Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Struktur - Strukturformler - Strukturisomeri - Strukturkemi - Strukturmark - Struma (sköldkörteln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Strukturformler—Struma
674
tydligt framträder redan för blotta ögat. Den
mikropegmatiska el.
granofyri-s k a s. i granitporfyr (se d. o. och G r a n
o-f y r) är samma s. i mikroskopisk skala. P o
i-kilitisk s. åter ger exempel på en icke
regelbunden sammanväxning mellan två olika
mineral: små korn av det ena äro
oregelbundet och utan gemensam orientering inströdda
i många gånger större individ av ett annat
mineral. De flesta eruptivbergarter ha
visserligen massformig s., men ej sällan förekomma
dock även parallellstrukturer av olika slag.
I både yt- och djupbergarter kan sålunda
fluidalstruktur uppträda, visande sig i mer
el. mindre utpräglad parallellanordning av
ta-velformiga mineral m. m. el. en viss
strim-mighet eller slirighet, allt tydande på att
magman under sitt stelnande varit i
trögflytande rörelse. I sin helhet massformiga
eruptivbergarter innehålla vidare i en hel del
fall mineralaggregat med centrisk anordning.
Exempel på sådana centriska s. lämna
den av radialstråliga, oftast mikroskopiska
sfäroliter (se d. o.) förorsakade
sfärolit-strukturen och den av flera cm till åtm.
någon dm stora, koncentriskt byggda klot
betingade klotstrukturen hos t. ex.
klotgranit (se G r a n i t). B 1 å s i g el. s 1 a
g-g i g s. förekommer ej sällan hos vulkaniska
bergarter och beror på att det bildats
gas-blåsor vid stelnandet. Om porerna senare
fyllts till mandlar (se M a n d e 1 3), föreligger
mandelstensstruktur.
Då de flesta sedimentära bergarter i
stort sett äro skiktade, utmärkas de allmänt
av skikt- el. iagerstruktur. Vissa slag ha
skiffrig s. De mekaniska sedimenten ha
klas-tisk s., under det att sådana sediment, som
kristalliserat ur lösningar, ha kristallinisk s.
Om den hos vissa hithörande bergarter
uppträdande oolitiska s. se Oolit.
Vad slutligen de metamorfa bergarterna
angår, utmärkas de, på vilka enbart den
dynamiska metamorfosen satt sin prägel, av
kataklasstruktur (se bild 3 och K
a-t a k 1 a s). övriga metamorfa bergarter äro
mer eller mindre starkt omkristalliserade.
Denna omkristallisation har försiggått i fast
tillstånd, varvid kristallisationsföljden mellan
de olika i bergarten ingående mineralen ej
gör sig märkbar i deras formutbildning m. m.
på samma sätt som vid utkristallisation ur
en magma. Sådana bergarter, som huvudsaki.
bestå av fältspat och kvarts, erhålla sålunda
vid omkristalliseringen en s., i vilken både
fältspat- och kvartskornen äro oregelbundet
begränsade. Med ett sammanfattande namn
kallas de metamorfa bergarternas omkristalli*
sationsstrukturer för kristalloblastisk
s. (av grek. blastél’n, framspira). I synnerhet
de kontaktmetamorfa men även en del
regio-nalmetamorfa bergarter äro massformiga el.
endast svagt skiffriga och ha en g r
anobla stisk (kornig) s., även kallad b i k a k e-,
gatstens-, hornfels- el.
mosaikstruktur (se bild 4). De flesta
regional-metamorfa bergarter, de egentliga kristallina
skiffrarna, äro emellertid tydligt skiffriga.
Deras struktur
(kristallisationsskiff-righet, jfr bilden till art. Gnejs)
ut-märkes av parallellanordning av de enskilda
mineralen, vilka på grund av den
omkristallisation, som ägt rum, icke visa spår av
mekaniska deformationer. N. Zn.
3. (Lantbr.) Åkerjordens olika grad av
sammanhang och luckerhet. Jfr Jordarter.
Strukturformler, kemiska formler (se d. o.),
som åskådliggöra föreningars struktur, d. v. s.
atomernas lägen och bindningssätt i
molekylen (se I s o m e r i, sp. 799).
Struktürisomerl, kem., se Isomeri, sp. 799.
Strukturkemi, läran om de kemiska
föreningarnas struktur.
Strukturmark, geol., se Rutmark.
Strüma, lat., sjuklig förstoring av
sköldkörteln (se d. o.). S. nämnes första gången
som endemisk i Sverige 1815. Magnus Huss
(1851), Gävle-Dala läkareförening (1893), senare
Fjellander, I. Holmgren, Gibson, Holmström,
Höjer ha bl. a. bidragit till kännedomen om s.
i Sverige. — En s. kan vara av olika natur.
Den kan vara ett delsymtom av Basedowska
sjukdomen (jfr d. o.). Förstoringen av körteln
är då måttlig men blodtillförseln
utomordentlig, funktionen i hög grad stegrad. S. kan
uppträda som en toxisk reaktion vid en
sjukdom på annat håll, t. ex. en lungtuberkulos.
S. kan bero på att körtelvävnaden börjat växa
såsom svulstväv, struma malignum. Alla dessa
former äro sällsynta, jämförda med
»sporadisk» och »endemisk» s. Härmed betecknas
ett över hela jorden i vissa trakter
förekommande tillstånd av sköldkörtelförstoring, som
i sina lindriga grader knappast kan
betecknas som sjukligt men i svårare grad hotar
hälsa och liv, dels genom tryck på
luftstrupen, dels genom inverkan på hjärta, hjärna
o. a. organ, ej minst hos havande kvinnor,
då s. kan inverka på hela fostrets utveckling.
I sina första stadier är den endemiska s. en
enkel hyperplasi och hypertrofi, men mycket
snart inträda degenerativa förändringar, som
kunna ge en mycket brokig bild, med cystor,
bindvävsökning, blödningar, förkalkningar etc.
— Den endemiska förstoringen av
sköldkörteln är bunden till vissa trakter. På
lågslätten är sköldkörtelns medelvikt hos en vuxen
upp mot 20 g. I närheten av vattendrag,
särskilt floder, och på lindrigare sluttningar är
medelvikten större, och hos en el. annan
känslig person, oftast en kvinna, blir förstoringen
framträdande som en »sporadisk s.». I
trakter med kraftigare sluttningar, särskilt
nedom dessa och i bottnen av djupa dalar, blir
sköldkörtelns medelvikt än större, och
flertalet människor av båda könen visa en
sköldkörtelförstoring, synlig för blotta ögat
(stru-maendemi). I Sverige träffas en sådan i
två områden, det södra omfattande största
delen av Småland med maximum i Emmådalen,
det nordliga från Kolmården över
Kilsbergen, Bergslagen, största delen av
Kopparbergs län och s. Norrlands kustland,
sträckande sig upp till Anundsjö. Inom dessa
områden ha ej endast människor, minst 300,000
pers., utan även husdjur, hästar, kor, får,
hundar och kattor endemisk s. Strumafria
äro de skånska, halländska och västgötska
slätterna, Bohuslän, slättlandet i Dalsland,
lidbebyggelsen på platån s. v. om Jönköping,
Öland, Gotland, en del av Södermanland,
Uppland, nordligaste Dalasocknarna, v. Härje-
XVIII. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
