Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sursill - Surstek - Surströmming - Surt - Surtax - Surte - Surteby-Kattunga - Surtorn - Surtshellir - Surukuer el. Hurukufåglar - Surveyor - Survivans, Syrvivans - Surya - Surögdhet - Susa - Susa (Schusch, Arabistan) - Susa (Tunisien) - Susaa (Själland) - Sušak - Susanna - Susceptibel - Susegården - Susiana - Suso (Seuse), Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
Surstek—Suso
822
jan) hade ett stort antal barn och barnbarn,
som kommo till Österbotten och fingo talrika
ättlingar. Om dessa utgav E. R. Alcenius
1850 »Genealogia Sursilliana». Jfr A.
Wilsk-man i festskrift till E. G. Palmén (1919) och
H. Impivaara i Genealogiska Samfundets i
Finland Årsskrift, 111—IV (1920). O. D-n.
Surstek tillagas av låret av oxe el. häst.
Köttet lägges i en lag av dricka, ättika och
kryddor el. i mjölk, som får surna. Efter
8—14 dagar upptages det, späckas och stekes
som vanlig stek. De sura ämnena skydda
köttet mot förskämning, ge det en pikant smak
och göra det mörare. D-e.
Surströmming, lindrigt saltad strömming,
som jäst och fått en säregen smak och mindre
behaglig lukt. S. är särskilt omtyckt av
norrlänningar. Sedan strömmingen legat ett dygn
i saltlake, gälas den, sköljes, lägges i
tunnor och saltas. Färdig efter 6—7 veckor. D-e.
Su’rsum co’rda, lat., »upplyften edra
hjärtan», inledningsorden till den lovsång i
katolska mässan, som föregår invigningen av
brödet och vinet.
Surt (isl. Surtr), enl. eddakvädena och
Snorre en jätte, herre över det brinnande och
strålande Muspelhem, eldens värld. Till
rag-narök (se d. o.) skall S. komma ridande
söderifrån med lågande svärd, i spetsen för Muspells
söner. I striden på Vigrids slätt kämpar han
mot Frej och fäller honom. Slutligen kastar
han sina lågor över världen, och allting
förgås. — Namnet S. betyder »den svarte», d. v. s.
den av elden sotade el. brände. På Island har
S. ställts i samband med den underjordiska
värmen. Landets största håla hette redan
omkr. 980 Surtshellir (se d. o.). E. W-én.
Surtax [sä’täks], eng., se Inkomstskatt,
sp. 605.
Surte, butelj glasbruk i Nödinge socken,
Älvsborgs län, vid Göta älv. Äges av a.-b.
S.-Liljedahl (etabl. 1862, a.-b. 1906, aktiekap.
2,850,000 kr.), som även äger Kongelfs
glas-bruks-a.-b.; tills. 530 arb., årstillv.-värde 5,5
mill. kr. Jfr Liljedahl.
Surteby-Kattunga, socken i Älvsborgs län,
Marks härad, kring Viskan; 51,02 kvkm, 1,185
inv. (1933). Bebyggda dalar mellan
bergplatåer. 1,179 har åker, 2,862 har skogsmark.
Ingår i S., Fotskäls och Tostareds pastorat i
Göteborgs stift, Marks och Bollebygds kontr.
Bildades 1926 genom förening av Surteby och
Kattunga.
Surtorn, bot., se Berberis.
Surtshellir [sö’rtshädlir], lavagrotta på v.
Island (se Island, sp. 772 och kartan), nära
1,5 km lång, med flera rum. S. har ofta varit
tillhåll för fredlösa och skådeplatsen för
våldsdåd. Jfr Surt. E. W-én.
Suruküer el. H u r u k u f å g 1 a r,
Trogo’ni-dae, fam. bland de blåkråkartade fåglarna. S.
utmärkas av yvig, ofta ytterst praktfull
fjäderdräkt, kort, välvd näbb och korta tarser.
De äro tröga fåglar, livnära sig av insekter
och frukter och förekomma i de tropiska
delarna av både Gamla och Nya världen. Bäst
känd är quetzalfågeln (se d. o., med
färgplansch). T. P.
