Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sture, Nils Svantesson - Sture, Sten Gustavsson (Sten Sture d. ä.) - Sture, Sten Svantesson (Sten Sture d. y.) - Sture, Svante Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Sture, S. G.—Sture, S. N.
724
till döden men undslapp med ett skymfligt
intåg i Stockholm. S. sändes 1566 i
frieribeskickning till Lothringen. Om hans återkomst
och död se Sturemorden.
Sture, Sten Gustavsson (Sten
Sture d. ä.), riksföreståndare (omkr. 1440—
1503 14/i2); jfr släktövers. Hans moder var
halvsyster till konung Karl Knutsson, och
detta förhållande
bestämde från början S:s
politiska ståndpunkt.
Då Erik Karlsson
(Vasa) 1469 gjorde uppror
mot Karl, ställde sig
S. jämte Nils Bosson
Sture (se d. o.) i
spetsen för den
folkrörelse, som i konungens
namn bekämpade
resningen, och tillfogade
Erik Karlsson vid 1470
års ingång grundliga
nederlag dels i
Dalarna, dels trol. vid
Arboga. Med stor
snabbhet vände han sig
därefter mot Kristian I,
som passat på att
infalla i Västergötland,
och slog denne vid
öresten i febr. s. å.
Han blev härigenom den folkkäraste
mannen i Sverige. På sin dödsbädd
anförtrodde honom Karl Knutsson alla de slott, som
lydde under kronans omedelbara förvaltning
(däribland Stockholm). Vid Karls frånfälle
i maj 1470 tog S. ledningen; inom kort
valdes han av rådet till riksföreståndare,
och i Arboga 1471 bekräftades valet av
meniga ständerna. Sveriges självständighet
och hans egen regentställning tryggades
genom segern vid Brunkeberg 10 okt. 1471, som,
vunnen under hans överbefäl, för ett helt
kvartsekel avhöll unionskonungadömet från
att störa Sveriges fred. Brunkebergssegern,
förhärligad genom den i Stockholms
Storkyrka resta statyn av den helige Göran (se d. o.;
Göransbilden avser trol. att återge S:s drag),
medförde en av S. omhuldad nationell
väckelse, som bl. a. satte frukt i Uppsala univ:s
grundläggning 1477. I riksstyrelsen stödde
sig S. förnämligast på folkets breda lager;
han kände sig i viss mån som Engelbrekts
arvtagare. Hans alltmer medvetna strävan
att böja kyrka och högadel under statens
lydno vållade efter hand en motsättning
mellan honom och rådsaristokratien, och som en
följd härav har man att betrakta Kalmar
recess 1483, genom vilken unionsmonarkiens
målsman, konung Hans av Danmark-Norge,
av riksrådet villkorligt erkändes som
Sveriges härskare. S. var dock stark nog att länge
hindra recessens genomförande. Men
samverkande ogynnsamma tidsomständigheter
utlöste omsider en för hans regeringsmakt
ödesdiger kris. Konung Hans slöt 1493 ett mot
Sverige riktat förbund med den moskovitiske
storfursten, som 1495 lät sina trupper inrycka
i Finland. Under det sålunda utbrutna, till
1497 fortgående krigets påfrestningar samlade
sig riksrådets majoritet under ärkebiskop
Jakob Ulfssons ledning kring ett program, som
gick ut på S:s avsättning och det unionella
statsskickets omedelbara återställande. S.
svarade med att 1497 uppkalla de honom
alltjämt trogna folkmenigheterna till väpnad
strid. Då konung Hans anlänt till Sverige
med en betydande krigsstyrka, fann sig S.
nödsakad att vika, och Hans blev
allmänt hyllad. Vid dennes kröning i
Stockholm hösten 1497 utnämndes S. till
hovmästare och tillerkändes stora livstidsförläningar.
Redan 1501 höjde han emellertid
upprorsfanan mot Hans, resningen vann snabb
spridning, och S. blev hösten s. å. ånyo
riksföreståndare, fullföljande kampen mot Hans. S.
avled i Jönköping på återresa från danska
gränsen, dit han ledsagat Hans’ gemål, som 1502
under upproret blivit svenskarnas fånge.
Barnlös i sitt äktenskap med Ingeborg Akesdotter
(Tott), efterlämnade han blott en illegitim
dotter, Birgitta (d. som nunna i Vadstena
kloster 1536). — Ett monument över S., av C.
Milles (se d. o.), restes 1925 på Kronåsen
söder om Uppsala. — Litt.: C. G. Styffe,
»Bidrag till Skandinaviens historia», IV (1875);
G. Carlsson, »Hemming Gadh» (1915). G. C-n.
Sture, Sten Svantesson (Sten Sture
d. y.), riksföreståndare (omkr. 1492—febr.
1520), son till Svante Nilsson S. Deltog i
1510 års härnadståg till danska öarna och
s. å. i en viktig beskickning till Lybeck.
Hemkommen blev han hövitsman över
Västergötland och ledde framgångsrikt försvaret mot
de infallande danskarna. Vid faderns död
gjorde sig S. snabbt till herre över de
krono-slott, som denne innehaft, och korsade
härigenom riksrådets avsikt att genomdriva Erik
Trolles (se d. o.) upphöjelse till
riksföreståndare. Då allmogen ställde sig på S:s sida,
måste rådet ge vika och, ehuru motvilligt, i
juli 1512 uppdraga riksföreståndarskapet åt
S. Redan i början av 1512 hade han antagit
det folkkära Sturenamnet (förut skrev han
sig Sten Svantesson). Som regent fullföljde
han Sten Sture d. ä:s strävan att på kyrkans
och de högadliga intressenas bekostnad
utveckla riksföreståndarskapet till folklig
diktatur. I kraftfullhet erinrade han om sin
store namne men ägde föga av dennes förmåga
att smidigt anpassa sig. Gentemot Danmark
ville S. ej veta av den ringaste eftergift för
unionstanken; han hade själv planer på att
erhålla Sveriges kungakrona. Mitt under häftig
inbördeskamp mellan S. och den aristokratiska
oppositionens ledare ärkebiskop Gustav Trolle
(se d. o.) återupptog Kristian II
fientligheterna 1517. Kristian ledde 1518 en
flottexpedition till Stockholm, varvid S. segrade vid
Brännkyrka (se d. o.). På nyåret 1520
igångsattes ett stort danskt anfall mot Sverige,
nu till lands. S. mötte invasionshären vid
Bogesund 19 jan. men blev dödligt sårad i
början av drabbningen, och under återfärden
till Stockholm dog han på Mälarens is 3 febr,
(enl. en annan uppgift 5 febr.). Han begrovs
i Stockholms svartbrödrakloster; vid
blodbadet s. å. lät konung Kristian upptaga hans
lik ur graven och bränna det på bål. Om S:s
gemål Kristina Nilsdotter se
Gyllenstier-n a. — Litt.: G. Carlsson, »Hemming Gadh»
(1915) och uppsats i Scandia 1929. G. C-n.
Sture, Svante Nilsson,
riksföreståndare (omkr. 1460—1512 2/i), son till Nils
Bos
Sten Sture d. ä:s vapen.
Målad och förgylld
trärelief på sockeln till S:t
Göransgruppen i
Stockholms Storkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
