Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stångstörtning, Störta stång - Stångvapen - Stångån - Stånka - Ståthållare - Ståthållarfrågan - Stäa - Stäck, Josef Magnus - Städ - Städernas allmänna brandstodsbolag - Städja - Städjan - Städjebevis - Städsel - Städsmål (Infästning, Fästa) - Stählin, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stångvapen—Stählin
747
denna för att därefter falla framåt med
lill-ändan. Kastets längd uppmätes från
kast-gränsen till den punkt, där storändan tog
mark. Om litt. se P ä r k. Å. S-n.
Stångvapen, ett vapen, försett med stång
(skaft) och fört med båda händerna. Av s.,
avsedda för slag, kan nämnas
morgonstjärnan, för hugg hillebarden och
g 1 a v e n och för stick bardisanen,
krigsgaffeln, spjutet och lansen.
Endast den sistnämnda har bibehållit sig till
våra dagar. Lansen leder sitt ursprung från
1400-talets ryttarspjut (se Spjut), som i
samband med en ändrad fattning fick nedre
delen av skaftet tjockare för att bilda
motvikt mot lansens vikt i övrigt. Denna sorts
lans (5 m) fördes såväl av riddarna i krig
och vid torneringar som av 1500- och
1600-talets kyrassiärer. Den bortlades i Västeuropa
i mitten av sistnämnda årh. men återupptogs
på 1700-talet, i Sverige dels 1789 vid
livkosackerna, dels 1851 vid Livgardet till häst,
Livreg:tets dragonkår och Skånska
dragon-reg:tet för att definitivt avskaffas 1879.
Under världskriget förekommo lansar bl. a.
vid tyska arméns samtliga kavallerireg:ten
(m/1889 och m/1890) samt vid vissa förband i
franska armén. — Ett gevär med en bajonett
kan också betraktas som ett s. Th. J-n.
Stångån upprinner i Svinhult, s.
Östergötland, flyter först åt s. ö. men från Storebro
i n. Småland i nordlig riktning förbi
Vim-merby och genom sjöarna Krön, Juttern,
Äsunden. Järnlunden, St. Rengen och Erlången
samt staden Linköping och mynnar i Roxen;
flodområde 2,450 kvkm, längd omkr. 185 km.
S:s nedre lopp är kanaliserat (se Kinda
kanal). Disponibel medelvatteneffekt 13,000
hkr, utbyggd 5,300 (1930), främst vid
Blomsfors (1,000 hkr), Tyrisfors och Hovetorp
(Knutsbro kraftstation; 2,000 hkr).
Stånka, kanna av trä el. metall, använd vid
servering av öl o. dyl. Inom folkkonsten har
s. också blivit mycket omhuldad (jfr
Småland, bild 30). G. Brg.
Ståthållare (ty. Statthalter, holl.
stadhou-der), under medeltiden i Tyska riket
ställföreträdaren dels för konungen själv, dels för
landsherren inom vissa territorier. I de
nederländska provinserna och i de habsburgska
arvländerna men även annorstädes blevo mot
medeltidens slut ståthållarskapen permanenta.
Under Pyhyska regimen på Gustav Vasas tid
infördes ståthållarskapet i Sverige. Den nya
organisationen blev emellertid av kort
varaktighet, men Gustav Vasas söner tillsatte ett
flertal s. i olika landsändar el. på olika slott,
dock utan närmare bestämda funktioner. Först
under Gustav II Adolfs regering blevo s.
en verklig mellaninstans mellan
fogdeförvaltningen och centralregeringen. I 1634 års R. F.
har dock landshövdingetiteln ersatt s.
Numera förekomma s. på vissa kungl. slott dels
under hovstaten, dels i samband med
lands-hövdingeämbetena (Uppsala, Linköping,
Kalmar, Halmstad, Örebro, Västerås och Gävle).
Jfr Länsstyrelse och
Riksståthål-1 a r e. Ehd.*
Ståthållarfrågan, se Sverige-Norge.
