Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska litteraturen - Den äldre medeltiden - Folkungatiden - Unionstiden - Reformationstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska litteraturen (Folkungatiden —Reformationstiden)
909
sala något av åren 1164—67. Ett par
pergamentsblad med ett kalendarium från 1198,
som tillhört en latinsk mässbok från
Vallentuna kyrka i Uppland, utgöra de äldsta
bevarade resterna av en i Sverige skriven bok.
Fr. o. m. 1200-talet finnas latinska böcker
till stort antal. För de vidare kretsar, som
ej behärskade kyrkans språk eller kunde
tillägna sig dess dogmatiska lärobyggnad, blevo
legenderna av stor betydelse. De bibliska
berättelserna och den katolska kyrkans
legendskatt ha alltifrån denna tid starkt
påverkat föreställningssättet i Sverige. Också
om de svenska helgonen torde legender ha
utbildats under denna tid, ehuru de nedskrivits
först senare. Från 1206 finnes en latinsk
legend om Värends apostel S:t Sigfrid, den
äldsta i Sverige författade skriften. — I
vä-ringarnas spår pågingo alltjämt
köpmanna-färderna i österled, till Novgorod o. a. ryska
städer och vidare till Bysantion. Att döma
av Saxo och den isländska litteraturen
försiggick en stark import av sagor från
Bysantion, över Novgorod, till Norden. Dessa sagor,
som föreligga i de isländska fornaldarsagorna
(se d. o.) och hos Saxo, böra framför allt ha
varit bekanta för svenskarna, som
företrädesvis ledde dessa förbindelser. E. W-én.
Folkungatiden (1250—1389). Genom
kyrkomötet i Skänninge 1248 inordnades Sverige
i rom.-kat. kyrkan, och samtidigt blev
rid-darväsendet bekant här. Svenskarna började
också driva studier vid univ. i Paris, och till
följd härav fick kulturen i Sverige nu den
medeltida kulturens allmänna skaplynne,
naturligtvis med vissa nationella skiftningar.
Den äldste svenske författaren var
domini-kanmunken Petrus de D acia (f, omkr.
1235), som på latin författade en biogr. över
en ung flicka, Kristina från Stumbelen (se
d. o.), vilken ger ett gripande uttryck åt
medeltidens svärmiska mystik. Sveriges förste
latinske skald var biskop Brynolf
Algotsson (d. 1317), som författade Sveriges äldsta
officier (se O f f i c i u m). Från samma tid var
magister Mattias (d. 1350), som skrev flera
på sin tid berömda skolastiska arbeten. Den
mest bekanta var dock den heliga Birgitta
(d. 1373). Hennes »Uppenbarelser» nedskrevos
först på svenska men överflyttades sedan av
hennes biktfäder till latin. Det av henne
grundlagda Vadstena kloster blev ett
litterärt centrum för hela Norden. Där översattes
den ojämförligt största delen av de religiösa
skrifter, som lästes under unionstiden. — Den
världsliga litteraturen har tagit sin färg av
riddarväsendet. Ett uttryck för denna nya
anda äro Eufemiavisorna (se d. o.), som
under 1300-talets första år överflyttades till
svensk knittelvers. Ett mera självständigt
arbete av liknande art är
Erikskröni-k a n, som antagl. från början var avsedd att
utgöra ett inlägg i den strid, som den
mördade hertig Erik Magnussons parti förde mot
konung Birger. Viktigast är
balladdiktningen (se Folkvisor), vars blomstring
trol. infaller under folkungatiden, ehuru
balladerna numera finnas kvar blott i
uppteckningar från en långt senare tid. (Se K o n u n g
a-o c h hövding a styrelsen.)
Unionstiden (1389—1520). Det betecknande
för denna tid är det starka framträdandet av
910
nationalitetskänslan, som väcktes dels av det
tyska förtrycket under Albrekt, dels av
Engel-brektska upproret. Ett uttryck för denna nya
stämning har man framför allt i biskop T
o-m a s’ visor men även i framträdandet av
en historisk litteratur, vilken tar form av
en rad krönikor, delvis rent relaterande,
delvis åter präglade av bestämda
politiskt-histo-riska propagandaintressen. Märkliga äro även
Ericus Olais »Chronica regni gothorum»
och bröderna Olaus Magnus’ och
Johannes Magnus’ arbeten. Flera riddardikter
översattes under denna tid. Intressantast är
»Konung Alexander», vilken visats innehålla
allusioner på striden mellan konung Albrekt
av Mecklenburg och Bo Jonsson Grip, på var»
initiativ den svenska versionen tillkommit.
Parisstudierna upphörde under denna tid, och
i stället vände sig svenskarna till de
nybildade tyska univ., varigenom de kommo i ett
starkt beroende av tyska kulturen — ett
beroende, som under reformationstiden
ytterligare stegrades. 1477 fick Sverige eget univ.,
i Uppsala. Från Tyskland kommo våra
första boktryckare. Någon större betydelse för
den allmänna bildningen hade
boktryckarkonsten dock ännu icke, ty böckerna voro
avsedda endast för den katolska gudstjänsten.
På svenska utgåvos blott några obetydliga
andaktsböcker. (Se vidare art. om A 1 e x a
n-d e r s a g a n, Boktryckarkonst,
Ericus Ola i, Johannes Magnus,
Karlskrönikan, Olaus Magnus,
Prosaiska krönikan, Sturekrönikorna,
Tomas Simonsson och T r o j a s
a-gan.)
Reformationstiden (1520—1648).
Reformationens genomförande gav tryckpressen ökad
betydelse. Den mest betydande författaren
var Olaus Petri, som genom sina
folkskrifter lärde svenska allmänheten att läsa
i bok, liksom han ock kan sägas ha skapat
den svenska prosa, som blev den brukliga ända
fram till Dalin. Denna friska, av
reformationens stora och bärande idéer fyllda tid var
emellertid av kort varaktighet. Olaus Petri
avled 1552, och redan förut hade intresset för
lutersk renlärighet börjat ersätta intresset
för protestantismen. Tiden från Olaus Petris
död till Gustav II Adolfs tronbestigning (1611)
är därför i litterärt avseende ytterst steril.
Uppvaknandet skedde först med Gustav II
Adolf. Då ordnades Sveriges
undervisningsväsen, Uppsala univ. utvidgades till ett efter
den tidens fordringar fullständigt univ.,
bibliotek och riksarkiv kommo till, och anslag
gåvos för litterära ändamål, särskilt för
skapandet av en historisk litteratur.
Skönlitteraturen under denna period bestod mest av
psalmer och andliga visor. Det var
först nu vi fingo en verklig lyriker i den
begåvade äventyraren Lars W i v a 11 i u s.
Även det bevarade dramat börjar först med
reformationstiden. Det äldsta vi ha kvar är
av Olaus Petri, »Tobie comedia», ett
inlägg för den protestantiska äktenskapsteorien.
I början av 1600-talet uppstod ett världsligt
drama, vars första representant är »Tisbe»
av Magnus Olai Asteropherus, trol.
skrivet med något tyskt komediantdrama som
källa el. förebild. Av liknande art äro ock
M e s s e n i u s’ (d. 1636) dramer, »Disa» m. fl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
