Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
Svavelklorur—Svavelsyra
858
siell betydelse, vilka brytas för sin svavelhalt
el. sitt innehåll av en el. annan värdefull
metall (vanl. koppar, ibland guld m. m.).
Svavelhalten utvinnes i form av fritt svavel,
svaveldioxid, svavelsyra el. järnvitriol.
Åter-stoderna efter bränning av s. extraheras ofta
vid kopparverk (se Koppar, sp. 1190) och
brukas även för framställning av järn (se
K i s b r ä n d e r) el. rödfärg. Av de olika
världsdelarna har Europa de största
tillgångarna på s.; därnäst komma Asien (huvudsaki.
Japan) och Amerika (främst Kanada). De
största fyndigheterna ligga i Spanien
(Huelva-distriktet). Dessa lämna nära hälften av
världsproduktionen, som 1931 uppgick till
omkr. 6 mill. ton. övriga större producenter
äro Norge (Orkla, Sulitelma m. fl.), Italien,
Japan, Portugal, Ryssland, Tyskland, U. S. A.,
Cypern och Frankrike. Sverige täcker
behovet av svavel för sina svavelsyre-,
superfosfat-och sulfitfabriker dels genom import av fritt
svavel och kis (denna senare från i första
hand Norge men även Spanien m. fl. länder),
dels genom kis från Falun, vartill har börjat
komma sådan från förekomsterna i
Skellefte-fältet (se d. o.). N. Zn.
Svavelklorür, kem., se Svavelföreningar.
Svavelkoppar, Kopparsulfid, kem., se
Kopparföreningar, sp. 1194.
Svavelkällor, se Brunnsdrickning,
sp. 79.
Svavellever fås genom sammansmältning av
svavelblomma och pottaska och bildar
leverbruna el. gröngula stycken, som lukta
svavelväte. S. består av kaliumpolysulfider, mest
K2S3 jämte K2S5, kaliumsulfat och
kaliumtio-sulfat och nyttjas till framställning av
konstgjorda svavelbad. C. G. S.
Svavelregn kallas regnet, när det, såsom
stundom inträffar, avsätter ett gult slam, som
till utseendet liknar svavelblomma.
Undersökningar ha visat, att stoftet utgöres av
frömjöl (särskilt av barrträd), och företeelsen
benämnes även pollenregn (jfr
Pollenanalys).
Svavelsilver, se Silverglans.
Svavelsyra, II2SO4, den i tekniskt avseende
viktigaste av alla syror. Länge framställd i
liten skala genom glödgning av järnvitriol
(»vitriololja»), blev den en massprodukt
genom införandet av blykammarprocessen
(Roebuck i Birmingham 1746), som betecknar
början av den kemiska storindustrien. Vid sidan
av denna metod tillämpas sedan början av
1900-talet den s. k. kontaktmetoden (Knietsch,
Badische Anilin- und Sodafabrik).
Råmaterial för s. äro svavel el. svavelkis,
som vid förbränning (»röstning») ge
svaveldioxid, SO2. Vid oxidation härav med
luftsyre erhålles svaveltrioxid, SO3, som med
vatten ger s.: SO3+H2O = H2SO4. Oxidationen
fordrar medverkan av en katalysator, vid
blykammarprocessen en blandning av
kväveoxider, »nitrösa gaser», vid kontaktmetoden vanl.
finfördelad platina.
En blykammaranläggning utgöres av följ,
enheter: 1) Kisrostugnar för framställning av
en blandning av SO2 och luft. 2) Glovers torn
(jfr Glovertorn), ett med syrefasta stenar
fyllt torn, vari den nedtill inströmmande
gasblandningen möter nedrinnande »nitros» och
därur upptager kväveoxider. 3) Blykamrarna,
Schematisk framställning av blykammarprocessen. A
kisrostugn, B stoftkamrar, där föroreningar
kvar-hållas, D Glovers torn, E Gay-Lussacs torn.
vari huvudreaktionen äger rum, 2—3
parallelle-pipediska, stora kamrar av blyplåt om 1,000—
5,000 kbm rymd, vari dessutom införes vatten
i form av ett fint duggregn. Här oxideras
SO2 till s. genom katalytisk förmedling av de
nitrösa gaserna. 4) Gay-Lussacs torn (se
Gay-L u s s a c, J. L.), fyllt med koksstycken, över
vilka konc. s. nedrinner och ur avgaserna
upptager de nitrösa gaserna under bildning av
nitrosylsvavelsyra (nitros). Denna pumpas
upp till toppen av Glovers torn, varigenom
katalysatorn kontinuerligt återinföres i
systemet.
Den i blykamrarna bildade »kammarsyran»
innehåller 60—73 % ren syra; för många
ändamål är den direkt användbar men
koncentreras också genom upphettning i
apparater av syrefast material till 97—98 %. Vid
kontaktmetoden oxideras den från
katalysatorgifter omsorgsfullt befriade svaveldioxiden
till SO3 vid 500°—600° C med användning av
finfördelad platina som katalysator.
Svavel-trioxiden upptages av konc. s. under bildning
av »rykande s.» el. s. k. oleum. Genom
tillsats av vatten (i form av utspädd s.) i
beräknad mängd erhålles härav 100-procentig syra.
Ren s. är en färglös, tjockflytande vätska
med spec. v. 1,84. Den smälter vid 10,5°,
kokar under sönderdelning vid 338°. Med vatten
blandas den i alla proportioner. Ur fuktiga
gaser absorberar den vattenånga och
begagnas därför som torkmedel för gaser. Den
verkar frätande och förstörande på organiska
ämnen, t. ex. textilfibrer, särskilt sådana av
cellulosa, varför den nyttjas vid
framställning av ullfibrer ur halvyllelump. De flesta
metaller lösas av utspädd syra; däremot kan
konc. syra förvaras och transporteras i kärl
av järn.
S:s salter kallas sulfat; neutrala sulfat
innehålla den tvåvärda sulfationen SO4, t. ex.
neutralt kaliumsulfat, K2SO4, sura sulfat den
envärda bisulfationen HSO4, t. ex. surt
kaliumsulfat, KHSO4. I naturen förekommande
viktiga sulfat äro gips, anhydrit, tungspat och
bittersalt. Tekniskt framställda sulfat av
betydelse äro natrium-, ammonium-, krom-,
aluminium- och järnsulfat.
Världsproduktionen av s. utgör ung. 15
mill. ton per år. I Sverige tillverkas årl. omkr.
125,000 ton. S. brukas för framställning av
gödselmedel (ammoniumsulfat, superfosfat),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