Stäa. Om vid stövarjakt jägaren själv
uppstöter vilt, innan hundarna fått upp, el. om
han under tappt varsnar det vilda utan att
748
få tillfälle till skott, tillkallas hundarna med
ropet »stä, stähä». Härav verbet s. Lönnb.
Stäck, Josef Magnus, målare (1812—
68). Kom 1832 till Stockholm och började
studera vid Konstakad. S. målade till en början
mest motiv från hamnarna och från
huvudstadens omgivningar. »Stockholms ström från
Skeppsholmen» (i stadshuset) tillhör detta
skede (1838). 1842—46 var han i München och
Rom, därefter i Paris, kom hem 1848, blev
led. av Konstakad. och 1852 prof. Han är
representerad på Stockholms slott av
»Landskap från Tivoli» (1845), »Vinterlandskap»
(1849) och »Motiv från Terracina» (1850).
Nationalmuseum äger bl. a. ett typiskt
»Italienskt landskap» (1860), ett par äldre
betydande studier och många teckningar. G-g N.*
Städ. 1. Underlag för arbetsstycke vid
smide o. a. metallbearbetning med hammare. S.
tillverkas av stål och har oftast en el. två
smalare utlöpare (horn, sparr). G. H-r.
2. Se Hörselorgan, sp. 400.
Städernas allmänna brandstodsbolag,
ömsesidigt bolag, gr. 1828 för drivande av
brandförsäkring å fast egendom i svenska städer
och därmed jämförliga samhällen. Genom det
1913 bildade dotterbolaget Städernas
ömsesidiga lösöresförsäkringsbolag
S v i t j o d drives brandförsäkring å lös
egendom samt inbrotts- och vattenskadeförsäkring.
S. köpte 1929 aktiemajoriteten i
förlagsaktiebolaget till Försäkringsanstalten
G o t h i a, som representerar ett stort antal
branscher, ss. ansvarighets-, automobil-,
inbrotts-, olycksfalls- och sjukförsäkring, samt
1932 aktiemajoriteten i
Skogsförsäk-r i n g s - a. - b. Ansvarssumma för direkt
försäkring i S. 1931 var 3,323 mill. kr., total
premieinkomst 4,3 mill. kr. Minnesskrift
1928. G. P-e.
Städja. 1. S. av jord. Förr erlades för
brukandet av kronans och enskildas jord en
engångsavgift, gift el. städja, för hela
brukningstiden, giftostämman.
Livstidsstäd-jan blev regel för kronans hemman mot slutet
av 1600-talet. Med arrendeinstitutets
införande (se Arrende) har s. ställts på
avskrivning. — 2. Se H a n d p e n n i n g.
Städjan, fjäll i n. Dalarna (se d. o., sp. 343,
bild 2 och kartan); 1,131 m ö. h.
Städjebevis, ett vid den forna
tjänstehjons-legan av husbonden utfärdat intyg om bl. a.
tjänarens löneförmåner.
Städsel, se Handpenning.
Städsmål (Infästning, Fästa), den
avgift, som i de forna danska provinserna
Skåne, Halland och Blekinge brukare av
annans jord (fästebonden, landbon) hade att vid
fästeavtalets ingående utgöra till jordägaren
för rättigheten att mot vanligt landgille (se
d. o.) m. fl. prestationer besitta och bruka
hans jord. Nämnda avgift motsvarar alltså
städja (se d. o. 1). C. v. O.*
Stählin [Jtädin], Karl, tysk historiker (f.
1865), prof, i Strassburg 1914, Leipzig 1919,
Berlin 1920. Har bl. a. utgivit »Geschichte
Elsass-Lothringens» (1920) och en rad arbeten
i rysk historia, främst »Geschichte Russlands
von den Anfängen bis zur Gegenwart»
(hittills 2 bd, 1923, 1930), samt redigerat serien
»Quellen und Aufsätze zur russischen
Geschichte» (1920 ff.). A. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
