Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strzygowski, Joseph - Strå (botanik) - Strå (socken) - Stråare - Strådöd - Stråfoder - Stråk - Stråka - Stråke - Stråken (sjöar) - Stråkinstrument - Stråkkvartett - Stråknäckare - Strålben - Strålblomstrig - Stråldjur - Stråle - Stråle (af Ekna), släkt - Stråle (af Ekna), Gustaf Holdo - Strålfilter - Strålkastare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Strzygowski—Strålkastare
684
Strzygowski [stfygåTski], J o s e p h,
österrikisk konsthistoriker (f. 1862 7/3), prof, i
konsthistoria i Graz 1894 och i Wien 1909,
lärare vid Äbo akad. 1921—25. S., som är en
av samtidens
förnämsta vetenskapsmän på
sitt område, började
som klassisk arkeolog.
Han framlade i
programskrifterna »Ori-ent oder Rom?» (1901)
och »Klein-Asien. Ein
Neuland der
Kunstge-schichte» (1903) den
omvälvande
uppfattningen, att Europas
medeltidskonst
uppstått i Orienten och
icke ur den
senromer
ska konsten (jfr Romersk konst, sp. 1032).
1 bl. a. »Die Baukunst der Armenier» (2 bd, 1918)
går S. vidare på samma linje. S. har i»Altai-Iran
und Völkerwanderung» (1917), »Der Norden
in der bildenden Kunst Westeuropas» (1926;
2:a uppl. 1930) och »Die altslavische Kunst»
(1929) påvisat oväntade förbindelser mellan
ornamentiken i Norden (n. Europa och
Östasien) och den europeiska medeltiden. S:s
geniala uppslag ha i hög grad gagnat
konstforskningen och fört den in på nya vägar.
Bland hans många arbeten märkas ytterligare
»Byzantinische Denkmäler» (2 dir, 1891—93;
d. 3 utg. av E. Diez och J. Quitt 1903), »Die
Bil-dende Kunst des Ostens» (1916), »Den kristna
kyrkokonstens ursprung» (1920) och »Asiens
bildende Kunst in Stichproben» (1930). Se
även »J. S. Festschrift» etc. (1932). E. L-k.
Strå, bot., se Stam.
Strå, socken i Östergötlands län, Dals
härad, på östgötaslätten, s. om Vadstena; 17,37
kvkm, 555 inv. (1932). 1,488 har åker, 25 har
skogsmark. Ingår i Vadstena, S:t Pers och
S. pastorat, varmed framdeles örberga och
Nässja förenas, Linköpings stift, Dals kontr.
Stråare, zool., se A 1 f å g e 1.
Strådöd, död på strå (= halm), i motsats
mot död i strid.
Stråfoder, lantbr., se Fodermedel.
Stråk, skpsb., se Bordläggning 1.
Stråka, se Linberedning’.
Stråke, den tagelförsedda stav, med vilken
strängarna strykas på stråkinstrumenten.
Violinstråken fick sin nuv. form på 1770-talet
(genom F. Tourte). — Man skiljer mellan
ned-stråk (p]) och uppstråk (\7). T. N.
Stråken. 1. Av Tidan genomfluten,
långsträckt, smal sjö i n. Smålands och
Västergötlands mest höglänta gränstrakter; 21,5 km
lång, 9 kvkm, 207 m ö. h., 37,5 m djup. —
2. Gränssjö mellan Norrvidinge och Allbo
härader i n. Kronobergs län; 8 kvkm, 185 m
ö. h., 12,5 m djup. Invid S. i Aneboda
socken Södra Sveriges fiskeriförenings
försöksstation och fiskeriskola samt Lunds univ:s
limnologiska laboratorium.
Stråkinstrument, instrument, som spelas
med stråke. De vanligaste äro violin,
altviolin, violoncell och kontrabas. S.
förekomma i Europa sedan 800-talet och torde ha
kommit från Asien. De äldsta s. under
medeltiden voro gigan (se d. o.) och fidlan
(skruvplatta och flat kropp). Ur båda dessa
framgick mot medeltidens slut gamban och
efter 1500 violinen. T. N.
Stråkkvartett, ensemble av två violiner,
altviolin och violoncell; även komposition för
dessa fyra instrument (i sonatens form med
allegro, andante, scherzo [menuett] och
allegro). — Tillägges ännu en altviolin el. en
violoncell, uppstår en stråkkvintett,
tillläggas båda en stråksextett o. s. v. T. N.
Stråknäckare, Leptosphaè’ria culmifräga el.
L. herpotrichiöäes, snyltsvamp, som angriper
och försvagar nedersta stråleden hos råg och
vete, så att strået lätt knäckes, och
därigenom medverkar till uppkomsten av liggsäd
(se d. o.). H. J. Dft.
Strålben, se A r m b e n och Hov, sp. 47.
Strålblomstrig säges en blomkorg vara, när
kantblommorna äro tunglika, diskblommorna
rörformiga.
Stråldjur, Radiäta, i den äldre
djursystematiken gemensam benämning på de två
radiär-symmetriskt byggda grupperna c e 1 e n t e r
a-ter och tagghudingar (se dessa ord).
Stråle. 1. (Fys.) Den riktning, i vilken
energien utbreder sig från en kropp. Se vidare
Elektriska urladdningar,
Kanalstrålar, Katodstrålar, Ljus,
Radioaktivitet, Röntgenstrålning
och Strålning.
2. (Her.) Se Gironerat fält.
Stråle (af E k n a), svensk släkt,
härstammande från fogden Anders Svensson
(d. 1604), som 1574 adlades med namnet S.
Hans son Olof Andersson S. (d. 1648)
blev 1611 ståthållare på Älvsborg, som han
uppgav till danskarna efter en häftig
belägring 1612, för vilket han 1619 fick böta. Han
var 1614—19 vice president i Svea hovrätt.
Hans ättling kapten Adam Fredrik S.
(1730—68) utmärkte sig vid Stolpe-Fehr i
Pommern 1760. Den sistnämndes brorsons son
justitierådet Nils Wilhelm S. (1787—
1853) var fader till landshövdingen i
Stockholms län Wilhelm S. (1816—1902) och
G. H. S. (se nedan).
Stråle (af E k n a), Gustaf H o 1 d o,
in-dustriidkare, skriftställare (1826—96); jfr
släktövers. Blev 1853 disponent vid
Rörstrands porslinsfabrik och utvidgade betydligt
fabrikens verksamhet.
Som medlem av
borgarståndet deltog S. i
riksdagarna 1862—63
och 1865—66 samt var
1867—69 och 1876—
78 led. av Andra och
1879—88 av Första
kammaren. S. skrev
bl. a. »Rörstrand och
Marieberg» (1870) och
»Grafkärl funna i
svensk jord» (1873),
de första arbeten, som
utgivits i sv.
kerami
kens hist., samt monogr. om Rörstrand (1879),
Marieberg (1880) och Alingsås (1884). (E. L-k.)
Strålfilter, fotogr-, dets. som ljusfilter (se
d. o.).
Strålkastare, belysningsapparat,
konstruerad för utsändning av ett koniskt ljusknippe
i viss bestämd riktning. För krigsbruk
avsedda s. benämnas efter kalibern (spegelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
