Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska kyrkans gudstjänstordning - Svenska kyrkans lekmannaförbund - Svenska kyrkans lekmannaskola - Svenska kyrkans missionsstyrelse - Svenska kyrkosångens vänner - Svenska Landsbygden - Svenska landskommunernas förbund - Svenska lantarbetareförbundet - Svenska lantarbetsgivarnas centralförening - Svenska lantmännens riksförbund - Svenska lawn-tennisförbundet - Svenska Linnésällskapet - Svenska literaturföreningen - Svenska litteraturen - Folkvandringstid och vikingatid - Den äldre medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907 Svenska kyrkans lekmannaförbund—Svenska litteraturen (Den äldre medeltiden) 908
gudstjänstliv» (1923); A. O. T. Hellerström,
»Liturgik» (1932). A. O. T. H.
Svenska kyrkans lekmannaförbund,
seKyr-kobröderna.
Svenska kyrkans lekmannaskola, se L e
k-mannaskola.
Svenska kyrkans missionsstyrelse, se
Mission, sp. 134.
Svenska kyrkosångens vänner, urspr.
förening av präster för övande av andlig sång,
gr. 1887 i Linköping. I början funnos endast
stiftsföreningar, vilka emellertid 1892
sam-manslogos till en landsförening. Föreningen
har verkat för anordnandet av
vesperguds-tjänster med gammallutersk liturgisk sång.
Även kyrkosångsfester ha anordnats. Efter
1910 har samarbete ägt rum med Sveriges
allmänna organistförening. En koralbok har
utgivits (1901) och svenska mässans musik
(1897). 1914 framlade S. förslag till Missale,
Vesperale och Hymnarium; 1895—1904 utgav
S. årsskrift (från 1899 kallad Kyrkosången),
1905—08 Kult och Konst, sedan smärre
års-redogörelser; även liturgisk musik har
utgivits. T. N.
Svenska Landsbygden, riksorgan för
Bondeförbundet, halvveckotidning, utg. i Stockholm
sedan 1926.
Svenska landskommunernas förbund,
frivillig sammanslutning av rikets landskommuner,
bildad 1919. S. har till uppgift att
tillvarataga landskommunernas gemensamma
intressen, främja samverkan dem emellan och sprida
kunskap i kommunala ämnen. F. n. äro omkr.
1,200 av rikets 2,374 landskommuner anslutna
till förbundet. Dess organ äro en vart fjärde
år sammankommande kongress, till vilken
varje medlem får sända ett ombud och
därutöver ett, om invånarantalet överstiger 4,000,
samt fullmäktige, en för varje
landstingsområde, vilka sammanträda till ord. möte
en gång om året, och en styrelse om sju
pers. Sedan juli 1920 driver förbundet egen
upplysnings- och utredningsbyrå
i Stockholm och utger Landskommunernas
Tidskrift. De anslutna kommunerna erlägga
en årsavgift av högst 5 kr. för varje fullt
hundratal inv., dock högst 300 kr. och minst
20 kr., per kommun. S. O-n.*
Svenska lantarbetareförbundet, se L a n
t-arbetarföreningar.
Svenska lantarbetsgivarnas centralförening,
se Lantarbetsgivarföreningar.
Svenska lantmännens riksförbund, stiftat
1905 på förslag av landshövdingen greve Ilugo
Hamilton, utgör en central förening av
flertalet av landets föreningar av lantmän för
handel med lantbrukets förnödenheter och
produkter. Till S. äro anslutna
centralföreningar för de flesta län el. större områden
(utan el. med begränsad personlig
ansvarighet) med underlydande lokalföreningar. De
dotterbolag (bank-, rederi- och fastighets-),
som bildades under förbundets första
upp-gångstid, upphörde el. övertogos av staten
(Jordbrukarbanken) till följd av förluster
under världskriget. Styrelsens säte är i
Stockholm. II. J. Dft.
Svenska lawn-tennisförbundet, se Law
n-tennis.
Svenska Linnésällskapet, se Linnéska
sällskap.
Svenska literaturföreningen, bildad av
universitetslärare i Uppsala, verkade 1830—38
som utgivare av två högt stående
publikationer. Skandia utkom 1832—37 i fria
häften, innehållande vetenskapliga uppsatser
och översikter. Veckobladet Svenska
Li tera turföreningens Tidning
(1833—38) bestod av kritiker och smärre
uppsatser. R-n B.
Svenska litteraturen. Folkvandring stid och
vikingatid (till omkr. 1100). De äldsta
skriftliga minnesmärkena i Sverige äro
inskrifterna med runor (se Runor). De
tidigaste av dessa, avfattade på urnordiskt språk
(omkr. 300—omkr. 800), äro i allm. korta; de
äga huvudsaki. språkligt intresse. Även från
vikingatidens början finnas mycket få
inskrifter i behåll. De ojämförligt flesta svenska
runstenarna, särskilt i Mellansverige, härröra
från 1000-talet och början av 1100-talet. Vanl.
innehålla de en kort minnesinskrift, med en
rätt stereotyp formulering. Många lämna
dessutom upplysningar av olika slag, och
tillsammans ge de en värdefull och mångsidig inblick
i tidens historia och kultur. Omkr. 100
inskrifter äro delvis i versform, av samma art,
både metriskt och stilistiskt, som de isländska
eddakvädenas (se Fornyrdislag). Strofen
på Rökstenen (se d. o.) är särskilt viktig, då
den ej, som flertalet runverser, är
tillfällig-hetsdiktning utan synes hämtad ur ett episkt
kväde. Av allt att döma har Sverige haft en
diktning av samma slag, som bevarats i den
isländska medeltidslitteraturen. De gotiska och
sydgermanska hjältesagorna, om Ermanarik
och Svanhild, om hunnerslaget, om Sigurd
Favnesbane, gjukungarna och Atle, om
smeden Volund, ha säkerligen långt före Islands
bebyggande invandrat till Norden.
Figurframställningar på Ramsundsberget (se d. o.) o. a.
bildstenar vittna om att Sigurdsagan
varit känd. En stor del av den nordiska
hjältediktningen från senare folkvandringstid, om
Helge Hundingsbane, om Hjalmar och
Ingeborg, om Starkad (se dessa ord), om Bråvalla
slag, har starka anknytningar till Sverige och
har måhända uppstått där. Innehållet i
Beo-wulf (se d. o.) utgöres av danska och svenska
sagor. Ynglinga tal (se d. o.) handlar om
svenska fornkonungar och bygger sannolikt på ett
äldre svenskt ättkväde. I varje fall äro
sagorna om Ynglingaätten av svenskt ursprung.
En jämförelse mellan eddakvädena och de
finska Kalevalasångerna vittnar om att mycket
av den mytiska eddadiktningen varit känt i
Sverige. En sörmländsk runsten innehåller
orden: »Jorden skall rämna och himlen
där-ovan» — det låter som hämtat ur ett
forn-svenskt kväde om ragnarök av »Vpluspas»
typ. Även den s. k. skaldepoesien synes ha
haft motsvarighet i Sverige. På svenska
runstenar omtalas en Odd skald och en Torbjörn
skald, och på en i Sigtuna funnen koppardosa
finns med runor inristat ett verspar i
drott-kvätt, de isländska skaldernas vanliga
versmått.
Den äldre medeltiden (omkr. 1100—omkr.
1250). Den kristna kyrkan i Sverige använde
som skriftspråk latin; av modersmålet hade
man i skrift föga behov. Det äldsta bevarade
originaldokumentet från det medeltida
Sverige är ett brev av ärkebiskop Stefan i Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
