Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sture, Svante Nilsson - Sture, Svante Stensson - Sture, Sven Nilsson - Sturearkivet - Stureby - Sturefors - Sturehov - Sturekrönikorna - Sturemorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
Sture, S. S.—Sturemorden
726
son S. Kallade sig aldrig själv Sture men
nämndes av samtida stundom så. Från
ungdomstiden flitigt brukad i rikets värv,
utmärkte han sig i kriget i Finland 1495—96
genom erövringen av ryska fästet Ivangorod,
aug. 1496. Kort därefter råkade han i delo
med riksföreståndaren Sten Sture d. ä. I
vredesmod och utan herr Stens orlov
lämnade S. Finland och reste hem till Sverige,
där han genast anslöt sig till den hätska
rådsoppositionen mot Sten Sture. Mer än
någon annan svensk riddersman bidrog S. så
till att konung Hans 1497 blev Sveriges
härskare. Vid kröningen blev S. visserligen
marsk, men hans förläningar ökades ej
nämnvärt. Missnöjd närmade sig S. småningom
åter Sten Sture. Tills, m. denne och
Hemming Gadh (se d. o.) organiserade han det
uppror, som 1501 utbröt mot Hans; under
resningens fortgång rivaliserade han dock med
herr Sten, och fullt försonad med denne blev
S. nog aldrig. Efter Sten Stures död valdes
S. själv till riksföreståndare jan. 1504. Från
företrädaren ärvde han kriget mot konung
Hans, vilket omsider, 1510, ledde till att Hans
förlorade även Kalmar slott och Öland. I
det inre hade S. liksom Sten Sture d. ä. att
kämpa med en rådsaristokratisk frond, som
mer än en gång planerade hans avsättning,
men folkmenigheternas stöd höll honom uppe.
Han avled i Västerås och är begraven i
domkyrkan där. Gift 1) med Iliana
Erengisles-dotter (Gädda), d. 1495, 2) med Mätta
Ivars-dotter (Dyre), se d. o. — Litt.: C. G. Styffe,
»Bidrag till Skandinaviens historia», V (1884);
G. Carlsson, »Hemming Gadh» (1915). G. C-n.
Sture, Svante Stensson, greve,
riks-marsk (1517—67); jfr släktövers. Under
ut-rikesvistelse hölls S. 1534—36 fängslad av
lybeckarna, vilka förgäves sökte förmå
honom att låta sig spelas ut mot Gustav Vasa.
Återkommen till Sverige, förmäldes han med
Märta Leijonhufvud, syster till Gustav Vasas
andra gemål, inträdde i rådet och användes
under Dackefejden och kriget mot Ryssland
1556. S. blev greve 1561, fick titel av
riks-marsk och var 1562—64 guvernör över
Estland. S. synes ha varit täml. obetydlig och
oföretagsam. Jämte sina fränder var han
dock föremål för Eriks misstankar och dräptes
1567 (se Sturemorden). Biogr. av W. E.
Svedelius i Sv. Akad:s Handl., 51, 1876. (I. A.)
Sture, Sven Nilsson, krigare (d. 1424);
jfr siäktövers. Var bördig från Halland men
ägde redan 1392 gods även i Småland och
blev omkr. 1400 bofast där. 1396 och 1397
var S. drottning Margaretas hövitsman på
Gotland men avföll sistnämnda år till
meck-lenburgarna, som innehade Visby, och blev i
fortsättningen en av vitalianernas (se d. o.)
hövdingar. Våren 1398 fördrevos
mecklen-burgarna från Gotland av Tyska orden; S.
begav sig då till de bottniska kustländerna,
som vitalianerna i stor utsträckning lyckats
bemäktiga sig, och hade den närmaste tiden
sitt huvudtillhåll på Faxeholms fäste i
Hälsingland. Redan i okt. 1398 ingick han
förlikning med drottningen och var sedan ganska
högt betrodd hos både henne och Erik av
Pommern. G. C-n.
Sturearkivet, huvudsaki. Svante Nilssons
och Sten Sture d. y:s handlingar, se
Riks
arkivet, sp. 822, och L. M. Bååth i
Meddelanden från Svenska Riksarkivet 1929.
Stureby, administrativ stadsdel av
Stockholms stad, inom Enskede församl.; 1,945 inv.
(1932), huvudsaki. arb. Började bebyggas omkr.
1922 som Ersta villastad, har nu
spårvägs-och omnibusförbindelser med Stockholm. I S.
ålderdomshemmet Gammelbyn, öppnat 1930,
och ett under anläggning varande större
vårdhem, dit klientelet vid ett flertal av
fattig-vårdsnämndens asyler m. m. skall överflyttas.
Sturefors slott.
Sturefors, gods i Vists socken, Östergötland,
vid sjön Erlången, s. ö. om Linköping; med
underlydande i många socknar 8,327 har,
därav 2,090 har åker; tax.-värde 3,465,500 kr.
(1931). Slottet är uppfört i början av
1700-talet efter N. Tessin d. y:s ritningar och
innehåller rika konstsamlingar. Tillhörde under
namnet Forsa redan under medeltiden ätten
Bielke, ärvdes på 1600-talet av ätten
Oxenstierna, köptes av greve Carl Piper och
gjordes av hans änka 1747 till fideikommiss för
ätten Bielke. Innehas av greve Th. G. Bielke.
Sturehov, egendom i Botkyrka socken,
Stockholms län, vid Mälaren; 361 har, därav 145
har åker; tax.-värde 278,900 kr. (1931).
Huvudbyggnaden från omkr. 1780 är ritad av
J. E. Rehn. Har tillhört Svante Sture (d.
1567), medl. av ätten Banér m. fl. och såldes
1899 till Stockholms stad.
Sturekrönikorna är den övliga benämningen
för vissa rimkrönikor, som avhandla Sveriges
historia 1455—96. Skrivna under den tid de
skildra (slutpartiet, präglat av en mot Sten
Sture d. ä. i viss mån avog tendens, dock trol.
något efter 1496) och sannolikt tillkomna i
Stockholm, utgöra de produkten av minst två
efter varandra verksamma författares arbete.
— Till S. hänföres ibland även den yngsta
svenska, på rimmad vers skrivna
rikshisto-riska medeltidskrönikan, närmare bestämt den
del, som behandlar åren 1452—1520. Denna
krönika har redigerats i Östergötland på
1520-talet. Dess huvudparti är eg. blott en
bearbetning av samtliga äldre rimmade svenska
rikskrönikor (utom ovannämnda
Sturekröni-kor), men slutet, som skildrar händelserna
1452—1520, är helt nyskrivet. S. äro utg. av
G. E. Klemming i »Sveriges medeltida
rimkrönikor», bd 3 (1868). — Jfr G. Landberg i
Samlaren 1926. G. C-n.
Sturemorden, vedertagen benämning på de
uppträden i Uppsala 24 maj 1567, då Erik
XIV dräpte och lät dräpa ett antal fängslade
adelsmän. Eriks misstro mot vissa
adelskret-sar hade skärpts genom obetänksamt uppträ*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
