Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Strålning
688
diagram) gälla vissa strålningslagar,
vilka anta sin enklaste form för en absolut
svart kropp, en kropp, som absorberar
all s., som träffar den. En ihålig, inuti
svärtad kropp med ett fint hål för s:s in- och
utträde kommer mycket nära detta ideal.
Strålningslagarna äro nu följ.: 1) Totala
utstrålningen är proportionell mot fjärde
poten-sen på kroppens absoluta temp. (Stefans
el. Stefan-Boltzmanns lag). 2) Den
våglängd, för vilken man får största
intensiteten, är omvänt proportionell mot
absoluta temp.; deras produkt är 0,288 cm X grad
(Wiens förskjutningslag). Vid praktiskt
uppnåeliga temp. ligger maximet i ultrarött,
vilket föranledde den förr brukliga
benämningen strålande värme för ultraröd s. Ju
högre temp. är, desto större blir det synliga
ljusets andel i totalstrålningen, vilket är av
vikt bl. a. för glödlampors verkningsgrad.
Samtidigt går färgen från rött över gult till
vitt. 3) Intensiteten vid det nämnda maximet
är proportionell mot femte potensen av
absoluta temp. 4) Intensiteten som funktion av
våglängd och temp. ges av Plancks
sträl-ningslag, uttryckt i formeln
konstant
Ä5
–––––Här är i
vågläng-h c
,\kT ’
den, e basen för de naturliga logaritmerna,
h Planeks konstant, c ljushastigheten, k Boltz
manns konstant och T absoluta temp. Den
enl. denna lag beräknade
intensitetsfördel-ningen stämmer med kurvorna på diagrammet.
För en ej svart kropp med.
absorptionsför-mågan a (a ett tal mellan 0 och 1) är
utstrålningen för varje våglängd lika med a
gånger den svarta kroppens s. för samma
våglängd och temp. (Kirchhoffs lag). Ju bättre
reflekterande el. ju mer genomskinlig
kroppen är för en viss våglängd, desto mindre
utstrålar den av samma våglängd. Detta
utnyttjas bl. a. i termosflaskan (se d. o.). En
kropp, som har samma absorptionsförmåga för
alla våglängder, kallas grå; den utsänder
enl. Kirchhoffs lag en s., som har samma
kvalitativa sammansättning som den svarta
kroppens s. men är svagare än denna.
Strålningslagarna ha betydelse bl. a. för pyrometrien
(se P y r o m e t e r).
I vissa fall får man en väsentligt förstärkt
s. inom ett begränsat våglängdsområde (s
e-1 e k t i v s.). Tekniskt viktig är
auerstrum-pans (se G 1 ö d 1 j u s) selektiva s. i gulgrönt,
vilken bidrar till en förbättrad ljusekonomi.
S., som ej framkallas av hög temp., kallas
luminescens (se d. o.). Den följer ej
ovanstående strålningslagar. Se även S t r
ål-n i n g s 1 ä r a. Sv. B-r.
Solstrålning. För de flesta beräkningar över
solstrålningens styrka inom atmosfären är det
praktiskt taget tillåtet att betrakta
solar-konstanten (se d. o.) som en konstant och utgå
från försvagningen vid gången genom
atmosfären som den förnämsta orsaken till
solstrålningens variationer. Denna försvagning
uppkommer i synnerhet på två sätt. Dels
dif-funderas s. genom reflexion mot stoft- och
vattenpartiklar och även mot luftmolekylerna
själva. Denna försvagning är starkast för de
korta våglängderna, under det att de långa
vågorna betydligt mera obehindrat passera
atmosfären. Dels absorberas s. inom vissa
våglängsgebit selektivt: härigenom
uppkomma de från jordatmosfären härrörande
absorp-tionslinjerna och absorptionsbanden. De
starkaste av dessa ligga inom det infraröda
spektrum, d. v. s. uppträda för vågor, som
äro längre än de längsta synliga ljusvågorna.
Den största absorptionen härrör från
vattenånga och kolsyra, vilka äro karakteriserade
av ett flertal breda och väl markerade
absorp-tionsband.
Ju lägre solen står, desto längre är det
atmosfäriska skikt, som s. måste genomlöpa
för att nå observationsorten, och desto mer
försvagas därför också s. genom absorption
och diffusion. På våra breddgrader når
solstrålningen vid middagstiden vid
sommarsolståndet stundom en intensitet av något mer
än 1,40 gramkalorier per kvcm och min. och
ligger i allm. vid denna årstid vid
middagstiden mellan 1,15 och 1,35 vid klar himmel.
Vid sextiden, då solen står lägre, är
intensiteten i allm. mellan 0,90 och l,io. På vintern
är ju solhöjden i allm. lägre än på sommaren,
men å andra sidan är atmosfären då mera fri
från stoft o. a. diffunderande partiklar och
innehåller även betydligt mindre vattenånga.
S. har därför t. ex. i dec. vid middagstiden på
60° n. lat. ofta ett värde, som ligger mellan
omkr. 0,90 och l,oo.
Samma skillnad, som råder mellan
förhållandena under sommar och vmter på våra
breddgrader, föreligger även mellan de höga
och låga breddgraderna. Solens medelhöjd är
ju större på de låga breddgraderna än på de
höga och det atmosfäriska skikt, som
strålningen genomlöper, därför i allm. mindre på
de låga breddgraderna. Men å andra sidan är
atmosfärens halt av vattenånga och
diffunderande partiklar i allm. betydligt större på
låga breddgrader. Härigenom uppkommer en
kompensation, och de höga breddgraderna äro
ofta särskilt under sommartiden i fråga om
s:s styrka rentav fördelaktigare lottade än
de låga breddgraderna, trots att solens höjd
vid middagstiden är betydligt större för de
senare. Den största intensiteten når den från
solen utsända s. för våglängder av omkr.
5,000 ÄE, d. v. s. för blågrönt ljus. Då
ljusvågorna, om vi bortse från den selektiva
ab-sorptionens inverkan, försvagas mera, ju
kortare de äro, uppträder för den s., som när
fram till jordytan, en förskjutning av
inten-sitetsmaximum mot längre våglängder, och
denna förskjutning är större, ju större
försvagningen är genom diffus reflexion. Sålunda
ligger vid låga solhöjder och stark diffusion
intensitetsmaximum i gult el. rött.
Den undre våglängdsgränsen för s. ligger
vid omkr. 2,900 ÄE. För kortare våglängder
har s. en knappast mätbar intensitet. Denna
utsträckning har säkert med rätta tillskrivits
den selektiva absorptionen hos ozon i de högre
luftlagren. Trots att ozon ej heller i dessa
luftlager förekommer annat än i mycket små
mängder, är dess absorption för våglängder,
kortare än 2,900 ÄE, ytterst intensiv. Det
våglängdsområde, som ligger mellan 2,900 och
3,200 ÄE, är av särskild betydelse, emedan
det framkallar pigmentering av huden, i många
fall visat sig ha starkt bakteriedödande
ver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
