Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Struma (sköldkörteln) - Struma (flod) - Strumpa - Strumpebandsorden el. S:t Georgsorden - Strupe - Struphuvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Struma—Struphuvud
676
dalen, nordligaste Norrland. Där den
endemiska s. är mest utbredd, förekommer också
endemisk kretinism (se d. o.). Där
bergsluttningarna äro väldigare än i Sverige, ss. i
Alperna, Pyrenéerna och Himalaja, är den
endemiska s. sedan äldsta tider känd som än
mera svårartad än i Sverige.
Orsakerna till den endemiska s. äro
ännu ej uppdagade. Säkert kunna många
faktorer, ej minst olika näring, modifiera
sköldkörtelns utseende och funktion. Den
sannolikt förekommande obekanta gemensamma
faktorn antages f. n. av många vara att söka
bland elektriska fenomen. — Behandlingen av
s. beror på dess art. Den kirurgiska
exstirpa-tionen står ännu i förgrunden, varvid en del av
körteln kvarlämnas, då annars svåra symtom
inträda, dels kramper, dels slöhet m. m.
Röntgen- och jodbehandling tilldraga sig allt större
intresse, delvis som inledning till ett
operativt ingrepp. — Den viktigaste profylaxen
mot endemisk s. är att undvika strumatrakt,
där känslig person kan förvärva en sådan på
några månader. S:s tillväxt kan hållas
tillbaka av en liten daglig el. åtm. varje vecka
upprepad joddos, motsv. jodtillförseln i
havs-trakter, ung. 0,1—0,2 mg jodkalium per dag.
Enklast erhåller man denna dos genom att i
hushållet använda »jodsalt», koksalt, som
tillsatts en lämplig halt jodkalium. J. A. Hjr.
Struma [stro’-], grek. Strymön, turk.
Kara-su, flod på Balkanhalvön, upprinner på berget
Vitosa, genomflyter Tachinosjön och
utmynnar i Egeiska havet; omkr. 400 km lång.
Största bifloden är Strumica (jfr 8
alo-nikifronten).
Strumpa. 1. Under medeltiden bildade
fot-och benbeklädnaden ett enda
sammanhängande plagg av ylletyg; handstickade s. nyttjades
först i början av 1400-talet, maskinstickade
först mot slutet av 1500-talet. Under 1600- och
1700-talet voro s. ofta prydda med kilar i
annan färg el. broderade sådana,
sämskskinns-strumpor förekommo även. Den svenska
allmogen har långt in på 1800-talet på vissa
håll burit s. av vadmal. A. Lwn.
2. Glödstrumpa, se Glödljus.
Strumpebandsorden (eng. Order of the
gar-ter) el. S : t Georgsorden, Englands
förnämsta och äldsta kungl. riddarorden,
instiftad av Edvard III omkr. 1350. Om anledningen
till S:s instiftande finnas flera legender från
långt senare tid, vilka ej förtjäna minsta
tilltro (t. ex. berättelsen om hur grevinnan av
Salisbury på en hovbal tappade ett
strumpeband, som Edvard III egenhändigt skulle ha
tagit upp). — Det ursprungliga
ordensteck-net var ett strax under vänstra knäet fäst
strumpeband med devisen: »Honi soit
qui mal y pense» (skam den, som tänker illa
härom). Henrik VII skall ha infört den ännu
vid högtidliga tillfällen brukliga
ordens-kedjan av emaljerat guld med
vidhängande bild av S:t Georg. Henrik VIII
fastställde 1522 statuter för S. och införde för
dagligt bruk en oval, gyllene bild av S:t
Georg, inramad av strumpebandet (se bild 18
till art. Ordnar). Karl I införde ett blått
sidenband, som nu bäres över vänstra
axeln till högra höften. Dessutom tillkom
ung. samtidigt en kraschan, vars runda
mittparti upptages av ett rött, grekiskt kors,
omgivet av strumpebandet. S. har endast en
grad, och de inhemska riddarnas antal —
kungl. husets medl. undantagna — får ej
överstiga 25. — S. kan även tilldelas utländska
furstar och statschefer. E. E. A-n; S. Lpt.
Strupe, se Luftstrupe,
Luftstrupens sjukdomar, Matstrupen och
Matstrupens sjukdomar.
Struphuvudet hos människan, t. v. sett framifrån,
t. h. bakifrån.
Struphuvud (grek. la’rynx), luftstrupens (se
d. o.) avslutning uppåt, är ett andningsorgan
och röstapparatens (se d. o.) ljuddosa. S. är
beläget i halsens främre övre del, tätt under
huden. Ovan s. ligger svalget, bakom s.
matstrupen. S. är sammansatt av det
sigillrings-formiga ringbrosket (II), en omvandlad
trakealring, av det ovanpå Ii vilande
sköld-b r o s k e t (S), vars stora främre huvuddelar
mötas framtill i ett hos mannen starkt
framskjutande vinkelparti (adamsäpplet), hos
kvinnan mindre markerat och med trubbigare
vinkel, vidare av det pariga kannbrosket
(K) och struplocket (epiglottis; E).
Brosken sammanhållas av muskler, ligament och
ledkapslar, varigenom de ha en viss inbördes
rörlighet. S. är medelst muskler förenat med
bröstbenet, nyckelbenen, tungbenet och tungan
och kan härigenom dels fixeras i ett bestämt
läge, dels förskjutas uppåt—nedåt och framåt
—bakåt. Broskskelettet omsluter en håla
(cavum laryngis). Från kannbrosken baktill
till sköldbroskets vinkel framtill löper på var
sida ett koniskt, muskelhaltigt veck i den
slemhinneklädda väggen, vilket enl. sin
funktion och sitt utseende uppifrån kallas
stämband (äkta stämband, labium vocale,
liga-mentum vocale). Mellan stämbanden, som vid
vanlig andning mötas framtill i spetsig vinkel,
finnes ljud- el. röstspringan (rima
glotti-dis). Ovan stämbanden ligga med dem
parallella veck, fickbanden (falska stämbanden,
plicae ventricularis), mellan stäm- och
fickbanden Morgagnis ficka (ventriculus laryngis),
som levererar det sekret, vilket håller
stämbanden fuktiga och mjuka. Röstspringans
form och längd varieras vid tongivningen
alltefter stämbandens ställning och spänning (se
R ö s t a p p a r a t). Härvid samverka s :s yttre
och inre muskler. När röstspringan är sluten,
finnes bakom den ett litet trekantigt rum
för andningen, rima respiratoria. Struploc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
