Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
Stubbröta—Studenter och arbetare
714
marken. Då stubbarna innehålla omkr. 20 %
av ett bestånds virkesmassa, har man länge
sökt tillgodogöra sig stubbveden. Numera
sker s. med sprängning el. med maskiner.
Stubbröta, sjukdom hos barrträden,
förorsakad av svampen Polyporus annosus-
Svampen angriper rotsystemet och från detta även
stammens nedre del. W. E-n.*
Stubbs [stabz], William, engelsk
historiker (1825—1901). S. prästvigdes 1850, blev
prof, i Oxford 1866, canon vid S:t Paul’s i
London 1879, biskop i Chester 1884 och i
Oxford 1888. S., som var starkt influerad av
den tyska historieskrivningen, är
grundläggaren av det exakta vetenskapliga studiet av
den engelska medeltiden, icke minst genom
sin mönstergilla verksamhet som utgivare av
medeltida dokument och krönikor i Rolls
Series. Hans främsta verk är »Constitutional
his-tory of England» (3 bd, 1874—78),
grundläggande ehuru nu föråldrat (går till Tudorernas
tronbestigning). S:s historiska skola blev av
stor betydelse för den engelska
historieskrivningen. R. Sv-m.
Stubbstjärtar, zool., se T i n a m i d a e.
Stubbören kallades i Norrland den efter
antalet fällda träd (el. stubbarna efter sådana)
beräknade avgift, som erlades dels av
sågverken för privilegierad stockfångst på
kronans skogar, dels av befolkningen för
avverkning på kronoskog av sågtimmer, tjärvirke,
ved m. m. Kbg.*
Stubin (it. stoppi’no, av lat. stüpa, blånor),
tändrör, avsett för antändning av
sprängskott och sprängladdningar. Man skiljer på
krutstubin och detonerande s. — K r u
t-s t u b i n e n, vilken uppfanns av
engelsmannen William Bickford 1831, utgöres av en
svartkrutskärna, som omspinnes av jute- och
bomullsgarn och därefter överdrages av ett
fuktisolerande lager av asfalt och tjära el.
gummi. Krutstubinen, som tillverkas i
längder om 7,3 m, har en diam, om omkr. 6 mm
och levereras i form av ringar. Vid
antändning av sprängskott avskäres härför
erforderlig längd av stubintråden, som i ena
ändan förses med en tändhatt, där
sprängämnena ej tändas direkt av låga. S:s
förbrän-ningshastighet utgör omkr. 2 min. per m.
Inom landet tillverkas krutstubin vid Nora
tändrörsfabrik. — Detonerande s. el.
knallstubin utgöres antingen av blyrör, fyllda
med trinitrotoluol el. tetranitrometylanilin,
el. ock av nitropentaerytrit, omspunnen på
enahanda sätt som krutstubinen. Den
begagnas i stor utsträckning för militära ändamål
och även inom bergshanteringen vid samtidig
tändning av ett flertal sprängskott.
Detonerande s. tillverkas i Sverige vid Bofors,
Gyt-torp och Åkers krutbruk. — För tändning av
fyrverkeripjäser nyttjas dessutom en relativt
hastigt brinnande s., fyrverkeristubin,
vilken utgöres av ett med salpeterlösning
impregnerat bomullssnöre, som överdrages
med en deg av mjölkrut, sprit och gummi
arabicum och efter torkning med fernissat
papper. G. v. F.
Stubljan, se L j a n.
Stuck (it. stucco), byggnk.,
murbrukslik-nande massa, som alltefter ändamål och
användningssätt beredes av olika beståndsdelar,
ss. kalk, gips, fin sand, marmormjöl, krita
och färgämnen. S., som användes mycket
redan under antiken, begagnas till puts på
väggar och tak, till listverk, ornament,
reliefprydnader o. dyl. Man skiljer mellan »äkta»
stuckarbeten, som utföras av massa, i vilken
färgämne inblandats, och »oäkta», där
färg-ning och ådror anbringas, sedan massan
utformats. Till sistnämnda klass kunna även
gjutna stuckaturer (stuckarbeten) hänföras.
— Stuckator, stuckarbetare. C. G-m.*
Stuck [Jtok], Franz von, tysk målare
och skulptör (1863—1928). Efter utbildning i
München slog S. igenom som skämttecknare i
Fliegende Blätter, övergick så till att måla,
först i pastell, därefter i olja. Han målade i
rask följd en rad motiv ur den klassiska
fabelvärlden, bibliska, allegoriska och romantiska
målningar. Påverkan av Böcklin är uppenbar
i hans ämnesval, ofta nog även i både
uppfattning och stil, ej minst i hans
skämtsamma, groteska, levnadsfriska faun- och
ken-taurtavlor. Bland hans målningar märkas
vidare »Oidipus tyder sfinxens gåta», »Maria
inför den döde Kristus» (1890), »Kristi
frestelse», »Korsfästelsen» (1891), »Sinnligheten»,
»Synden», »Lasten», varianter av motivet en
naken kvinna, omslingrad av en jätteorm. Som
porträttmålare hade S. Lenbach till förebild.
Även på det dekorativa och konstindustriella
området var S. verksam. Som plastiker
uppträdde han bl. a. med en del småskulptur.
— S. var en kraftnatur, mångfrestare, en
fantasifull improvisatör, i sitt frodiga,
rastlösa skapande en blodfull och rik talang. I
sin sensationsjakt, framför allt i sin strävan
efter uttryck för det demoniska och
förfärande, kunde han nöja sig med överraskande
banala och lättköpta effekter. — S. blev prof,
vid akad. i München och adlades. — Monogr.
av O. Bierbaum (4:e uppl. 1924). G-gN.*
Stuckatür, Stuckator, se Stuck.
Stuckenberg, Viggo Henrik Fog, dansk
författare (1863—1905). Skrev berättelser
(»Fagre ord», 1895, »Valravn», 1896, »Sol»,
1897, »Asmodæus», 1899, m. m.), skådespel
(»Den vilde jæger», 1894, m. fl.) och dikter
(»Digte», 1886, »Flyvende sommer», 1898,
»Sne», 1901, »Sidste digte», 1906). Han var
framför allt romantisk lyriker, som tolkade
Själlands natur, och stämningsskildrare, i
släkt med den psykologiserande, tungsinta
ryska litteraturen. R-n B.
Studach [JtöMa^], Jakob La u rent z,
katolsk biskop (1796—1873), av schweizisk
börd. Prästvigd 1820, kom S. med prinsessan
Josefina till Sverige 1823, blev apostolisk
vikarie 1833, påvlig prelat 1837 och titulärbiskop
1863. Personligen fridsam och flärdlös, stärkte
han rom.-kat. kyrkans ställning i Sverige
samt utgav flera skrifter, däribland
»Schwe-dische Volksharfe» (1826). HgPl.
Stude’nt, person, som avlagt studentexamen;
i mer begränsad mening studerande vid univ.
el. högskola.
Studentbladet, veckotidning, som utkom
1845—46 i Uppsala. Officiellt var Johan
Nybom utgivare, men verklig red. och främste
medarb. var August Sohlman (se d. o.).
Studenter och arbetare, förening, bildad
1886 i syfte att genom personligt umgänge,
vid samkväm med föredrag och diskussioner
minska klyftan mellan de s. k. bildade
klas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
