Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Struktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Struktur
672
Bild 2. Klastisk struktur (sandsten).
vid (strökornen) större än de andra
(grundmassan) se även P o r f y r. Med avseende
på partiklarnas sammanfogningssätt
skiljer man i första hand på
kristallinis k, klastisk och glasig (hyalin)
s., de för resp, kristalliniska och
klasti-ska bergarter samt vulkaniska glas
utmärkande s. Den klastiska s. kännetecknas
av genom ett bindemedel hopkittade
fragment av äldre bergarter el. mineralkorn
ur sådana (bild 2), den kristalliniska
däremot av att de enskilda kornen ej
sammanhållas av något särskilt cement utan vid sin
tillväxt ha kristalliserat fast vid varandra
(bild 1). Bland de skilda formerna av de
genom olika anordning av beståndsdelarna
betingade s. märkas främst massformig
el. r i k t n i n g s 1 ö s s. (hos t. ex. granit; se
bild 1), där mineralbeståndsdelarna ligga utan
ordning om varandra, och olika slag av
parallell strukturer: skiffrig s.,
skikt- el. lagerstruktur och f 1 u
i-d a 1-, fluktuations- el.
flytstruk-t u r. De båda förstnämnda utmärka skiffriga,
resp, skiktade el. lagrade bergarter (se S k i
f-fer, Skiffrighet och L a g e r 1). F 1 a
s-r i g s. är en ofullkomligt skiffrig s.
De eruptiva bergarterna erhålla vid sin
bildning karakteristiska s., som i väsentlig mån
skilja sig från dem, som de sedimentära
upp
visa, och hos det tredje slaget av bergarter,
de metamorfa bergarterna el. kristalliniska
skiffrarna, har den ursprungliga eruptiv- el.
sedimentärbergartens s. ompräglats och en ny
s. uppstått, som mer el. mindre fullständigt
döljer den ursprungliga (jfr Bergart och
Bergarts metamorfos). Om tydliga
spår av denna senare återstå, talar man om
uppträdandet av relikt- el. p a 1 i m p s e s
t-strukturer. Det närmare studiet av
dessa strukturella förhållanden måste i regel
göras under mikroskopet, i slipprov (se d. o.).
Samtliga de denna artikel illustrerande
figurerna utgöra fotografier av eller teckningar
efter sådana slipprov.
Till det på art. Bergart om
eruptivberg-arternas stelningsstrukturer i
största allmänhet sagda få här några tillägg
göras. Om bergarten vid sitt stelnande ej blivit
helt och hållet kristallinisk (h o 1 o-, h e 1- el.
fullkristallinisk), får den sålunda
bildade mellanformen mellan den kristalliniska
s. och de vulkaniska glasens glasiga s.
namnet hypo- el. halvkristallinisk el.
hyalomikt s. De flesta djupbergarter, i
främsta rummet granit, karakteriseras av en
hypidiomorft (se d. o.) kornig
strukturform, som benämnes eugranitisk,
gr anitisk el. granitoid s. (bild 1) och
i vilken de mörka mineralen (biotit,
horn-blände, augit m. m.) i regel visa högre grad
av idiomorfi än de ljusa mineralen (fältspat,
kvarts m. m.). I motsats därtill utmärkes
diabasernas (se d. o.) o f i t i s k a s. (se pl.
till art. Bergart) av att de ljusa
mineralen, i detta fall fältspaterna (plagioklaserna),
äro betydligt bättre idiomorft begränsade än
de mörka mineralen (augit m. m.). Om den
granitiska strukturen blott föreligger i
mikroskopisk skala, säges den vara
mikrogranit i s k. Bland övriga stelningsstrukturer
spela de regelbundna sammanväxningarna (i
m-plikationsstrukturer) mellan olika
mineral en viktig roll. Främst märkes
skrift-granitisk s., uppkallad efter den i
gra-nitpegmatit uppträdande s. k.
skriftgraniten (se G r a n i t). Denna är så grov, att den
Bild 3. Kataklasstruktur (granitmylonit med
uppkrossat större fältspatkorn).
Bild 4. Granoblastisk struktur (granitgnejs).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