Surveyor [sävél’ø], eng., se L 1 o y ds
Register.
Survivans, Syrvivans [-a’ijs],
rättigheten till tjänst o. dyl. efter innehavarens död.
Sürya, skt, »sol», »solgud», det tydligaste
namnet för den indiske solguden, solen tänkt
som ett gudaväsen. Som sådan prisas S. i
Rigveda o. a. vediska texter. Sekter, som
dyrka S. som den högste guden — s. k. sauras
—, finnas ännu i Indien. J. Ch-r.
Surögdhet, se ögonsjukdomar.
Susa [so’sa], stad i it. prov. Torino,
Pie-monte, i en alpdal, genomfluten av Dora
Ri-paria; 4,594 inv. (1921). S. var redan under
forntiden en viktig romersk militärstation
(Segusio) och är nu medelpunkten i de
befästningar, som försvara Mont Cenisbanan.
Süsa (nu S c h u s c h), fornstad på en slätt
mellan floderna Kercha och Dizful i prov.
Chusistan (Arabistan). S. blev genom sitt
läge i en rik och med vattenvägar väl försedd
trakt tidigt av stor betydenhet. Det var på
2000-talet f. Kr. huvudstad i Elam och på
perserrikets tid konungens vinterresidens. Se
vidare Elam. P. L.
Susa, stad i Tunisien, se Sousse.
Susaa [sö’så], Själlands största å, rinner
från höjderna n. ö. om Næstved mot n. v.
genom flera sjöar i mell. Själland till
Smaa-landsfarvandet i s.; 83 km lång.
Susak [so’Jak], hamnstad i n. v.
Jugoslavien, Savabanatet, vid Quarnerobukten av
Adriatiska havet; 16,111 inv. (1931). S. är
beläget omedelbart ö. om ital. staden Fiume
(se kartskiss vid d. o.) och skiljes därifrån
av gränsfloden Fiumara (Recina). En stor del
av Jugoslaviens utrikeshandel går över S.,
som har järnväg till Zagreb (Agram). S. tillföll
Jugoslavien efter världskriget (jfr Fiume).
Susa’nna var enl. en av G. T:s apokryfiska
böcker en skön judisk kvinna i Babylon, g. m.
en man vid namn Jojakim. Av försmådda
älskare anklagad för äktenskapsbrott,
dömdes hon till döden men räddades av profeten
Daniel, som avslöjade de falska angivarna
och i stället dömde dem till döden. S. har
ofta varit föremål för behandling i poesi och
konst. E. S-e.*
Susceptlbel, retlig, mottaglig för.
Susegården, herrgård i Kvibille socken,
Hallands län, 15 km n. om Halmstad; tills, m.
Marielund 999 har, därav 232 har åker;
tax.-värde (med kvarn och kraftverk) 729,600 kr.
(1931). Ägdes i början av 1600-talet av
bröderna M. och O. Susse, senare av släkterna
Rosencrantz, Ehrenborg, Ehrencrona och
Kuy-lenstierna. Tillhör nu H. Tham.
Susiäna, se Elam.
Suso [zö’zå] (Seuse), Heinrich, tysk
mystiker (omkr. 1295—1366). Blev tidigt
do-minikanmunk, studerade i Köln och hörde
därvid Eckart el. påverkades av dennes skrifter;
senare prior i Konstanz. 1339 måste S. lämna
staden. Han var sedan i Schwaben en
uppskattad själasörjare och predikant, särskilt i
nunnekloster. Från 1348 levde han i klostret
i Ulm. S:s religiösa originalitet och styrka
ligga särskilt i utbildningen av
Kristusbe-traktelsen: dels hänförelsen för den »eviga
Visheten», en kvinnlig personifikation av
Guds högsta egenskaper, identifierad med
Kristus och av S. prisad med en trubadurs
svärmiska glöd, dels begrundandet av Kristi
lidande och dess efterliknande i
världsförsa-kelse, självförnekelse och tålamod under Guds
skickelser. Det religiösa livets höjdpunkt
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
