Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sturemorden - Sturkö - Sturla Thordsson - Sturlungarna - Sturlungasagan - Sturm, Jakob - Sturm, Johann - Sturmia - Sturm und Drang - Sturnidae - Sturnus - Sturt, sir Charles - Sturtzenbecker, släkt - Sturtzenbecker, Mårten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
Sturkö—Sturtzenbecker
728-
dande av en del herrar, deras oförmåga att
fylla konungens högt uppskruvade krav på
effektiv diplomatisk och militär tjänst,
kraftig påverkan från adelsfientliga personer i
konungens omgivning och hans egna
förföljelse- och hänsyftningsidéer. I Eriks
omgivning utfördes ett forcerat spioneri- och
an-givningsarbete, vilket jämte vissa avtvungna
bekännelser övertygade konungen, att en
sammansvärjning mot honom existerade. Våren
1567 lät Erik fängsla ett antal herrar med
Svante Sture och Sten Eriksson Leijonhufvud
i spetsen; deras »brott» förelädes för
konungens nämnd och den i Uppsala samlade
riksdagen. 21 maj hemkom Svante Stures
son Nils från Lothringen utan att medföra
bestämt besked om konungens frieri till
hertiginnan Renata. I uppriven sinnesstämning,
vilken förvärrades av astrologiska
spekulationer rörande annalkande olyckor, stack Erik
sin dolk i Nils Sture. Enl. konungens
befallning dödade därefter drabanterna Svante
Sture, Abraham Stenbock, Erik Sture och Ivar
Ivarsson (liljeörn). Jfr även Erik, sp. 972. —
Litt.: V. Wigert, »Erik XIV» (1920); R.
Eländer, »Sturemordens gåta» (1928); I.
Andersson, »Erik XIV, Kristina av Lothringen och
Peder Oxe» (i Scandia 1933). I. A.
Sturkö, socken i Blekinge län, östra härad,
omfattar den tätt bebyggda ön Sturkö s. ö.
om Karlskrona samt småöar huvudsaki. ö.
därom; 20,31 kvkm, 1,989 inv. (1933). 481 har
åker, 28 har skogsmark. Granitindustri.
Ingår i S. och Tjurkö pastorat i Lunds stift,
östra kontrakt.
Sturla Thordsson (isl. Pordarson). 1.
(»Hvamm-Sturla».) Isländsk storman,
sturl-ungarnas (se d. o.) stamfader (1115—83), en
av sin tids slugaste, ärelystnaste och
hänsynslösaste hövdingar. S. vann stor makt
genom sin seger över hövdingen Einar
Porgils-son men måste tio år senare ge vika för Jön
Loptsson. De förliktes dock, och Jön erbjöd
sig att uppfostra S :s son Snorre Sturlasson.
Om S. handlar ett avsnitt av Sturlungasagan.
2. Isländsk skald och historieskrivare (1214
—84), sonson till föreg., brorson till Snorre
Sturlasson. Invecklades i häftiga
partistrider, tvangs att lämna Island och reste 1263
till Norge. S. mottogs väl av Magnus
Laga-böte, som han besjöng och vars historia han
skrev. Av Sturlungasagan (se d. o.)
har han författat en betydlig del. 1271
återvände han till Island med en ny lagbok för
ön och blev dess förste lagman. (E-kN-n.)
Sturlungarna, isländsk storbondesläkt på
1100- och 1200-talet, härstammade från Egill
Skallagrfmsson och Snorre gode. Släktens
maktperiod börjar med Sturla
Thordsson (se d. o. 1). Av denne inleddes den av
släktfejder uppfyllda ofredstid, som kallats
»sturlungaåldern» (sturlungaöld). Sturlas
söner voro de i Islands historia bekanta Thord
(1165—1237), Sighvat (1170—1238) och
historieskrivaren Snorre, vilka genom att förena
en mängd godord tillvällade sig stor makt.
