Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stumm-Halberg, Karl Ferdinand von - Stumpf, Carl - Stundister - Stuoravare - Stupa - Stupning - Stupor - Stuptygel - Štur, Ludevít - Sturdee, sir Frederick Charles Doveton - Sturdza (Stourdza), familj - Sture, ätter - Sture, Algot Magnusson - Sture, Nils Bosson - Sture, Nils Svantesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
721
Stumpf—Sture, N. S.
722
tet av 1800-talet blevo moderna, vilket bl. a.
drog honom in i en berömd strid med
nationalekonomen A. Wagner (se d. o.). L-ts.
Stumpf [/tompf], Carl, tysk filosof och
psykolog (f. 1848), prof. bl. a. i Berlin. Som
psykolog har S. främst synnerligen ingående
behandlat tonpsykologien, även
rumsuppfattningen och känslorna. S. har även behandlat
frågan om indelningen av vetenskaperna och
problemet om förhållandet mellan själ och
kropp. Skr.: »Tonpsychologie» (2 bd, 1883—
90), »Erscheinungen und psyehische
Funktionen» (1907), »Leib und Seele» (1903; 3:e uppl.
1909), »Zur Einteilung der Wissenschaften»
(1907), »Empfindung und Vorstellung» (1918)
m. fl. G. O-a.
Stundi’ster (av ty. Stunde i bet. bönestund),
evangelisk-pietistiska sekter, som uppstodo i
Sydryssland i senare delen av 1800-talet, bl. a.
under påverkan av predikanter bland tyska
kolonister och baptister. Trots förföljelser av
myndigheterna (med förbud 1894) levde s.
kvar som hemliga sekter med flera mill.
anhängare men anklagades under och efter
bol-sjevikrevolutionen för kontrarevolutionära
tendenser.
Stuoravare [sto’å-], se S t o r f j ä 11 e t.
Stüpa, kupolformad gravbyggnad över
kungagravar och sakralt minnesmärke på åt
Buddha vigda platser, se Indisk konst,
sp. 544 och bilder på pl. (jfr B o r o - B o
e-doer, Buddha, sp. 179, och Pagod, sp.
507). — Se även Gravvård, sp. 971. E. L-k.
Stupid, ytterst enfaldig. — Subst-:
Stupiditet.
Stupning, geol., se Strykning.
Stu’por, lat., känslolöshet, dumhet; med.,
bedövning, medvetslöshet (jfr Katatoni).
Stuptygel, se Betsel, med bild 2.
Stur j/tör], Ludevlt, slovakisk patriot,
tidningsman, språkforskare (1815—56). Från
1845 utgav S. Slovenskje Närodiije Novini
(Slovakisk nationaltidning) med bilagan Orol
Tatrånski (Tatraörnen), där han skrev på
slovakiska och stred för att få detta språk
erkänt som skriftspråk. Ö. deltog i den
pan-slaviska kongressen i Prag 1848, där han
talade för slovakernas rättigheter mot ungrarna.
Efter frihetssträvandenas misslyckande måste
han draga sig tillbaka från
publicistverksamheten och ägnade sig åt skaldekonsten
(diktsamlingen »Spevy a piesne», Sånger och visor,
1853, m. m.). C. T-t.
Sturdee [sto’di], sir Frederick Charles
Doveton, brittisk amiral (1859—1925).
Deltog under världskriget 1914—18 bl. a. som
chef för den eskader, som hösten 1914
beordrades till sydamerikanska farvattnen för att
uppsöka och nedkämpa den tyska östasiatiska
eskadern. Genom sjöslaget vid
Falklands-öarna (se d. o., sp. 65—66) fullgjorde S. sin
uppgift. ö-g.
Sturdza (S t o u r d z a) [sto’r-], bojarfamilj i
Moldau, som kan spåras tillbaka till 1400-talet.
Bland dess medlemmar märkas: loan S.,
hospodar av Moldau 1822—28, Mi h ail S.,
hospodar 1834—49, och Dimitrie S. (1833
—1914), rumänsk politiker, chef för eller
medlem av flera ministärer, mest bekant genom
sin verksamhet som utrikesminister till
förmån för Rumäniens anslutning till
trippelalliansen 1883 (se Rumänien, sp. 1202).
