Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Swartz, Edvard Mauritz - Swartz (Schwartz), Johan David - Swartz, Johan Gustaf - Swartz, Olof Peter - Swartz, Pehr Johan Jacob - Svartå - Svartån - Svartälven - Svartälvs järnväg (S. E. J.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Swartz, J. D.—Svartälvs järnväg
852
av ingivelsens eld och reflexionens klarhet och
djup, tog sig det ädlaste uttryck i en tekniskt
behärskad, omsorgsfullt genomarbetad och
individuellt karakteriserande form. S:s
mästar-skapelse var Hamlet.
Bland hans övriga
roller märkas Leontes i
»En vintersaga»,
Ti-mon av Aten, Richard
II, Richard III,
Tar-tuffe, Egmont, Franz
Moor i »Rövarbandet»,
Dunois i »Orleanska
jungfrun»,
Sardana-palus, Ludvig XI och
örnulf i »Kämparna
på Helgeland». S.
var från 1854 g. m.
C 1 e m e n t i n e S., f.
Fehrnstrüm (1835—1923), 1853—-88
likaledes anställd vid de kungl. teatrarna, en
kultiverad och behaglig framställarinna av damer
av värld i såväl dramat som komedien. G. K-g.
Swartz (Schwartz), Johan David,
målare (1678—omkr. 1740). Var lärling hos D.
von Krafft och utbildade sig till
historiemålare. S:s porträtt karakteriseras genom
figurernas stolta hållning, styva värdighet och
»kapprakhet». Färgen är mörk och djup.
Bland dessa konterfej märkas Magnus
Stenbock (1712), Arvid Horn (ett ståtligt
knästycke, senast 1718), Arvid Horn och dennes
gemål, två imponerande ceremoniporträtt
(1726), akademiräntmästaren B. Rommel (1725;
Uppsala univ.), M. Steuchius (Linköping) m. fl.
Han målade även altartavlor (Svinstad, 1721)
och små Ecce-homobilder. -rn.*
Swartz, Johan Gustaf, fabriksidkare,
lantbrukare (1819—85); se släktart. S.
övertog 1853 efter sin fader Hovgården vid
Tå-kern. Han uppfann 1863 den s. k. Swartzska
ismetoden, som medförde en genomgripande
reform i den svenska mejerihanteringen (jfr
Mjölkhushållning, sp. 167), och blev
den svenska smörexportens grundläggare. S.
var Norrköpings stadsfullmäktiges ordf. 1863
—81. Led. av Vet.-akad. (1874). H. J. Dft.
Swartz, Olof Peter, botanist (1760—
1818); se släktart. Blev med. dr i Uppsala
1785, intendent och prof, vid Bergianska
trädgården 1791, därjämte intendent vid
Vet.-akad:s naturaliekabi-nett 1806 och prof,
i naturalhistoria vid
Karol. inst. 1813 samt
var Vet.-akad :s sekr.
från 1811. S. reste
bl. a. i Nordamerika,
Västindien och n. ö.
Sydamerika. Han
behandlade i sina
talrika skrifter såväl
Sveriges som
Amerikas flora och lämnade
värdefulla bidrag till
kännedomen om
svam
par, lavar, mossor, ormbunkar och
faneroga-mer. Han utgav även arbeten rörande
växt-sjukdomar och praktisk botanik. Några
viktigare arbeten äro: »Nova genera et species!
plantarum» (1788), »Observationes botanicae»
(1791), »Flora Indiae Occidentalis» (3 dir, 1797
—1806), »Synopsis Filicum» (1806). Han skrev
texten och utförde en del av tavlorna i »Svensk
botanik», bd 5—7 och halva bd 8 (1806—17),
samt författade texten till h. 2—11 av »Svensk
zoologie» (1806—18), båda utg. av J. W.
Palmstruch. K. A.
Swartz, Pehr Johan Jacob,
industrimän (f. 1860 21/io); se släktart. övertog 1881
familjefirman J. G. Swartz, bildade 1914
kvarn-a.-b. J. G. S., som driver den av S.
anlagda Djurö kvarn (se d. o.), samt 1917
J. G. Swartz a.-b., som övertog stamfirmans
grosshandel i mjöl, foder- och gödselämnen.
1927 drog sig S. tillbaka. Han har ådagalagt
stort intresse för humanitära och kulturella
strävanden, för vilka han även uppträtt som
donator. G. H-r.
Svartå, järnbruk m. m. i Kvistbro
socken, v. Närke, vid Svartån, samt
förenings-station för statsbanelinjerna
Laxå—Charlot-tenberg och Örebro—S.; omkr. 450 inv. (1933).
Anlädes enl. privilegium 1658 av J. Eriksson
Grubb och bildade tills, m. Kråkfors hammare
(Kvistbro) och Munkfors bruk vid Letälven
de s. k. Svartåverken. Av A. Folker
flyttades på 1700-talet Munkforshammaren och av
P. A. Fock sedermera även Kråkfors till S.
Uppgick 1917 i Hasselfors (se d. o.) bruks a.-b.
Svartån. 1. Västerås Svartå. å i
ö. Västmanland (se karta vid d. o.) från
småsjöar i Norbergstrakten till Västeråsfjärden
av Mälaren; flodområde omkr. 730 kvkm,
längd 62 km, utbyggd effekt omkr. 2,700 hkr
(1930), främst vid Skultuna (1,300 hkr). Vid
mynningen vidtar Västerås gamla hamn.
2. Närkes Svartå, från ölen (99 m
ö. h.) m. fl. småsjöar på Kilsbergens
väst-sluttning, genomflyter sjöarna Toften och
Teen samt längs Kilsbergens fot n. v. delen
av Närkesslätten, passerar Örebro och utfaller
i v. Hjälmaren; flodområde 1,410 kvkm, längd
omkr. 95 km, utbyggd effekt 5,900 hkr (1930),
bl. a. vid Hasselfors (1,100 hkr). Mottar i
Toften den av Laxå bruks-a.-b. för
vattenkraftsändamål utbyggda Laxån från ö. och
V. Laxsjöarna i Tiveden.
3. Östergötlands Svartå, från
gränstrakterna mellan N. och S. Vedbo i n.
Småland, genomflyter Anebysjön och Ralången
(se d. o.) samt före utflödet i Sömmen Tranås
stad, passerar i Östergötland bl. a. Mjölby och
förenas i Roxen med Motala ström;
flodområde 3,410 kvkm, längd omkr. 125 km,
disponibel medelvatteneffekt 28,000 hkr, utbyggd
24,700 hkr (1930), främst vid Boxholm (3,500
hkr), Mjölby (2,000 hkr), Knutsbro (6,500 hkr),
Vågforsen (1,300 hkr), Odensfors (3,100 hkr)
och Svartåfors (6,900 hkr). Genom reglering
och sänkning av Ralången och Säbysjön ha
omkr. 2,000 har vattensjuka marker avdikats.
Genom Sömmens reglering 1922—24
kontrolleras vattentillförseln till nedre S.
Svartälven, se Letälven (även i suppl.).
Svartälvs järnväg (sign. S. E. J.), spårvidd
1,435 m, öppnad för allmän trafik 1889,
förbinder Kortfors (Nora bergslags järnväg) med
Karlsdal och Grythyttehed (Bergslagernas
järnvägar), 37,2 km. S. såldes 1910 exekutivt
till svenska staten men har alltjämt
förvaltats som enskild järnväg. 1933 års riksdag
har beslutat, att trafiken nedlägges och
banan upprives. F. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