Jfr Sturlungasagan. R. N-g.*
Sturlungasagan, omfångsrikt isländskt
samlingsverk, skildrande öns historia under
1100-och 1200-talet. Namnet är givet efter
sturlungarna (se d. o.). De olika, nödtorftigt
sammanfogade avd. härröra från olika tider;
störst är Sturla Thordssons (se d. o. 2)
skildring av 1200-talets förra del. Den slutliga
redaktionen torde ha skett inemot 1300. S.
är synnerligen detaljerad och ger ofta
verkligt hemska bilder av den sociala och
moraliska förvildningen på Island under 1200-talet.
Litterärt står S. långt under de bästa av de
egentliga »släktsagorna». — Kritisk uppl.
(1906—11) och da. övers. (1904) av K.
Kaa-lund. E-kN-n.
Sturm [Jtorm], J a k o b, tyska
reformationens främste politiker (1489—1553). Var en
tid präst i Strassburg, inträdde därefter i
Strassburgs magistrat och blev snart själen
i den fria riksstadens regering och den
luterska reformationens fastaste stöd. Genom sin
toleranta religionspolitik gjorde S. och Bucer
Strassburg till en samlingsplats för tidens
religiösa rörelser och till protestantismens
bredvid Wittenberg främsta centrum i Europa.
I Marburg 1529, i Augsburg 1530 etc. visade
sig S. som en av tidens klokaste och mest
osjälviska politiker. Hj. H-t.*
Sturm [ jtorm], J o h a n n, tysk skolman
(1507—89). Studerade i Paris, övergick till
den reformerta läran och blev 1537 prof,
vid den protestantisk-teologiska fakulteten i
Strassburg, där han ordnade stadens
skolväsen och 1538 blev rektor vid den läroanstalt
han planlagt: en tvåårig förskola, ett
åttaårigt humanistiskt gymnasium och en femårig
högskola. Den fick rätt att promovera
magistrar och blev grunden till univ. i
Strassburg. Som reformert blev S. 1581 avsatt. Med’
sina fel, främst ensidighet och formalism,
hade S:s pedagogik stora förtjänster, särskilt
genom den fasta klassorganisationen och
de-goda metodiska föreskrifterna. — Litt.: W.
Sohm, »Die Schule J. S:s und die Kirche
Strassburgs» (1912). Fr. Sg.
Stu’rmia, bot-, se Myggblomster släktet..
Sturm und Drang [,fto’rm ont dra’p], ty.,
»storm och trängtan», det skede — från slutet
av 1760- till slutet av 1780-talet — i den
tyska litteraturens historia, som avlöste
upplysningstidevarvet. S. är namnet på ett
skådespel av F. M. von Klinger 1776; skedets
representanter nyttjade benämningen
Oenie-zeit, snilletiden. Jfr Tyska
litteraturen. R-n B.
Sturnldae, zool., se S t a r a r.
Stu’rnus, zool., se Starsläktet.
Sturt [stät], sir Charles, engelsk
upptäcktsresande (1795—1869). Företog 1828—
46 flera forskningsfärder till det inre av
Australkontinenten, varunder han bl. a.
kartläde stora delar av Murrays flodsystem och
upptäckte Lake Blanche och Lake Gregory.
1839—51 innehade han höga poster i landets
förvaltning. Han utgav 1833 och 1849
utförliga skildringar av sina färder. O. Sjn.
Sturtzenbecker, svensk släkt, inkom från
Preussen vid 1600-talets slut och blev bofast
särskilt på Gotland. Släktnamnet har skrivits
på flera sätt. Om M. S. och hans kusins son
O. P. Sturzen-Becker se nedan.
Sturtzenbecker, Mårten, författare (1760
—1836); jfr släktart. Blev 1782 konduktör
vid Fortifikationen och befordrades 1813 till
överstelöjtnant. S. var en framstående lärare
i befästningskonst men är eg. bekant som
ivrig swedenborgare och skrev »Tröst för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