Sture, svenska adliga ätter. Namnet är
tidigast (från 1300-talets början) förbundet
med två trol. sinsemellan befryndade släkter,
som efter sina resp, sköldemärken kunna
kallas tjurhuvudsätten och
sjöblads-ätten (se uppsats av G. Carlsson i
Person-hist. Tidskr. 1920). Den förra utdog på
1400-talet; den senare fortlevde till 1503, då dess
mest berömde medlem, riksföreståndaren Sten
Gustavsson S. (se nedan), avled; bland övriga
ättmedlemmar märkes riksföreståndarens
farfars far, Algot Magnusson S. (se nedan). Till
en tredje Sturesläkt (vapen: spets nedifrån)
av danskt — närmast halländskt —
ursprung hörde Sven Nilsson S. (se nedan).
Namnet upptogs omkr. 1450 av Sven S:s dotterson
Nils Bosson, som tillhörde släkten Natt och
Dag (se d. o.), vars vapen han och den av
honom grundade s. k. yngre Stureätten
bi-behöllo. Sistnämnda ätt, till vilken hörde
riksföreståndarna Svante Nilsson S. och Sten
Svantesson S. (om dem och Nils Bosson S. se
nedan), fick grevlig värdighet 1561 (utdöd
på svärdssidan 1616) med Sten Svantessons
son Svante S. Om denne och hans son Nils
Svantesson S., vilka jämte den sistnämndes
bror Erik S. mördades 1567, se nedan och
Sturemorden. Om Nils och Erik S:s
syster Malin S. (1539—1610), som äktade E. G.
Stenbock, se d. o. — Om friherrliga
ätten S. (introducerad 1723, utdöd 1875) se
Natt och Dag, släktövers. G. C-n.
Sture, Algot Magnusson, riksråd (omkr.
1355—1426). Tillhörde sjöbladsätten S. (se
släktövers.) men kallades ej av samtiden S.
Var genom sitt giftermål besläktad med
drot-sen Bo Jonsson, som vid 1380-talets mitt
insatte honom som hövitsman på Oppenstens
och örestens fästen i Västergötland. I denna
egenskap hyllade S. drottning Margareta på
nyåret 1388 och bidrog härigenom väsentligt
till det mecklenburgska kungadömets fall i
Sverige. Han intog sedan en mycket
framskjuten ställning inom unionsaristokratien.
1403—04 var han överbefälhavare i kriget mot
Tyska orden på Gotland och deltog 1416 i
konung Eriks slesvigska fälttåg. G. C-n.
Sture, Nils Bosson, riksråd (omkr. 1426
—9 4 25/8), tillhörde på fädernet ätten Natt
och Dag; jfr släktövers. S. äktade 1457
konung Karl Knutssons kusin Birgitta
Karlsdotter (Bonde) och kom bl. a. härigenom att
allt framgent intaga en utpräglat nationell
hållning i de politiska striderna. 1466 ställde
han sig i spetsen för det parti, som krävde
konung Karls förnyade tronbestigning och
som 1467 lyckades driva sin vilja igenom. S.
utmärkte sig vid kuvandet av Erik
Karlssons (Vasa) uppror 1470 och i
Brunkebergs-slaget 1471. Sedan 1466 var han hövitsman
på Västerås slott, varunder Dalarna lydde,
och förvärvade sig som sådan dalkarlarnas
varma tillgivenhet, som sedan överflyttades
på hans ättlingar. I början av juli 1494 fick
han mot sin vilja utbyta Västerås slottslän
mot Stäkeborgs, vilket synes ha grumlat hans
gamla vänskap med Sten Sture d. ä. G. C-n.
Sture, Nils Svantesson, greve,
diplomat, krigare (d. 1567), son till Svante S. S.
Användes 1561 i Erik XIV:s frieribeskickning
till England, utmärkte sig 1565 vid Varberg
och Axtorna, dömdes 1566 av konungens nämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
