha givit
upphov till särskilda stridsvagn strupper.
I Sverige finnes vid Göta livgarde en
strids-vagnsbataljon om två komp. — Som ett slags
s. kunna även anses de s. k. pansar bil ar,
som efter världskriget införts vid kavalleriet.
Dessa, som endast äro avsedda att framgå på
väg el. i lättare terräng, äro vanliga
hjulfordon, lätt pansrade, bestyckade med en 37 mm
kanon och en kulspruta samt försedda med 5
mans besättning. Farten uppgår till omkr.
70 km i tim. G. af W-dt.
Stridsvagnstrupper, se Stridsvagn.
Stridsvärn för infanteri (förstärkt ståvärn).
Stridsvärn utföras i stridslinjen för de
olika vapenslagen. S. för infanteri utgöras av
skyttevärn för gevär- och kulspruteskyttar
samt värn för granatkastare,
infanterikanoner, strålkastare, observationstjänst och
eldledning. För artilleri utföras pjäsvärn samt
observations- och stridsledningsvärn. — Det
enklaste skyttevärnet är skyttegropen
för den enskilde skytten. Flera skyttegropar
kunna förenas till ett sammanhängande
skyttevärn. Ett dylikt kan alltefter den tid, som
står till förfogande, utföras för liggande,
knä-stående el. stående skytt. Medgiver tiden,
utvidgas det enkla ståvärnet till förstärkt
ståvärn (se bild). Skyttevärnet kompletteras
efter hand med anordningar för
underlättande av eldgivning samt för ökat skydd. Så
anordnas nischer för poster, tvärvallar,
huvudskydd, skottgluggar, utfallstrappsteg,
am-munitionsupplag, vattenavlopp och hygieniska
anläggningar samt lättare täckningar till
skydd mot luftbrisadeld. Kulsprutevärn
består av bröstvärn, i regel med embrasyr,
kulsprutebord, skyttebank, förbindelsegång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
